RECENSION: Fathers and Sons, Donmar Warehouse ✭✭✭✭

Joshua James & Seth Numrich. Foto: Johan Persson Fathers and Sons, Donmar Warehouse ✭✭✭✭

Recenserad av Mark Ludmon

Den irländske dramatikern Brian Friel tog sig vissa friheter när han omarbetade Ivan Turgenjevs ganska dystra klassiker Fäder och söner för scenen. Trots att han behåller teman från den ryska romanen från 1862, blandar hans pjäs upp svårmodet med ljusare toner – något som regissören Lyndsey Turner verkligen har tagit fasta på i en uppsättning där skrattet balanserar sorgen.

I likhet med romanen ligger fokus på Bazarov, en ung student som tas med av sin nära vän Arkadij för att hälsa på dennes liberala godsägarfamilj ute på den ryska landsbygden. Den lockhårige rebellen utmanar deras livsstil med sina nihilistiska idéer, vilket leder till både konfrontationer och förvirring innan han slutligen finner försoning. Seth Numrich spritter av intensiv, nervös energi i rollen som den initialt arrogante Bazarov, men det är Arkadij, kraftfullt gestaltad av Joshua James, som blir pjäsens bultande hjärta. Trots att även han förespråkar nihilismen, tvingas han inse att han är fast med just de känslor och den liberalism som Bazarovs ideologi motsätter sig.

Runt omkring dem finns ett rikt persongalleri, där varje karaktär väcks till liv med subtila detaljer och stor mänsklighet av en strålande ensemble. Anthony Calf är både charmig och underhållande som Arkadijs maktlöse far, medan Tim McMullans snobbige farbror utvecklas från en komisk karikatyr till en man som döljer ett brustet hjärta under sin välskräddade kostym. Till och med husan ges en rörande sårbarhet av Siobhan McSweeney. Med en slående scenografi i trä av Rob Howell och stämningsfull musik av Alex Baranowski, är detta en intensiv och fängslande föreställning om familjeband och behovet av kärlek.