RECENSION: Fanatical, Playground Theatre ✭✭✭

Julian Eaves recenserar Fanatical, en ny musikal av Matt Board och Reina Hardy som just nu spelas på Playground Theatre.

Suanne Braun i Fanatical. Foto: Scott Rylander Fanatical

Playground Theatre

14 november 2018

3 Stjärnor

Boka nu

För drygt två decennier sedan blev en suverän sci-fi-parodi en stor hit med en berättelse som utspelar sig på en fantast-mässa: 'Galaxy Quest' är en av de mest fulländade och uppfriskande tolkningarna av detta grepp vi sett, där framgången till stor del ligger i den genialiska blandningen av fantasi och vardaglig verklighet, samt det charmiga utforskandet av spänningarna mellan dessa två världar.  Nu, långt senare, har ett par nya kreatörer (musik och text av Matt Board, manus av Reina Hardy) kokat ihop sin egen historia och gjort musikal av den.  De har arbetat på projektet i drygt tio år, och man kan tycka att de vid det här laget borde ha listat ut hur de ska få det att fungera.  Men, så är inte riktigt fallet.  Trots att den under de senaste fem åren har valsat runt i workshops från Chicago till London och New York – med Neil Marcus och The Stable i ryggen, och nu i en första fullskalig uppsättning på Playground Theatre i en kompetent regi av Grace Taylor – känns föreställningen fortfarande långt ifrån den succé den skulle kunna vara.  Det blir oundvikligen en intressant lek att fundera på varför.

För att börja med de starka sidorna.  Musiken innehåller några av de vackraste nya stycken jag hört på länge.  Utropstecknet är definitivt andra aktens extraordinära bikt, 'Collected', som visar Boards talang när han är som skickligast och mest innerlig: det är ett ovärderligt nummer som förtjänar stor uppmärksamhet – faktum är att det är så hisnande att man aldrig glömmer det när man väl hört det.  Lyckligtvis framförs det av Tim Rogers, ensemblens mest erfarna hand, vars starka men samtidigt otroligt smidiga tenor omfamnar varje nyans i sången med förödande effekt.  Rent ut sagt gjorde det mig glad att jag suttit igenom resten av showen bara för att få höra detta.  Resten av partituret innehåller också många fina melodier: Sophie Powles, med en robust och klar mezzo, får flera av dessa, och jag hoppas få se mycket mer av henne i musikaler framöver – hon har tydlig potential för den här genren.  Men det är ändå 'Collected' som sätter ribban.

Stephen Frost i Fanatical. Foto: Scott Rylander

Suanne Braun är ett annat meriterat proffs med en gedigen meritlista.  Hennes roll ger henne tyvärr inte mycket variation, och musiken skriven för henne känns inte lika inspirerad; hon gör vad hon kan som organisatör för konventet, men begränsas av manusets smala ramar.  När hon väl får chansen att göra något kreativt, tillåter Hardys manus henne bara att använda sin kropp som lockbete.  Jag blev förvånad och en aning nedslådd av den utvecklingen: är det 2018 eller 1958?  Manuset visar henne inte mer respekt än så eller ger hennes karaktär fler dimensioner.  Varför?  Kanske för att Hardy verkar så uppslukad av de mekaniska svårigheterna med att styra sina pjäser att hon tappar de mänskliga historierna ur sikte, vilket resulterar i att det dominerande temat känns som en besatthet av sci-fi-serier: ursäkta, men det är nog en smula för nischat för min uppmärksamhetsförmåga.

En fängslande karaktär som är grovt underutnyttjad är skaparen av konventets huvudberättelse 'Angel 8', som spelas med febrig energi av komikern Stephen Frost: han lockade fram kvällens största skratt – faktiskt det enda som fick mig att skratta högt – med sin innerliga gestaltning av den bittra och destruktiva författaren Stephen Furnish.  Hans karaktär är överlägset mest intressant i en saga som annars befolkas av tunna stereotyper: jag undrar varför författarna inte för länge sedan insett potentialen i honom.  De lyckas faktiskt med att förvandla en osympatisk karaktär till något ovanligt och oväntat engagerande. Ändå tvingas vi vänta till slutminuterna av första akten innan vi får träffa honom – en lång och seg väntan.  När han väl dyker upp tänker man: 'Varför får vi inte spendera mer tid med honom? Han är ju mycket intressantare än alla andra vi mött'.  Det är kanske något författarna borde fundera allvarligt på (samtidigt som de rensar ut de chauvinistiska anakronismerna).  Som det är nu ställer Hardys manus få ifrågasättande frågor; där det krävs handling läggs mycket tid på att överförklara saker som publiken fattar långt före författarna: ett typexempel är det utdragna sjåpet med det 'försvunna' manuset till seriens sista avsnitt.

Sophie Powles i Fanatical. Foto: Scott Rylander

Övriga karaktärer är ganska anonyma, och ensemblen gör det lilla de kan med vad manuset tillåter.  Theodore Crosby, Amber Sylvia Edwards, Amy Lovatt och Eddy Payne fyller ut leden i detta kammarformat till konvent, och hålls sysselsatta av Anthony Whitemans koreografi som balanserar på P J McEvoys något aviga scenografi.  Designen består av en central ställning på en vridscen som dominerar utrymmet – och siktlinjerna – på en scen där publiken sitter på två sidor; ställningen är inte stilla utan snurrar, vilket gör att minst en pelare alltid är i vägen för någon del av publiken.  Det är en sådan där scenografi som säkert såg bra ut som modell men som är en mardröm i praktiken.  Med begränsade utrymmen i kulisserna gör Taylor och Whiteman vad de kan för att hålla föreställningen i rullning, men med många korta scener och byten av tid och miljö har de händerna fulla.

Rachel Sampley verkar bara ha två sätt att ljussätta på och växlar mellan dem på ett enkelt vis.  Andy Grahams ljud fungerar bättre, men akustiken i lokalen är utmanande och kanske hade mindre förstärkning gett en behagligare ljudupplevelse.  Bandet under ledning av John Reddell är väldigt keyboard-tungt, vilket är märkligt med tanke på musikalens rock-palett, och ofta får vi ett pianoklingande ackompanjemang som låter mer som en repetition än en färdig produktion.  Det är synd.  Musiken är ofta mycket tilltalande och förtjänar ett mer genomtänkt sound: till exempel hade ett par gitarrer tillsammans med Tristan Butlers slagverk, och mindre fokus på Reddells första klaviatur, gett ett mer idiomatiskt och angenämt intryck.

Marcus säger att de letar förläggare och hans tro på projektet är beundransvärd.  Personligen tror jag att teamet bör överväga en omfattande omarbetning.  Det som är bra här är verkligen väldigt, väldigt bra.  Men det kräver nog att man sätter sig ner och arbetar igenom materialet ordentligt innan man går vidare.  Ensemblen har nu fyra veckor i Latimer Road på sig att testa detta på olika publikgrupper och skruva på produktionen.  Man kan lära sig mycket i den processen.  Kanske ser de då potentialen att utveckla detta verk – för det skulle verkligen kunna bli något stort.

Spelas till 9 december 2018

BOKA BILJETTER TILL FANATICAL