RECENSION: Billy Budd, Southwark Playhouse ✭✭

Billy Budd

Southwark Playhouse

11 augusti 2103 2 stjärnor

Det finns många sätt att porträttera Billy Budd som karaktär och många sätt att tolka texten på, men det är föga troligt att Herman Melville någonsin kunnat föreställa sig att hans ofullbordade mästerverk skulle sluta i den form som Seb Harcombe tvingar på det i sin dramatisering (som han även regisserar) på Southwark Playhouse.

Melville kan ha velat utforska den oskyldiga skönhetens destruktiva kraft; han kan ha velat föra ett argument mot dödsstraff; han kan ha undersökt kampen mellan gott, ont och Pontius Pilatus; han kan ha studerat de problem som uppstår vid förtryckt homosexualitet; han kan ha velat visa hur saker inte alltid är vad de ser ut att vara; han kan ha granskat politiken kring tvångstjänstgöring i den brittiska flottan – men vad han sannerligen inte utforskade var effekten av höga ljud i trånga utrymmen, skriktekniker, varför människor delar en gemensam villfarelse eller förhållandet mellan modern dans och teater.

Ändå handlar Harcombes uppsättning mer om dessa saker än om något annat. Det hela känns mer som ett fiasko än den Billy Budd vi känner – främst för att den oförklarligt nog låter den bildsköne och karismatiske Charlie Archer, som spelar Billy, anta en skepnad av smuts, fysiskt och psykiskt förfall och ovårdat yttre, trots att texten ständigt påminner oss om hans naturliga skönhet och charm.

Det är ett så obegripligt regival att man sällan skådat dess like, och med detta enda drag berövar Harcombe berättelsen dess medfödda fokus och syfte. Det är bara tack vare att Archer är en så skicklig skådespelare som något av Melvilles ursprungliga tankar överhuvudtaget dröjer sig kvar.

Men beslutet att presentera Billy på detta sätt får andra konsekvenser: till att börja med försätter det Gerrard McArthurs Claggart i en närmast omöjlig situation – utan skönheten, vad finns det då kvar för honom att bli besatt av?

McArthur hanterar detta på smartast möjliga vis genom att göra Claggart obalanserad, lynnig och lömsk, men det råder ingen tvekan om att hans prestation hade kunnat bli betydligt starkare om regissören inte hade bakbundit honom genom att ta bort hans centrala drivkraft. Faktum är att uppsättningens bästa och mest kraftfulla scen inträffar när Claggart går in i Billys hytt och långsamt drar bort lakanet från hans nakna, sovande kropp – där det förblir retsamt oklart om motivet är outlöst åtrå eller våld. McArthur följer upp detta med en trollbindande och djupt poetisk monolog som är spänd, hemsökande och perfekt framförd. Detta ögonblick synliggör just den mäktiga föreställning som publiken annars nekas.

Mot alla odds ser vi också utmärkt arbete från Ian Batchelor i rollen som matrosen Jenkins, Billys vän och beskyddare samt Claggarts fiende, och Joel Gorf som är strålande som matrosen Pavel, som åsidosätter sitt eget intresse för Billy för att agera som ytterligare en av hans väktare.

I den enormt komplicerade rollen som kapten Vere är Luke Courtier felcastad (för ung med tanke på Claggarts ålder), och även om han väl fångar den känsla av klass och privilegium som är avgörande för Veres psykologi, så förvägrar regin honom alla de andra texturer och lager som borde visas upp. Ingen, inte ens Vere själv, förstår varför han beseglar Billys öde. (Det är faktiskt svårt att förstå varför Batchelor inte fick spela Vere istället.)

Harcombe misstar skrik och slamrande metall för intellektuell resonans – och detta drabbar hela ensemblen. Det är beklagligt, då Nikolai Hart-Hansen står för en effektiv och stämningsfull scenografi som hade varit perfekt för en klaustrofobisk uppsättning av Melvilles verk. I Harcombes händer liknar pjäsen dock inget annat än ett ogenomtänkt performance-stycke som låter varje skådespelare i tur och ordning få sin stund i rampljuset och visa (eller i två av skådespelarnas fall, inte visa) vad de går för (inklusive sång och dans), men det finns knappt någon hänsyn till verket som helhet eller dess övergripande teman.

En missad möjlighet, särskilt med tanke på Archers och McArthurs medverkan.