RECENSION: Club Gelbe Stern, Laurie Beechman Theatre ✭✭✭✭✭

Alexis Fishman i Club Gelbe Stern. Foto: Hunter Canning Club Gelbe Stern

Laurie Beechman Theatre

13 oktober 2015

5 stjärnor

"What good is sitting alone in your room? Come to the Cabaret..."

Så sjunger Sally Bowles i Kander & Ebbs musikal Cabaret, en föreställning som är djupt respekterad för sin konfrontation med nazitysklands fasor. Andra musikaler behandlar samma ämne, men på vitt skilda sätt: Kaptenen i Sound of Music är orubblig i sitt motstånd mot nazisterna och leder sin familj över bergen för att fly dem; The Producers ser historiens sämsta show, en musikal om Hitler, bli en oväntad succé. Det finns fler exempel, men det är dessa musikaler som oftast fängslar fantasin när det gäller Hitlers Tyskland.

Men ingen av dem lyckas riktigt kapsla in den skräck det judiska folket kände under åren efter att Hitler tog makten: visst, Herr Schultz i Cabaret lider, men det är Sally Bowles man minns bäst; man minns barnen och nunnorna i Sound of Music; och Hitler reduceras till en camp satirfigur i The Producers. Den genomsnittlige judens lidande är sällan ett huvudtema i populära musikaler, även om det finns fantastiska kultmusikaler som tar sig an ämnet, som till exempel The Grand Tour.

Just nu spelas på Laurie Beechman Theatre ett anmärkningsvärt stycke musikteater, Club Gelbe Stern, skrivet av Alexis Fishman och James Miller, i regi av Sharone Havely. Det går rakt in i rädslan och fasan i att vara judisk och talangfull precis när hakkorset började kväva det tyska folket. Genom sång, chutzpah och ett gripande narrativ väver Club Gelbe Stern en slagkraftig gobeläng av sex, glädje, hjärtesorg, bister verklighet, trots och – i slutändan – hopp.

Miljön och scenografin (fantastisk dekor av Jeffrey T Perri Jr och stämningsfull, rökig ljussättning av David Goldstein) lurar en att tro att detta är en solokabaré, men att döma den så vore att helt missa vad det kreativa teamet har åstadkommit. Detta är en kammarmusikal, modig och slipad, som leker med kabaréformen men som i själva verket är ett mästerligt hantverk av berättande genom musik. Med stilsäker regi vilar dess slagkraft på varje musikers och karaktärs bidrag – även de som aldrig syns på scen, men som definieras perfekt genom hur de omtalas.

Salongen har förvandlats för att likna de underjordiska tyska kabaréer från 30-talet som Kit Kat Klub representerar i Cabaret: sunkigt, rökigt, sexigt och själfullt, krönt med en hussirén som kan sjunga dig till extas och få dig att känna det som om märkena efter hennes nätstrumpor etsat sig fast i din själ för livet. Man känner atmosfären i lokalen redan innan föreställningen börjar.

När det hela drar igång känns det först lite märkligt. Kabaréstjärnan Erika Stern anländer sen och andfådd. Hon stämmer av vid sitt sminkbord omgivet av glödlampor och läser ett privat brev. Den tafatte pianisten Otto, "the Gay Geek", vampspelar och presenterar stjärnan... sen gör han det en gång till när hon inte dyker upp. Paniken hänger i luften.

Till slut intar hon scenen, tar en impulsiv klunk ur en gästs glas (vilket måste bjuda på en röstmässig överraskning varje kväll!) och river igång med "Lola". Under detta och de följande tio minuterna känns framträdandet lite ur gängorna, ansträngt, diktionen är otydlig och fokus svajigt. Är hon alltså en ännu mer dussinaktig artist än vad Sally Bowles någonsin var tänkt att vara?

Men nej, det är inte alls så det ligger till. Faktum är att det är precis tvärtom.

Det krävs enorm kontroll och skicklighet för att producera en "off" musikalitet på ett helt övertygande sätt, men det är precis vad Fishman gör här. I pjäsens första del är Erika skakad av vad hon läst i brevet, men dramatiken fungerar bäst när det inte är helt tydligt – när den tärande ångesten långsamt letar sig ut från hennes inre och sedan uppslukar henne, vilket får henne att reagera och ta ut svängarna på det enda sätt hon kan: med sånglig briljans och virtuost gift.

Alexis Fishman och Heath Saunders. Foto: Hunter Canning.

Fishman ror i land allt detta helt magnifikt. Ögonblicket då man inser att hon noggrant har visat vad som hänt Erika genom att subtilt sabotera sin egen scennärvaro är lika överraskande och kraftfullt som när Ulla brister ut i sång i The Producers, eller födelsedagsscenen i Next To Normal. Kraftfullt, teatraliskt och minnesvärt.

Berättelsen Erika avslöjar handlar om svekfulla och lyckosamma män, bra och dåliga älskare, förlovningsringar, rivna kontrakt och insikten om att flykt undan nazisternas frammarsch är en fråga om liv eller död. Detaljerna lämnas bäst till Erikas eget berättande, eftersom Fishmans prestation är så mångbottnad, djupt smärtsam och graciös att min återgivning aldrig skulle kunna göra den rättvisa.

Det är ingen dyster pjäs, trots att den gräver i mörka marker. Denna lilla visa, sjungen till Bizets Habanera (från Carmen), visar vilken sorts vass humor som bjuds:

Om din telefon är trasig om ditt badkar läcker in om inflationen stiger och skatten gör dig blind om din hund har kissat inne om din fru är trist i säng om barnen snor ditt kaffe och prinsen har en sväng Skyll på judarna, skyll på dem Judens skuld är gammalt sen Man behöver inget vett För att se att juden gjort fel i ett Så skyll på judarna för varje brist det är ej vårt fel, det är deras list för alla fel, ack vilken skam men vad som än sker, bär juden fram.

En annan rad, från en annan låt, illustrerar den satiriska och politiska tonen i materialet:

Adolf tycker en man ska gifta sig, ser ni på maken "varje tysk ungkarl får betala för saken!" Men han själv är ogift, det är väl ändå märkligt Ingen vet varför men det är väl rätt förklarligt.

Sångvalen är oerhört effektiva och många av dem är från den aktuella tidsepoken. Finalnumret, "If I Leave You", är en extraordinärt vacker