RECENSION: Enleveringen ur seraljen (Die Entführung aus dem Serail), Bloomsbury Theatre ✭✭✭✭✭

Foto: Richard Lakos Enleveringen ur seraljen (The Abduction)

Pop-Up Opera, Bloomsbury.

10 mars 2015

5 stjärnor

Med så mycket mediebevakning kring de stora operahusen i London och debatterna kring deras finansiering är det lätt att glömma bort hur mycket spännande och originell kammaropera som faktiskt utspelar sig under radarn. Precis som de större husen först utmanades av traditionen med oberoende herrgårdsopera, har nu ”pop-up”-fenomenet dykt upp för att hitta nya sätt att presentera och tolka gamla mästerverk för en ny publik. Opera-in-Space, Merry Opera och – som här – Pop-Up Opera, är bara några av de kompanier som bjudit på imponerande säsonger de senaste åren. Men precis som med tillfälliga marknader och restaurangkoncept är det ingen enkel ekvation att få ihop: bekvämlighet, tillgänglighet och nyhetsvärde i all ära, men om inte grundkvaliteten och kärnan i originalverket bevaras, faller projektet platt. Det är därför en stor glädje att kunna rapportera att denna uppsättning av Mozarts Enleveringen ur seraljen lyckas med konststycket att bevara denna känsliga balansgång på ett triumfartat sätt.

Denna opera från 1782 var Mozarts första sceniska verk som rönte verklig framgång utanför Wien. Det är en storslagen, nästan överflödande uppvisning av Mozarts enorma talang; det var trots allt denna opera som framkallade kejsar Josef II:s berömda kommentar: ”Alldeles för många noter, käre Mozart!”. Orkesterpartierna är mer uppfinningsrikt målande och exotiska än något Mozart tidigare skapat för scenen, och var och en av de fem huvudrollsinnehavarna får en rad långa, virtuosa arior som prövar både teknik och känslomässigt uttryck till det yttersta. På sina håll tycks kompositören dessutom helt lämna de gamla formerna bakom sig.

Han föregriper Figaros bröllop genom att bryta med barockoperans medvetna konstlathet och låta handlingen drivas framåt i realtid, där musik och dramatik smälter samman i en sprudlande, fartfylld rörelse. Med tanke på dessa kvaliteter är det synd att den inte sätts upp oftare (delvis på grund av den stora orkester som krävs, och delvis kanske av hänsyn till den tidsenliga komiska satiren kring turkisk kultur i allmänhet); denna mindre produktion är därför välkommen både i sig själv och för det sätt den får publiken att tänka nytt kring verket som helhet.

Enleveringen lämpar sig särskilt väl för förenkling och nedskalning eftersom handlingen i detta lättsamma Singspiel inte alltid orkar bära tyngden av de extrema känslor som vilar i den. I grunden är det historien om två par – där det ena paret är tjänare åt det andra – och där kvinnorna hålls fångna i ett harem. Mitt i alla turer finns risken för utnyttjande av en tillsyningsman som agerar på uppdrag av en distansrad och mystisk sultan, men också hoppet om en fritagning av deras män. Det påminner mer om en lättsam brittisk fars än ett tungt drama, och ändå utnyttjar musiken ofta de klagande, heroiska kontrasterna från opera seria.

Produktionsteamet hos Pop-Up Opera finner en snygg lösning på denna potentiella estetikkonflikt genom att välja ett upplägg som moderniserar komedin och flyttar den överdrivna, självbejakande känslosamheten till en miljö där den blir begriplig. Vi förflyttas till den ytliga världen av sociala medier-besatthet och kändisar som beter sig illa.

Vi befinner oss alltså inte i ett harem, utan på ett lyxigt hälsohem som styrs av Pasha Selim (en talroll som här fyndigt förvandlats till Big Brothers biktstol) och hans liderliga hantlangare Osmin (Marcin Gesla). Hit har Konstanze (Eve Daniell) dragit sig tillbaka med sin sekreterare, Blonde (Emily Phillips), för att komma i form inför ett möte med Belmonte (Paul Hopwood), hennes spanska nätdejt. Men väl därinne kan de inte lämna stället, och de komiska förväxlingarna börjar – de flesta startade av Pedrillo (Tom Morss), Belmontes trogne följeslagare, på Osmins bekostnad.

Vi ser upptåg som känns väl igen från kändissåpornas bubbliga värld: hot om tortyr och hårda straff blir till nitiska träningspass; tvätt och ”lite terapeutisk strykning” bildar fonden för förförisk musik och dramatisk förtvivlan; operans medvetet konstlade grepp med spetsade drinkar och utstuderade flyktplaner blir till den nya sensationen i en dokusåpa.

Inget av detta skulle dock ha särskilt stor betydelse om inte de fem sångarna och pianisten kunde leva upp till partiturets krav. Mozart inspirerades till stordåd av den höga kvaliteten hos de sångare han ursprungligen skrev för, och detta stycke står eller faller därför med huvudrollernas skicklighet. Det är därför viktigt att betona att det inte fanns några svaga musikaliska länkar, och hela ensemblen visade sig vara skickliga skådespelare som utnyttjade både rekvisita och den eleganta miljön hos antikhandlaren Robert Kime i Bloomsbury till fullo.

Det var ett nöje att höra verket framföras på originalspråket tyska, men med fyndiga engelska undertexter som sammanfattade dialogen på skärmar som integrerats som en del av hälsohemmets rutiner och sociala medier-flöden. Tillgänglighet och autenticitet samspelade perfekt, vilket sällan är fallet i operaproduktioner. Kapellmästare Berrak Dyer levererade en bravurinsats vid pianot och hittade precis rätt balans mellan framåtdriv och de vilopunkter som partituret kräver för att få full genomslagskraft.

Att vara så nära händelsernas centrum och så kraftfulla röster raderade ut den ”fjärde väggen” på ett stimulerande sätt. Utan att vilja tynga ner denna eleganta och snabbfotade produktion med alltför mycket analys, måste man ändå fråga sig: är det inte precis så här man lockar en ny publik till operan – de som idag kanske skräms bort av biljettpriser och de stora institutionernas inramning? Det är fullt möjligt att hitta en medelväg där man är trogen partiturets sanning samtidigt som man underhåller en modern publik. Den disciplin som krävs för att skala ner ett verk till dess kärna och återuppfinna det på nya platser kväll efter kväll fångar den anda av repertoarteater som har varit fundamentet och styrkan i så mycket av British Theatre – lärdomar som även de mest välrenommerade regissörer och operahus skulle kunna dra nytta av.

Så om du befinner dig i närheten av någon av de lador, tunnlar, pubar, herrgårdar eller båtar som detta modiga sällskap besöker de kommande månaderna – tveka inte. Spendera en kväll i deras utmärkta sällskap. Det kan mycket väl förändra hur du ser på opera som konstform!

Enleveringen visas fram till den 25 april. För mer information, besök Pop Up Opera:s hemsida.