RECENSION: Consensual, National Youth Theatre på Soho Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Consensual av Evan Placey framförd av National Youth Theatre på Soho Theatre.

Ensemblen i National Youth Theatre-uppsättningen av Consensual på Soho Theatre. Foto: Helen Murray Consensual

Soho Theatre

25 oktober 2018

3 stjärnor

För tre år sedan lanserade National Youth Theatre denna pjäs under sin säsong på Ambassador's Theatre, där den fick respektabla recensioner som lovordade den intressanta och engagerande första akten, men noterade att energin och dynamiken ebbade ut i den tystare, mer konventionella andra akten. Pjäsen slutade med många lösa trådar som verkade bortglömda och övergivna.  Nu har pjäsen satts upp igen, och ingenting har förändrats.  Här finns fortfarande den livliga rumban i den surrande första hälften, dominerad av en sprudlande ensemble av skolungdomar som gör precis det sceniska skolungdomar förväntas göra (det här skulle kunna ligga var som helst på skalan mellan 'Grange Hill' och 'Everyone's Talking About Jamie'), och som gläds åt Pia Furtados (och biträdande regissör Anna Nilands) flexibla och gestuella iscensättning. Sen följer den andra akten som helt består av en kammardialog mellan de två huvudpersonerna.  Problemet kvarstår: medan inledningen dundrar på med stora doser smidigt koreograferad (superb rörelse av Temujin Gill) ungdomlig energi (ja, man tänker på 'Spring Awakening', och då menar jag musikalversionen – det sjungs en hel del här också, tack vare MD Jim Hustwits snygga röstarrangemang), och vi får en stark kontakt med de kortfattade men skickligt utförda skisserna av karaktärerna kring den stygga läraren som ertappats med att ha gått i säng med en av sina elever, så tycks all magi bara försvinna i den märkliga pausen inför nästa akt. Den känns uppriktigt sagt som en helt annan pjäs, stilistiskt knappt sammankopplad med det som kommit före.

Marilyn Nnadebe och Fred Hughes-Stanton i Consensual. Foto: Helen Murray

Saken underlättas inte av det tidstrick som författaren – den i Storbritannien bosatta nordamerikanen Evan Placey – använder sig av: vi befinner oss i 'nuet' i den första akten, men hoppar sju år tillbaka i tiden i den andra för att själva få se och höra vad alla pratade om i den första.  Detta skapar en enorm förväntan hos publiken på att få återvända till nuet i en tredje akt för att knyta ihop denna J.B. Priestley-liknande lek med tidsperspektiv.  Men den tredje akten kommer aldrig.  Placey slutar helt enkelt skriva och 'lämnar', som han själv säger, 'publiken med många frågor'.  Jag hade verkligen en fråga om detta: Är det verkligen gott nog?  Känslan av antiklimax är påtaglig, vilket är en enorm skam när den fantastiska ensemblen och det kreativa teamet har gjort sitt yttersta för att få det hela att fungera.

Marilyn Nnadebe bär den tunga bördan som den unga sexualkunskapsläraren som tvingas agera med total brist på yrkesmässig kontroll. Hon utmanar publikens trovärdighetsgränser genom att kasta sig över en (något) trasig 15-åring i sin vård, trots att hon också ses tillsammans med ett riktigt praktexemplar till make: hon gör likväl ett strålande jobb, även om manuset aldrig riktigt verkar få ordning på logiken i hennes handlingar.  Det är lite av en 'Fröken Julie'-roll, även om Placey – till skillnad från Strindberg – inte är lika hård mot sin huvudrollsinnehavare, även om han insisterar på att hon gör bort sig när hon väljer begäret framför plikten.  Cate Blanchett gjorde detsamma i (den mycket liknande) 'Notes on a Scandal'.  Miss Jean Brodie likaså.  I en bransch där kvinnor gör det mesta av arbetet, och därmed når de flesta framgångarna, tycks kvinnliga lärare på scenen vara för evigt dömda att framställas som svaga och inkompetenta, offer för sina – snarare 1800-talsaktiga – 'okontrollerbara' känslor.  Verkligen?  Måste vi matas med detta igen?  Är det vad 2000-talets teater är till för?

Marilyn Nnadebe och Oseloka Obi i Consensual. Foto: Helen Murray

Som hennes måltavla äger Fred Hughes-Stanton scenen med en anmärkningsvärd pondus. Han begränsar sina rörelser till ett minimum och använder rösten och blicken med briljant precision, och frammanar inför våra ögon den enorma klyftan mellan hans tonårsjag och hans vuxna själv.  Som den fallna idolens make i första akten står dock Oseloka Obis ursnygga gestalt och stålhårda framtoning i skarp kontrast till den fru han valt och skaffat barn med: han har i princip en replik för att förklara denna märkliga kombination, och – ovanligt för att vara Placey – är den en sådan klyscha att Obi smidigt manövrerar runt den i hopp om att vi inte ska märka något.  Pojkens motpart, hans hårt arbetande men också något skumme bror Jay Mailer, är ännu ett fint tillskott till detta NYT Rep Company, och det fiffiga skapandet av hans bilverkstad är ett av många charmiga ögonblick i Cecilia Careys scenografi i första halvan.

I rollen som en sorts Miss Honey till den elaka Diane, sabbar en annan kvinnlig lärare (Laurie Ogdens menlösa Mary) sin karriär genom att ge Alice Vilanculos scenstjälande Georgia totalt missriktade 'råd' om hur man utövar bondage på rätt sätt.  Var fanns riskbedömningen där?  Ärligt talat, vilken typ av fortbildning bedriver den här skolan egentligen?  Men det är den typen av galet nys som är teaterns signum när utbildningsväsendet ska upp på scen.  Saker görs nästan alltid dåligt, oavsett om det är i den kvicka världen i 'The History Boys' eller under fröken Trunchbulls vidriga regim.  Placey är en av de författare som plockats upp av National Theatre och sedan skickats ut som en missionär till skolor över hela landet för att hålla 'workshops': då han inte själv är utbildad här, är det denna evangeliserande roll som gett honom tillträdet som krävs för att kunna skörda frukterna av alla vanliga stereotyper.

Ensemblen i Consensual. Foto: Helen Murray

Sålunda får vi Jeffrey Sangalangs 'Guds gåva till kvinnorna' i rollen som Liam, och hans villiga tillbehör i Francesca Regis tomma Grace; sedan har vi Leah Mains Taylor, som verkar befinna sig någonstans på autismspektrumet, och Aiden Chengs poserande endimensionella karaktär Nathan – den professionella bög-studenten – som avfärdas som 'Tom Daley' av Muhammad Abubakar Khans högljudda men innerst inne osäkre Rhys; ett typiskt exempel på det klassrumstugg som erbjuds här.  Simran Hunjun framstår som kanske lite väl mycket 'överklass-förort' som Amanda och Jamie Ankrah gör en insats som den 'stora' killen Brandon, men ges – liksom de flesta andra – aldrig någonstans att ta vägen med rollen.  Bortsett från allt detta är rollbesättningen i högsta grad politiskt korrekt, på ett sätt som lärarnas beteende definitivt inte är.  Mångfald och representation i all ära, men det finns, som vi vet, gränser i 'relationernas' allvarsamma värld, och de ritas här upp igen med samma ytliga upprepning som i en genomsnittlig läroplan för livskunskap.  Isabel Adomakoh Young som Destiny, Olivia Dowd som Kayla och slutligen den intressanta men underutnyttjade Christopher Williams som Owen och Mr Abramovitch utgör resten av gänget.

Och var har Mr Placey sitt hjärta i allt detta?  Jag har ingen aning.  Det hela framstår som ännu en välmenande och plikttrogen övning i att återigen plöja en redan välbearbetad åker med helt förutsägbara resultat.  De goda visar sig vara långt ifrån så förträffliga som de verkade, och de onda lyckas oftast komma undan med de saker som de goda föredrar att vrida sina händer över.  Det är därför det kallas teater.  Dianes omedelbara och fullständiga ångest efter akten är där detta korthus faller samman runt öronen på oss.  Den allmänna opinionen sitter flämtande bakom dessa teaterskapare och insisterar på att en viss agenda ska följas.  Och följs, det gör den.  Om du vill följa med dem på den resan vet du vad du får.  Beundra talangen och gör det som alla barn kan men denna pjäs inte förmår: blicka mot framtiden.

NATIONAL YOUTH THEATRES WEBBPLATS