RECENSION: Bette Midler And Me, Upstairs At The Gatehouse ✭✭✭

Bette Midler… and Me

Upstairs at the Gatehouse

23 september

3 stjärnor

Efter de fina recensionerna på Edinburgh Fringe struntar Bette Midler… and Me nu in i Highgate för en spelvecka, innan den drar vidare till St James’ Theatre i oktober.

West End-veteranen Sue Kelvin bjuder på en fascinerande mix av historier om Midlers väg till berömmelse, älskade musikallåtar och självbiografiska berättelser om sin egen uppväxt. Det är en spännande kombination som fungerar förvånansvärt väl, där topparna och dalarna i Midlers liv ofta speglar Kelvins egna erfarenheter.

Kelvin är uppriktig om sin svåra barndom, sina viktproblem och förlusten av sin bror; sångerna är välplacerade och inramade så att de reflekterar föreställningens skiftande stämningar. Det är tydligt att Midler har varit en enorm inspirationskälla i Kelvins liv, som en verklighetsflykt från uppväxten i Dewsbury (långt ifrån Midlers Hawaii) och som en ledstjärna genom scenskolan och framåt.

Föreställningen påminner till formen om The Jewish Legends, som jag nyligen såg på samma teater, med sin blandning av sång, berättande och kvickheter. Trots att Bette Midler and Me har samma manusförfattare (Chris Burgess) är det här manuset betydligt tajtare och roligare, vilket också resulterade i fler skratt från publiken.

Det beror delvis på ett bättre utspel (identiska skämt fick ett varmare mottagande), men manuset var också mer färgstarkt med mindre tonvikt på ren biografi och mer emotionell tyngd. Genom att väva in historiska ögonblick som Stonewall-upproret och Vietnamkriget skapades både intressant material och ett värdefullt sammanhang kring vem Bette var och vad hon stod för.

Kelvins personliga anekdoter var oerhört rörande och jag hade gärna sett att den här delen av pjäsen fick ta ännu mer plats, även på bekostnad av några av Midler-historierna. En sak som dock skavde något var mängden skämt om vikt som Kelvin gör på sin egen bekostnad; medan det till en början kändes som självdistans, kändes det framåt slutet mer som självspäkning.

Sue Kelvin och Alex Young i Bette Midler and Me

Föreställningen avslutades med en komisk dockteater-version av Midler-filmen Beaches (jag måste erkänna, genom den listiga publikinteraktionen på plats, att jag faktiskt inte sett filmen). Även om sketchen fick ett bra gensvar från publiken kändes den avsevärt mindre rolig än det som föregått den, och blev ett ganska märkligt slut på vad som hittills varit en berörande föreställning.

Musiken var förutsägbart vass med prisbelönta Sarah Travis vid pianot och på körsång. Kelvin, Travis och den utmärkta Alex Young bjöd på vackra harmonier, där The Rose och Stay With Me gav ensemblen chansen att visa hela sitt röstomfång.

Kelvin är en sprudlande och engagerande berättare som snarare framstår som ett hängivet fan än en imitatör. Hennes röst har ett imponerande djup och hon är en skicklig historieberättare. Kemin med kvällens sidekick, Alex Young, är strålande och de bygger verkligen på varandras energi (till skillnad från de revyer där skådespelarna ofta bara levererar sina repliker och sedan checkar ut mentalt fram till nästa tur).

Alex Young visar sig vara så mycket mer än bara ett stöd i bakgrunden; hon har en magnetisk scen närvaro och en fantastisk röst. Hennes insats i From A Distance var suverän och stal nästan showen från sin motspelare. Under föreställningens gång hann hon inte bara sjunga utan spelade även piano, flöjt och ukulele. En charmig och sevärd begåvning som vi garanterat kommer få se mer av i framtiden.

Det här är definitivt en 'must-see' för Midler-fans, och tack vare en energisk ensemble och glittrande låtar finns det gott om underhållning även för alla andra.

Bette Midler and Me flyttar till St James Theatre, London den 2 och 3 oktober 2015