RECENSION: Bring Back Chainmail, Mercury Theatre Colchester ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Found In Translations uppsättning av Bring Back Chainmail på Mercury Theatre i Colchester.

Bring Back Chainmail. Mercury Theatre, Colchester.

12 november 2022

4 stjärnor

Found In Translations webbplats

Vi har alla skapat världar i vår fantasi och i våra pojk- och flickrum, platser där vi känner oss trygga och dolda från omvärldens prövningar. James har dragit sig tillbaka till en värld av riddare och tornerspel, bortkopplad från verkligheten och sin pappa. Hans bästa vän, Sophie, är en bard – en stum person som fungerar som bron mellan hans två världar. Men James sörjer sin nyligen bortgångna mamma, och pjäsen är en charmig och vacker skildring av sorg, föräldraskap och vänskap. Jag såg en tidig version av pjäsen för några år sedan, och verket har varit ett passionsprojekt för dramatikern och skådespelaren Tommy Campe, som nu får se det i en fullskalig produktion av Found In Translation.

Campe fångar på ett fantastiskt sätt den barnsliga förundran i James värld – oskyldig, men med en tydlig underton av förtvivlan och rädsla för den verkliga världen. Megan Risley är perfekt i rollen som barden Sophie, och båda de unga skådespelarna besitter en utmärkt fysikalitet. En av föreställningens mest lyckade aspekter är interaktionen med publiken, där man välkomnas in i teatern och behåller denna fina kontakt genom hela pjäsen; vi är hans hov. I rollen som pappan ger David Sayers en bra prestation som en man i sorg, men hans ”Kung Dave” är kanske en aning för känslig. Jag fick känslan av att han var en pappa som faktiskt skulle ha pratat med sin son; han hade behövt vara lite mer av en ”typisk snubbe” med ännu mer låsta känslor. Men när de två väl får kontakt uppstår många gripande ögonblick, och publikens deltagande i tornerspelet hanteras skickligt av alla tre i ensemblen.

Föreställningen finner ett naturligt slut men fortsätter sedan med en scen som möjligen känns överflödig. Ollie Harringtons regi håller dock tempot uppe och scenografin är enkel men mycket effektiv. Det finns antydningar om att James är autistisk, och produktionen gjordes i samarbete med Autism Anglia, vilket är ett spår som hade kunnat utforskas ytterligare. Pjäsens styrka ligger dock i den perfekta balansen mellan komedi och drama, och den belyser på ett fint sätt hur föräldrar och barn kan prata om sorg.