RECENSION: Clarion, Arcola Theatre ✭✭

Clarion

Arcola Theatre

22 oktober 2015

Två stjärnor

Recenserad av James Garden

När man rör sig tematiskt genom de väl trampade marker som tillhör manusförfattande giganter som Paddy Chayevsky – vars förutseende manus till filmen ”Network” sägs ha inspirerat dagens högerorienterade TV-tyckare – då gäller det att hålla i taktpinnen med enorm skicklighet för att ge den brittiska ”journalistiken” (läs Mail, Star och Express) den rejäla utskällning den så väl förtjänar.

Mark Jagasia misslyckas inte bara med att föra den taktpinnen, han orkar inte ens lyfta den från marken. ”Clarion”, som nu spelas på Arcola, är den mest grovhuggna kritik av tidningsvärlden som synts på en scen på åratal, och då räknar jag även med National Theatres försök att tackla telefonavlyssningsskandalen i ”Great Britain”.

Det är ganska passande att tryckta medier har gett det här stycket så höga betyg. Det är ju tacksamt att dunkas i ryggen – Jagasia är en av deras egna och detta är hans första försök som dramatiker. Men i slutändan misslyckas han på två avgörande punkter. För det första lider ”Clarion” av en extrem brist på dramaturgi och karaktärsutveckling. Han fyller detta tomrum med nästa stora problem: meta-skämt på icke-vitas och hbtq-personers bekostnad, kombinerat med ett inte-så-värst-meta förakt för alla under 30.

För att angripa det första problemet: Visst, det finns en story i sig – en tidning på gränsen till redaktionell (men inte ekonomisk) kollaps ska precis sparka sin seniora, alkoholiserade journalist som vill ”ställa allt till rätta” för att hon, trots att hon sålt sin själ, fortfarande har kvar sin yrkesstolthet. Men den livsviktiga cirkel som driver bra manus – där handlingen avslöjar karaktärernas drag vilket i sin tur tvingar fram ny handling – verkar ha gått denne debutant helt förbi. Vi vet allt, förutom den sista vändningen, så fort ”brevet” visas upp – vilket sker redan i scen två.

Om handlingen ska vara så här uppenbar från start, måste det vara karaktärerna och deras resa som gör föreställningen värd att se. Så sker inte här. Karaktärerna är snarare klichébilder av hur ”riktiga journalister” är – precis tillräckligt mycket sanning uppblandat med satir för att de ska verka ”autentiska”. Och min lek med begrepp i en recension om en pjäs om tidningsjournalistik är ungefär lika djup som metavärlden i ”Clarion” själv.

Vi har sett den alkoholiserade kvinnliga journalisten skrivas betydligt bättre förr – enastående av Diane English och spelad av Candace Bergen i sin femfaldigt Emmy-belönade titelroll i ”Murphy Brown”. Murphy gavs en anledning till sin alkoholism och hanterade den på ett trovärdigt sätt. Verity, ett löjligt övertydligt namn (”titta, jag har hittat ett namn som betyder sanning på latin och gett det till en kvällstidningsjournalist”), är däremot skriven med extremt breda penseldrag.

Veritys alkoholism förklaras bara genom att två unga karaktärer pratar om hennes bakgrund – det är amatörmässigt manusskrivande när det är som sämst. Vi behöver inte få berättat för oss varför vi ska förlåta en karaktär hennes brister, vi borde se det genom hennes handlingar. Senare får vi höra att bakgrundshistorien vi nyss hört var rent nonsens, bara en rökridå för mer missbruk. Det är samma problem igen – vi får höra allt, men se inget. Det är synd, med tanke på att Claire Higgins, vars briljanta insats i ”Vincent in Brixton” var legendarisk, gör ett utmärkt jobb med det material hon har. Tyvärr har hon inte fått mycket att arbeta med här.

Karaktären som gör ”arbetspraktik” är förolämpande på flera plan. Inte bara för att hon är en stereotyp som dryper av författarens förakt för unga, utan för att hon helt enkelt är tråkig. Vi har alla hört skämten om att medievetarstudenter är idioter och det förakt det gamla gardet hyser för dem. Men YouTube-succén ”Being a Dickhead’s Cool” från 2011 gör ett mycket bättre jobb med att klanka ner på dem OCH har dessutom en takt man kan dansa ironiskt till. Det är chockerande att en så uppenbar karaktär överhuvudtaget tillåts på scenen. Jag kan inte klandra skådespelerskan för hennes insats; hon spelar över för att nå längst bak i salongen, men det gör även karaktären i manuset. Blandningen av ”yah-yah”-överklass och efterapat förortsslang känns, i brist på bättre ord, billig. Återigen, hon gör sitt bästa med materialet.

Den här karaktären leder mig till kvällens mest bekymmersamma problem. Publiken på det snarare vänsterorienterade Arcola Theatre vet redan att högerpressen mestadels består av fiktivt mobbande av invandrare och påstådda bidragsfuskare. Att då visa oss en gapig chefredaktör, Morris, spelad lika endimensionellt som han är skriven av Greg Hicks, som bara skriker åt höger och vänster om utlänningar, homosexuella och fattiga, är knappast någon nyskapande avslöjande om kvällspressens fasor. Det är väntat. Det finns ett ögonblick där han faktiskt verkar tro på sitt eget struntprat, vilket märkligt nog är den mest ärliga punkten i hela pjäsen.

Men när en dramatiker levererar grovt rasistiska, sexistiska, åldersdiskriminerande och homofobiska skämt ”medvetet”, och publiken faktiskt skrattar åt dem ”medvetet” (första gången publiken brast ut i kollektivt skratt var vid Hicks hatiska användning av ordet ”homosexuella”), då undrar man var gränsen går mellan ”ironisk” humor och faktiskt hatretorik. Den här pjäsen verkar definitivt inte veta svaret, eftersom den faktiskt belönar Clarion för dess ogärningar – visst, en av deras egna dör på grund av dem, men ser vi någon äkta mänsklig reaktion på detta? Nej. Publiken skrattar med de lögnaktiga figurerna... ”medvetet”.

Manusets grovhuggna natur matchas av produktionens val. Det finns flera unga ”journalister” i varje scen på redaktionen som inte säger något, utan bara reagerar och flyttar runt scenografin. Men nollställda miner och snabba huvudrörelser – som bakgrundsgitarristerna i Robert Palmers musikvideo till ”Addicted to Love” – tillför ingenting under scenbytena. Ärligt talat, med tanke på att Arcola gav recensenterna pjästexten, övervägde jag seriöst att åka hem och läsa akt 2 på tunnelbanan, eftersom det inte verkade som om uppsättningen skulle tillföra något nytt för att ge liv åt berättelsen efter den intetsägande första akten. Jag stannade, och mina aningar bekräftades.

Mark Jagasia skriver kanske utifrån sin egen erfarenhet som journalist, men om man ska skriva en pjäs som utger sig för att fördöma modern brittisk journalistik, se då till att den faktiskt gör det genom mer än att bara idissla våra förutfattade meningar. ”Network”, den ikoniska Oscarsbelönade filmen, fungerade för att den inte bara visade vad vi förväntade oss bakom stängda dörrar på en krisande TV-kanal, utan drog det till sin spets med ett lugnt vansinne. Den filmen förutspådde dagens medielandskap nästan 40 år i förväg. Vi behöver inte ”Clarion” för att få höra vad vi tror oss ”veta” om dagens nyheter – vi har redan Daily Mail en knapptryckning bort. Berätta istället vad som kommer härnäst, för det lär vi inte tro på förrän det är för sent. En sådan berättelse skulle, till skillnad från Clarion, leva vidare långt efter sin första, ganska förglömliga uppsättning.

Clarion spelas på Arcola Theatre till och med den 14 november 2015

Foton: Simon Annand