RECENSION: Dear Lupin, Apollo Theatre ✭✭✭✭

Dear Lupin

Apollo Theatre

10/08/15

4 stjärnor

BOKA BILJETTER NU OCH SPARA The Diary of a Nobody, som skildrar den olycksalige herr Pooters och hans slarvige son Lupins borgerliga småstadsäventyr, står sig fortfarande som en lågmäld komediklassiker. Det är ett av de mest oväntade arven från en viktoriansk era som annars sällan förknippas med varken finkänslighet eller subtilitet inom humor. Grundreceptet – en tålmodig men frustrerad far som försöker hantera och förstå sin oregerlige sons nycker och snedsteg – är förstås ett välbekant motiv i världslitteraturen. Men genom att placera korrespondensen mellan sig själv och sonen Charlie i direkt nedstigande led från bröderna Grossmiths lilla mästerverk, gör Roger Mortimer också anspråk på en djupt engelsk form av ironisk, självutlämnande och underfundig humor. Det är en humor som syftar till att dölja den smärta som är nyckeln till att förstå pjäsens charm och patos.

Mortimer var under många år en av Storbritanniens främsta skribenter inom galoppsport och hästkapplöpningshistoria. Han trivdes bäst framför skrivmaskinen, och det vi ser här är dokumentationen av hans frisinnade engagemang i sin son, som vinglade genom 60-, 70- och 80-talen från den ena misslyckade karriären till den andra i en kaotisk dimma av sprit, droger och sex. Breven sammanställdes för några år sedan och efter att boken blivit en oväntad succé har den nu dramatiserats av Michael Simkins, med extramaterial som ger mer kött på benen åt Charlies livshistoria och karaktär.

Det som tilltalar mest är inte bara Mortimers självklara iakttagelseförmåga och träffsäkra beskrivningar, utan hans egen storsinthet. Han besitter en djup förståelse för den mänskliga naturen och ett intresse för alla dess egenheter, vilket hjälper honom att balansera och försonas med sonens senaste eskapader eller oförskämdhet. Samtidigt finns där en road förmåga att förvandla släkt, grannar och vänner till Dickens-liknande grotesker som är oerhört underhållande. Det är en glädje som påminner om den man finner i Alan Clarks dagböcker – en skribent med liknande begåvning, om än svårare att ta till sig än Mortimer, som mer än gärna gör sig själv till föremål för skämtet.

Den första frågan för en recensent är dock hur väl detta material fungerar på scen. Pjäser baserade på brev eller dagböcker är ökända för att vara svåra att gjuta dramatiskt liv i – egentligen är det bara Dangerous Liaisons som fullt ut har övertygat mig på teatern, och det är kanske ett specialfall tack vare den starka handlingen och originalets många brevskrivare som lämnade mindre åt Christopher Hampton att lösa i bearbetningen. I det här fallet handlar det om att hitta balansen mellan det narrativa flödet och att etablera karaktärerna. För mycket detaljer kring handlingen och man börjar undra varför man ska bry sig om dessa personer. För många poänger och roliga historier och man riskerar att fastna i ett självbelåtet vitsande där man undrar varför materialet alls behövde flyttas från boksidan till scenen.

Simkins har därför en svår uppgift, och i första akten tappar tempot stundtals fart trots skådespelarnas tekniska skicklighet. Talande nog är den mest fängslande sekvensen när berättelse och material smälter samman i historien om hur Charlie bestämmer sig för att ta värvning i faderns gamla regemente. Efter att ha övervunnit de tuffaste utmaningarna faller han ändå vid det sista hindret genom ett eget val – nästan som en medveten, grym protest mot sin far. Episoden är gripande, extremt komisk i sina detaljer och en lika avslöjande skildring av armélivets bisarra inslag som man kan hitta hos till exempel Evelyn Waugh.

Efter paus mörknar tonen märkbart och ett tydligt narrativt fokus bibehålls när Rogers hälsa sviktar och Charlies livsstil börjar ta ut sin rätt. Försoningen mellan far och son skildras rörande utan att bli sentimental, vilket är en eloge till både originalmaterialets återhållsamhet och Simkins tillit till att hans skådespelare kan förmedla att "less is more". Det är ett av de tillfällen på teatern där man, trots att man ser slutet på långt håll, inte kan låta bli att beröras av den finess och fingertoppskänsla som leder fram dit.

Det är kanske en smula småaktigt och fyrkantigt av mig att säga, men jag hade önskat lite mer sälta och mindre av den trygga, stereotypa engelska excentriciteten. I grunden är Charlie ingen sympatisk personlighet, och de vassa kanterna slipas oundvikligen ner i en rolltolkning så charmig som Jack Fox här levererar. För att verkligen förstå hur Roger Mortimer blev denna underfundiga iakttagare av mänskliga svagheter behöver vi dessutom veta mer om hans krigsår – tillfångatagen vid Dunkerque och i hård fångenskap under resten av kriget. Uppenbarligen var anspråkslösheten och humorn en sorts försvarsmekanism mot bevarad smärta. Att verkligen förstå och gestalna en engelsman från den övre medelklassen av den generationen kräver att man gräver djupare under det självbeskyddande skalet.

Med det sagt är det svårt att tänka sig ett mer välvalt skådespelarpar för genren än James och Jack Fox. Rollsättaren förtjänar ett hedersomnämna i programbladet! Det ger verkligen en extra dimension att ha en äkta far och son i dessa roller. Det finns en naturlig intimitet och ömsesidig förståelse mellan de två som vinner över en direkt – som när en hårslinga på James Fox stack ut efter ett kostymbyte och hans son bara lutade sig fram och strök den på plats. En liten detalj, men otänkbar mellan skådespelare som inte är släkt.

James Fox har spelat många sådana här engelska herrar på scen och film genom åren, men det betyder inte att hans prestation känns rutinmässig. Hans saktmodiga sätt och gängliga kroppsspråk sitter perfekt, och han lyckas förmedla att även Roger bar på en hemlig sympati för uppror. Roger var absolut ingen kopia av Denis Thatcher så som han porträtterades i Private Eyes Dear Bill. Fox tvingas också gestalta flera biroller – arméofficerare, en nitisk byråkrat, en feminin auktionsförrättare (vilket väcker minnen av hans Anthony Blunt i A Question of Attribution) – för att fylla ut Charlies sida av historien.

Jack Fox har på många sätt den svårare uppgiften, eftersom hans far har alla de bästa replikerna och dessutom den moraliska överlägsenheten. I andra akten ges han dock mer utrymme att utveckla en nyanserad rolltolkning, och han gör ett fint arbete med sitt avslutande minnestal, trots ett oförlåtligt avbrott från en mobiltelefon i publiken.

Stort fokus har lagts på att skapa rörelse och frekventa kostymbyten för att undvika känslan av en statisk högläsning. Detta är tveklöst regissören Philip Franks förtjänst; som före detta skådespelare håller han pjäsen i föredömlig rörelse. Scenografin av Adrian Linford är också idealisk: på samma gång överlastad och flexibel. Den har den där röriga ansamlingen av föremål man förväntar sig i Rogers stora men nedgångna hus, samtidigt som den ger enkel tillgång till rekvisita och kläder för de olika scenerna.

Oundvikligen har många ovärderliga anekdoter fått lämnas utanför pjäsen, och den dramatiska transformationen är inte perfekt. Men den fångar originalets anda troget och kommer förhoppningsvis leda fler läsare till en bok som nu är på god väg att bli en modern klassiker. Humor som denna, formad i motgång, är en form av nåd som hjälper till att göra livet lite mer uthärdligt för oss alla.

BOKA BILJETTER NU - Dear Lupin spelas på Apollo Theatre till och med den 19 september 2015