RECENSION: Bullets Over Broadway, St James Theatre ✭✭✭

Kulregn över Broadway

St James Theatre

12 april 2014

3 stjärnor

Det var en syn av absurd storslagenhet. William Ivey Long såg till det. Löjligt klädda men maskulina dansare som steppade fram i Susan Stromans minutiösa koreografi och framkallade en vild och oväntad munterhet. I ett nummer om varmkorv. Klädda som just varmkorvar. Och med den fantastiska Heléne York som ganstertjejen Olive, som klämde i med numret på sann Broadway-manér.

Ja, nu är det galet värre – Woody Allen-galet dessutom. Just nu spelas premiärsäsongen på St James Theatre av Allens musikaler av hans berömda film ”Kulregn över Broadway” (Bullets Over Broadway). Föreställningen gräver djupt i arkiven för sitt partitur, där Glenn Kelly har ansvarat för att gjuta om gamla dängor så att de passar Allens berättelse med nya texter där det behövts.

Det här är den sortens anrättning som gnistrar allra bäst på Broadway, och i Stromans händer får varje ögonblick påkostad uppmärksamhet med det enda syftet att roa och underhålla publiken. Och här lyckas man, ofta spektakulärt bra.

Det kommer utan tvekan finnas de som föredrar filmens ton och utförande. Det kommer säkert finnas folk som tycker att gangsters som lägger sig i teatervärlden var ett ämne som behandlades bättre i ”Kiss Me Kate”, eller att parodin på musikallivet gjordes bättre i ”The Producers”.

Men de missar poängen helt och hållet.

En film kan aldrig återskapas exakt på scen, och ärligt talat förväntar sig bara en idiot det. Scenversioner av filmer kan fungera – och gör det ofta – men bara när den sceniska versionen hittar sitt eget, genuint teatraliska sätt att uttrycka sig på.

Likaså finns det ingen anledning till varför framgångsrika teaterverk inte skulle kunna röra sig på samma mark som andra succéer. Vore det annars, skulle folk till exempel fördöma ”Trettondagsafton” för dess idéer om könsförvirring bara för att de påminner om ”Som ni behagar”, eller fördöma ”Hamlet” för att vara för lik ”Macbeth” i och med att båda handlar om efterspelet av mordet på en älskad kung.

Varje sceniskt verk förtjänar att bedömas på sina egna meriter, för vad det är och vad det utger sig för att vara. Stromans uppsättning av ”Kulregn över Broadway” har som mål att roa och fängsla – och det gör den med råge. Den är betydligt bättre än till exempel ”Kinky Boots” eller ”Nice Work If You Can Get It”.

Stromans koreografi är lika vital och spännande som alltid. Hennes dansare är lysande, vackra kvinnor och ståtliga män som alla graciöst och perfekt utför svåra och komplicerade rutiner som sprakar och pulserar av glädje.

Santo Loquasto står för en fantastisk scenografi som gör allt möjligt på ett smart och enkelt sätt. Det är mycket glitter och glamour på scenen, men det försvinner när det behövs för att ge plats åt intima rum med stor charm och värme (och en bra plats för ett kallblodigt mord eller två). Scenen på tåget är särskilt minnesvärd, liksom den fiktiva teaterscenen där lättklädda korister ersätter de statyer man ofta ser i vackra Art Deco-teatrar.

Ivey Longs kostymer är sensationella. Vissa av dem lockar till skratt helt på egen hand. Alla är perfekta 20-talsutstyrslar men osar av stil och hantverksskicklighet.

Föreställningen rör sig rappt framåt, även om en del välbehövlig putsning förmodligen vore bra, särskilt i första akten. Men det är en liten petitess. Det finns aldrig en känsla av rastlöshet eller otålighet hos publiken.

Marin Mazzie är dekadensen personifierad, och en smula desperat, som den divaliknande Helen Sinclair – den åldrande Broadwaystjärnan som desperat kämpar för att spela yngre än hon är, som gärna tar en hutt målarterpentin och är villig att gå i säng med vilken man som helst som kan hjälpa henne att förverkliga sina sceniska ambitioner. Hon sjunger gudomligt, ser fantastiskt arrogant ut i varje paljettskrud och tuggar i sig scenografin på ett sätt som ger stor komisk effekt. Hon klarar ”Don’t Speak”-utmaningen utan ansträngning. Scenen formligen glöder av energi och stil när hon är där. Det är en strålande, vinnande prestation.

Zach Braff, som gör sin debut på Broadway och inom musikalteatern, är i fin, galen form som David Shayne. Han kanske inte är världens bästa sångare, men han vet hur man säljer ett nummer och han tillför komisk lyster till den centrala huvudrollen. Han gör det mesta av komiken samtidigt som han är en helt respektabel romantisk huvudrollsinnehavare och en olycksalig syndabock. Han är minst lika bra som Matthew Broderick någonsin varit i liknande roller.

Nick Cordero är fantastisk som den långe, litterärt begåvade gangstern Cheech, som i hemlighet fixar till Shaynes manus och gör det till en succé. Farlig, bildad och kraftfull sjunger han fantastiskt och framkallar en nästan Runyonesque känsla i sitt porträtt. Minst lika bra, kanske bättre, är Heléne Yorks pratsjuka, besvärliga och diviga Olive – flickvän till maffiabossen Nick Valenti (Vincent Pastore). Hon sjunger och dansar som en gudinna och hennes nasala röst förhöjer och gör varje replik rolig när hon levererar dem med andlös skicklighet. Hon står för den roligaste scendöden i modern musikalteater.

Som Ellen, Shaynes sanna kärleksintresse när han inte är distraherad av Divan ”Don’t Speak”, är Betsy Wolfe en ren fröjd. Sprudlande av uppriktighet, välsignad med en underbar röst och helt ljuvlig i alla avseenden, gör Wolfe rollen lekande lätt och ser till att när hennes vändning kommer, så fungerar den extremt väl.

Mindre lyckade är både Karen Ziemba och Brooks Ashmanskas i sina komiska biroller. Ziembas karaktär, Eden Brent, skulle kunna strykas utan svårigheter. Replikerna och sångerna hon har verkar ha lagts in för Ziembas skull snarare än för något verkligt dramatiskt syfte.

Ashmanskas grej som en ständigt ätande skådespelare, som blir större och större så att hans kostymer aldrig passar, är inte särskilt rolig. Den behöver antingen trimmas ner till korta, skarpa stunder av komik eller förstoras och ges mer fokus (även om amerikanerna i publiken verkade älska honom, så det kanske är en intern grej som jag som icke-amerikan inte riktigt begriper). Trots det är varken Ziemba eller Ashmanskas usla, och ingen av dem får föreställningen att stanna av.

Men där de andra huvudrollerna drar nytta av sitt musikaliska material, har både Ziemba och Ashmanskas karaktärer som hade vunnit på ett specialskrivet partitur anpassat för historien. Om man ska ha någon reservation mot showen är det just att den saknar ett påkostat originalpartitur. Ziembas karaktär kunde ha haft en sång om sin hund, sitt livs kärlek, och Ashmanskas karaktär ett stort shownummer om att inte kunna sluta äta. En solid musikalisk krok är vad båda karaktärerna behöver men nekas.

Inte för att musiken inte är full av bra melodier. Det är den. Och man har lagt ner stor möda på att de ska kännas som om de hör hemma tillsammans i det här stycket. Orkestreringarna är fantastiska och orkestern spelar underbart.

”Kulregn över Broadway” bjuder på ett visuellt frosseri, läcker lättsam komik och fantastiska insatser från huvudstjärnorna. Det är en glädjefylld, sprudlande och uppfriskande teaterkväll. Det finns mycket att älska här.

Och allt börjar med det där otroliga varmkorvsnumret.