RECENSION: Bye Bye Birdie på Ye Olde Rose and Crown Theatre ✭✭✭✭

Bye Bye Birdie

Ye Olde Rose and Crown Theatre

15 augusti

4 stjärnor

Innan han blev en trotjänare inom countrymusiken och ett återkommande skämt i Family Guy, var Conway Twitty en höftvickande rival till Elvis Presley. Han var en av förgrundsfigurerna i rock n' roll-revolutionen under 50- och 60-talet, en era som parodieras briljant i musikalen Bye Bye Birdie.

Föreställningen är en satir över den amerikanska idolkulturen och kändisskapets flyktiga och konstruerade natur. Rockstjärnan Conrad Birdie (fattar ni?) är nationens stora hjärtekrossare, men han behöver en listig plan för att undslippa militärtjänstgöring. Som ett pr-trick skickar hans manager Albert honom till den amerikanska småstadsidyllen för att bli hyllad av sina hängivna fans, men allt går inte som planerat när både Conrad och hans flickvän avviker från planen.

Michael Stewarts manus är sprudlande och roligt. Det driver med Elvis-hysterin och kändiskulturen samtidigt som det ger utrymme för mer personliga livsöden att blomma ut. Skämten kommer slag i slag och träffar oftast rätt; Alberts bitska mamma och superfanet Kims förtvivlade pappa får leverera några av de absolut vassaste replikerna.

Charles Strouse och Lee Adams musik är fullproppad med minnesvärda hits – jag hade aldrig sett föreställningen tidigare och blev verkligen förvånad över hur många av låtarna som smugit sig in i populärkulturen. Oavsett om det är "Put On a Happy Face" (en favorit i TV-sammanhang), "Kids" (parodierad i The Simpsons) eller "We Love You Conrad" (en melodi som hörs på fotbollsläktare landet över), så har musiken fått ett eget liv och det är lätt att förstå varför. Särskilt imponerande är de snygga harmonierna i "Baby Talk To Me" och hyllningen till tonårsskvaller i "The Telephone Hour"; musiken ringer kvar i huvudet långt efter att man lämnat teatern.

Det hör inte till vanligheterna att man lämnar en föreställning i extas över koreografin, men Anthony Whitemans rörelsespråk höll en klass för sig och överträffar mycket av det man ser i West End. Det fanns gott om utrymme för utdragna koreografier – till exempel ”Shriner Ballet” som bjöd på hela fem minuters oavbruten dans (mer om det senare). Han motstod frestelsen att bara köra på i Grease-stil med jive och jitterbug (även om det också fanns med). I stället bjöds vi på en avancerad blandning av jazz, modernt, tap och balett som ensemblen utförde med bravur. Variationen och elegansen förde stundtals tankarna till West Side Story.

Trots att Birdie är titelrollen har han inte särskilt mycket scentid och är tyst under större delen av första akten. Men när han väl öppnar munnen krävs en grym röst – karaktärens första repliker på scenen är det Elvis-inspirerade rocknumret "Honestly Sincere", med sin träffsäkert tomma text. Låten bygger upp till ett euforiskt crescendo som får hans fans att bryta ut i hysteriska glädjescener. Zac Hamilton mer än väl axlar utmaningen, han ger Birdie ett emotionellt djup och får musiknumren att verkligen sitta.

Istället för Birdie är de två huvudkaraktärerna hans överarbetade manager Albert och sekreteraren (tillika kärleksintresset) Rose. Deras fram-och-tillbaka-relation är berättelsens kärna, och det är faktiskt Liberty Buckland som Rose som stjäl hela showen. Rose är en fantastisk kvinnogestalt; söt men också intelligent och beräknande. Buckland har en superb röst (särskilt i sitt högre register) och är en utmärkt skådespelerska, men det är under ”Shriner Ballet” hon visar sin sanna stjärnpotential.

I denna scen har Rose en grupp hjälplösa män på en herrklubb helt i sin hand, vilket gestaltas genom fem minuter av fantastisk dans. Buckland är nästan svindlande förförisk i scenen, med fint stöd från den manliga ensemblen – att lyckas hålla publikens intresse så länge är ingen lätt match och bevisar att Buckland har rejält med stjärnglans. Återigen lyfte Whitemans koreografi scenen till en ny nivå; andra versioner jag sett i efterhand bleknar i jämförelse (i de fall de ens finns kvar – scenen stryks ofta, även i proffsuppsättningar, troligen för att den anses lite vågad).

Ryan Forde Iosco var utmärkt som Albert; han hade en strålande kemi med Bucklands Rose och lyckades fånga både den interna kampen och den komiska aspekten i sin situation – klämd mellan sin eldfängda flickvän och sin överskyddande mamma. Han är kanske inte ensemblens starkaste sångare men bär sina nummer med den äran. Jayne Ashley var sanslöst rolig som den kontrollerande mamman och visade sitt ogillande i varje blick och varje steg. Harry Hart bjöd också på en stark insats som Kims pappa och levererade de många underhållande utbrotten med stor entusiasm.

Även om ensemblen var rakt igenom lysande kändes vissa rollsättningar lite märkliga. Albert hade en trovärdigt ”äldre” mamma, men skådespelarna som spelade femtonåriga Kims föräldrar såg båda väldigt unga ut (särskilt Stephanie Lyse som maman). Att använda skådespelare i 20-årsåldern för att spela skolungdomar är logistiskt begripligt, men det gav ingen direkt tydlighet i hur produktionen var tänkt att rollsättas. Med det sagt väljer jag att köpa det, särskilt då de kvinnliga ensemblerna som spelade ”fangirls” var otroligt roliga. Beth Bradley och Stephanie Palmer utmärkte sig särskilt; deras ansiktsuttryck var hysteriska och blicken drogs instinktivt mot dem när de var på scen.

En mycket liten scen gjorde den fartfyllda koreografin än mer imponerande, även om det ibland gick ut över tydligheten i ensemblenumren då det blev väldigt trångt på scenen (särskilt i "The Telephone Song", som jag först uppskattade till fullo efter att ha lyssnat på soundtracket). Själva lokalen hade förvandlats till en amerikansk 1950-talsdiner; scenografin och rekvisitan var sparsam men det fanns några fina detaljer – som milkshakes vid bandet och en Birdie-skiva på väggen.

I fel händer skulle den här showen kunna bli precis det den försöker driva med: en klappa-händerna-med, söt och präktig historia. Men tack vare den briljanta koreografin, det medryckande soundtracket och de fantastiska skådespelarinsatserna fungerar den här nyuppsättningen på alla plan.

Foto: David Ovenden

Bye Bye Birdie spelas till och med den 4 september 2015