RECENSION: Cymbeline, Royal Shakespeare Theatre, Stratford-upon-Avon ✭✭✭✭✭

Vår egen teaterkatt Libby Purves recenserar Cymbeline på Royal Shakespeare Theatre i Stratford Upon Avon.

Cat White (Helen), Conor Glean (Cloten), Marcia Lecky (Lady), Peter De Jersey (Cymbeline) och Alexandra Gilbreath som drottningen. Foto: Ellie Kurtz Cymbeline

Royal Shakespeare Theatre

5 stjärnor

Boka biljetter SAMLAS KRING EN GAMMAL, GAMMAL SAGA...

Ta ett djupt andetag och koncentrera er längst bak: det finns en urgammal brittisk kung som en gång förvisade en man, som i hämnd stal hans små söner och bara lämnade kvar dottern Imogen. Hon är nu i onåd efter att ha gift sig med en ofrälse och avvisat sin tölp till styvbror. Hennes sanna kärlek förvisas till Rom, luras att tvivla på hennes dygd och planerar mord – men nu är vi i Wales förresten, med pilbågar och döda djur över axlarna – och Imogen klär ut sig till pojke. Där möter hon, ovetandes, sina förlorade bröder och dör till synes. Men har hon gjort det? Javisst, och så är det krig om skatter och några romerska legionärer...

Oroa dig inte. Ärligt talat, gör inte det. Du kommer att älska det. Den store regissören Greg Doran, nyligen chef för RSC, har en särskild gåva för historieberättande och tydlighet. Den traditionella litteraturvetenskapliga uppdelningen av Shakespeares pjäser i tragedier, krönikespel, komedier och de sena försonande "romanserna" har ofta orsakat akademiska debatter om vilken kategori Cymbeline tillhör, men glöm allt det där: det är en rasande bra historia som inte räds att ta ut svängarna ordentligt, och Doran vet precis hur den ska hanteras. Berätta bara sagan och håll oss trollbundna. För att citera en annan pjäs: "det krävs att ni väcker er tro".

Amber James (Imogen), Daf Thomas (Anviragus) och Scott Gutteridge som Guiderius. Foto: Ellie Kurtz

Både George Bernard Shaw och Dr Johnson hatade den här pjäsen, och en framstående kritiker ansåg att författaren var trött och medvetet börjat karikera sina egna tidigare karaktärer. Visst har kung Cymbeline ögonblick som påminner om Lear, Imogen vaknar likt Julia och tror sig ligga bredvid sin älskares lik, en förvisad fadersfigur uppfostrar barn i vildmarken likt Prospero, och Iachimo är som en budgetvariant av Iago med ett stänk av Rikard III. Här finns en misstänksam älskare, en ränkfull drottning, förklädnader, återförenade syskon, en trolldryck, ett oväntat besök från skyn och ett av RSC-rekvisitörernas bästa dshuggna huvuden någonsin, komplett med vredgat ansiktsuttryck.

Ensemblen i Cymbeline. Foto: Ellie Kurtz

Men det är inte karikatyr: språket är fantastiskt, likaså det känslomässiga djupet och den finess som lyfts fram med kärleksfull hand i denna uppsättning. Scenografin och kostymerna är magnifika på det där typiska RSC-viset. Stephen Brimson Lewis ger oss en enkel, naken båge under en stor måne som skiftar mellan silver, guld och scharlakansrött, där varje scen är lika livfullt komponerad och betydelseladdad som en målning av en gammal mästare. Musiken, specialskriven av Paul Englishby, driver berättelsens känsla med uillean pipes, cello, flöjter och trumpeter. Det bjuds på vass komedi från Conor Gleans tölpaktige Cloten, och stundtals från Alexandra Gilbreath som glädjer sig storligen åt drottningens ondska. Det uppstår till och med skrattsalvor mellan de gastkramande ögonblicken när mängder av trasiga, blodiga och förvirrade karaktärer når den slutgiltiga, medvetet överkomplexa upplösningen. Amber James är en ståndaktig och temperamentsfull Imogen, och den berömda klagan "Frukta ej mer solens glöd" sjungs med en oförglömlig, enkel mildhet av de två förlorade bröderna i sina enkla jaktkläder.

Mark Hadfield som Pisanio. Foto: Ellie Kurtz

Från det ögonblick karaktärerna kliver fram mot oss ur skuggorna i fonden finns därför en känsla av att bli ledd: som att sitta tryggt vid en brasa och få höra en storslagen saga berättas. Berättelsens orimligheter bleknar inför varje karaktärs trovärdighet: Jamie Wilkes smöriga Iachimo som listar möblemanget i Imogens sovrum likt en obehaglig mäklare, och senare skyller sin ondska på sin italienska hjärna (utlänningar, de kan visst inte hjälpa det!). Där finns Mark Hadfields lojala lilla tjänare Pisanio, fångad mellan tillgivenhet och order, den nervöse hovläkaren och ängsliga tjänsteflickor, de godhjärtade och livliga tonåringarna i den walesiska vildmarken, och givetvis den hetlevrade kungen själv (Peter de Jersey) som manipuleras av sin drottning till att oroligt konfrontera Theo Ogundipes reslige, rustningsklädde romerske general.

Karaktärer stora som små, alla med sin rätta tyngd, håller samman helheten kring Imogens resa. Inget av de underbara orden går till spillo, oavsett om det är en högtidlig slutgiltig förlåtelse – "lev, och handla bättre mot andra" – eller någon av Shakespeares briljanta språkliga vändningar. Som Pisanios utmärkta råd till Imogen när hon klär ut sig till pojke: lägg bort de kvinnliga fasonerna och var "fräck och lika grälsjuk som en vessla". Många konfrontationer biter sig fast i minnet och dröjer kvar i drömmarna. Det finns en kraft i stackars Pisanios trots mot Imogens självmordsbenägna förtvivlan (Hadfield är fantastisk) och i publikens korta skratt när Cymbeline krasst får veta att den döda drottningen "aldrig älskade dig... hon gifte sig med din krona, men avskydde din person". Sedan tystnar skrattet inför kungens äkta chock.

O ja, vi var i historieberättarens våld hela vägen: ledda med säker hand längs en vild, krokig och stenig stig. Det är en berusande upplevelse.

Cymbeline spelas till den 27 maj. (Inte tillräckligt länge enligt min mening, hur ska jag lyckas ta mig tillbaka dit??)