RECENSION: Beyond Bollywood, London Palladium ✭✭

Beyond Bollywood

London Palladium

11 maj 2015

2 stjärnor

Att överföra den indiska Bollywood-filmens glansfulla traditioner till den brittiska teaterscenen har varit en minst sagt växlande historia. Redan 2002 bidrog Andrew Lloyd Webber till att sätta upp Bombay Dreams på Apollo Victoria, och nu har Beyond Bollywood tagit plats på London Palladium fram till slutet av juni. På pappret känns Palladium som en självklar scen för Bollywoods sprudlande och överväldigande prakt. Utanför teatern på premiärkvällen trängdes paparazzis för att fånga stjärnorna på bild, och när ridån gick upp för öppningsnumret ”Namaste India” kändes mötet mellan Matchams anrika teatersalong och dansarnas färgsprakande energi helt perfekt. Tyvärr gick det därefter stadigt utför, med undantag för en rad fina danssekvenser i den andra akten. På många sätt påminner problemen om de som kritikerna noterade redan 2002. Då kritiserades Bombay Dreams för att ha anpassat handling och format för mycket efter västerländska konventioner, och därmed tappat kontakten med kärnan i Bollywood-traditionen. Detsamma kan sägas här.

Själva grundhistorien är det inget fel på: den följer den klassiska resan från fattigdom till framgång med de vanliga hindren – föräldrar, kärlek och ekonomi – som tar hjälten och hjältinnan från drömmar till motgångar och slutligen till en lycklig kulmen, allt inramat av spektakulära dansnummer. Det finns ingenting fel med det – det är trots allt mer än vad många av västvärldens mest hyllade operor kan skryta med i intrigväg. Dessutom ger den typen av handling oss en ursäkt att besöka exotiska platser och bjuder på en rad möjligheter att visa upp olika danskulturer och koreografiska traditioner från hela Indien. När denna beprövade formel fungerar som bäst i andra akten är det en fröjd, och det var en sann njutning att få se dans från Gujarat och Punjab som varken behövde handling eller förklarande kommentarer. Under föreställningens gång fick vi även se utsökta exempel på klassisk Kathak-dans, i synnerhet av Pooja Pant i rollen som modern, vilket bevisar att ”less is more” även i Bollywood.

Tyvärr undergrävdes dessa styrkor av en vilja att förklara och anpassa materialet för en västerländsk publik som, enligt min mening, snarare skulle ha förtrollats av det oförstörda originalet. Efter öppningsnumret fick vi en helt onödig genomgång av de viktigaste instrumenten i indisk musik. Man kan nog utgå ifrån att en publik som går på en Bollywood-musikal redan känner till klangen hos en sitar eller en tabla. Likaså fanns det ingen anledning att belasta hjältinnan Shaily med en krånglig bakgrundshistoria i München, vilken bara tjänar till att dra ut på en redan lång första akt. Shaily vill rädda den teater hon ärvt av sin mor genom att sätta upp framgångsrika föreställningar baserade på indisk folkdans. Hon flyttar till Bombay för att utvecklas som dansare och möter där Raghav, som tvingats kompromissa med sin kärlek till folkdansen genom att arbeta med projekt som blandar öst och väst. Med hennes stöd återfinner han äktheten i sin koreografi. De turnerar sedan genom Indien, och showen hade med fördel kunnat sluta där utan den klumpiga återkomsten till München och teaterns räddning – en klassisk ”MacGuffin”. Längs vägen tvingas vi utstå partier med styltig dialog som stoppar upp tempot och inte gör mycket för karaktärernas trovärdighet. När handlingen behöver en skjuts framåt framträder Shailys avlidna mor och uppmanar henne att ”följa sitt hjärta, där drömmar blir verklighet”. Det hade varit så mycket bättre att följa den traditionella Bollywood-formeln, hålla dialogen kort (gärna på originalspråket) och hålla sig till de känslomässiga grundpelarna: familj, plikt, rebeller, självuppoffring och melodramatiska sammanträffanden. Det är det som är autentiskt och det som publiken skulle ha respekterat. På den andra vägen väntar bara pekoral…

Hur var då prestationerna? Återigen kan vi se en skillnad mellan förtjänsterna i att hålla sig till formeln och riskerna med att försöka tillfredsställa en viss bild av Londons förväntningar. I den klassiska indiska dansen fanns en utmärkt disciplin och precision. I folkdansinslagen visade den stora ensemblen på upp till 45 dansare prov på fantastiskt lagarbete och gav oss en genuin inblick i de religiösa traditioner som danserna härstammar från. Men i de nummer där koreografen försökte blanda Hollywood med Bollywood blev tekniken osäker och resultatet både föga övertygande och hjälpte inte direkt helhetsintrycket. De fyra huvudrollsinnehavarna, och särskilt de två unga huvudrollerna, är alla begåvade dansare. Det är synd att det inte bjöds på mer sång och mindre lipsync, men både Ana Ilmi och Mohit Mathur tog sig an sina roller med stort engagemang och fann en frihet och kemi i andra akten som var rörande. Kompositörerna Salim och Sulaiman Merchant levererade musik som matchade dansens färg och energi, och Rajeev Goswamis koreografi utnyttjade de resurser han hade tillgång till. Alla dessa positiva aspekter gör det bara mer beklagligt att vi inte fick se mer av det omedierade originalet. När man förflyttar stora konstnärliga traditioner mellan kulturer är det bäst att våga visa dem i sin råa form och låta publiken anta utmaningen, snarare än att späda ut formeln. Om vi gör det med Shakespeare bör vi visa Bollywood samma förtroende. Jag hoppas att nästa satsning i denna genre har modet att göra just det.