RECENSION: H R Haitch, Union Theatre ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar H R Haitch - A Right Royal Musical Comedy på Union Theatre.

Andrea Miller, Emily Jane-Kerr, Christian James, Tori Allen-Martin, Prince Plockey och Christopher Lyne i H R Haitch. Foto - Nick Rutter H R Haitch Union Theatre,

14 maj 2018

4 stjärnor

Boka nu

En ljuvligt rolig tolkning av den gamla My Fair Lady-berättelsen serveras lagom till sommaren – och ett stundande kungligt bröllop – i denna lättsamma fars om Essex-tjejen från puben som till slut gifter sig med tronföljaren. Den sågs först – av ett utvalt fåtal – vid en minnesvärd workshop på Actors' Church redan 2015, men nu kommer den till oss i en omfattande utvecklad och mogen version, ett samarbete mellan Iris Theatre (originalproducenterna) och Shrapnel Theatre. Maz Evans har skrivit manus och sångtexter, fyllda med en berusande blandning av vass politisk satir och slagfärdigt arbetarklass-tugg, medan Luke Bateman fyller ut partituret med livfulla ensemblenummer, rörande sentimentala ballader och en och annan pampig pastisch i stil med 'Crown Imperial'. Kapellmästare är Oli George Rew, parkerad vid pubens piano mitt i Justin Williams och Jonny Rusts fantastiska scenografi: en Barking-pub på bottenvåningen med en upphöjd nivå som representerar ”palatset”, samt en snygg trappa som löper mellan de två (sociala) planen. Ben Jacobs ljussätter det hela med en naturlig lätthet, och Maddy Ross-Masson klär ensemblen i passande kostymer som blandar det storslagna med det pråliga.

Tori Allen-Martin och Christian James i H R Haitch. Foto: Nick Rutter

Otroligt nog bär en ensemble på endast sex personer upp hela historien, ledd av Tori Allen-Martins strålande huvudrollsprestation som Chelsea Taylor – pubägarens dotter (och änka) som har fallit för den hemlige prinsen som jobbar som extrahjälp i baren, spelad av Christian James pigga och glada Bertie (alias prins Albert). En hel uppsättning ”nygamla” kungliga namn används här, med prinsessan Victoria (en magnifikt skräckinjagande Emily Jane Kerr) som Berties pådrivande syster (som klagar på att hon bara är ”reserven till arvtagaren”), prins Richard (den fenomenalt mångsidige Christopher Lyne) som deras pappa (och änkling) – ja, han spelar även Chelseas pappa – och drottning Mary (den svärande monarken och mormor till Bert och Vic, samt farmor Vera åt vår Chels). Hänger ni med? I Evans träffsäkra manus är allt föredömligt tydligt och lätt att följa. Lägg därtill Essex-skumraksfiguren Vernon/premiärminister Nathan (den otroligt charmige Prince Plockey). Det är dessa människor vi lär känna bäst.

Prince Plockey och Andrea Miller i H R Haitch. Foto: Nick Rutter

Det bjuds också på ett antal inslag på en widescreen-TV (vissa saker förenar nationen!) från andra skådespelare som spelar olika offentliga figurer eller nyhetsuppläsare. Det är en föreställning som verkligen har kändisvärldens mediecirkus – inklusive den adliga varianten – under huden. Författarna har dock valt att förlägga handlingen sju år tillbaka i tiden, till 2011. De är övertygade om det kloka i detta drag; själv kan jag dock inte låta bli att känna att inget åldras så snabbt som politisk satir. Humorn landar dock hos oss som om den utspelade sig här och nu. Det må vara av stort intresse för upphovspersonerna att utforska exakt vad folk brydde sig om för sju långa år sedan – men jag undrar om publiken verkligen blir lika engagerad i det som de är?

Ensemblen i H R Haitch. Foto: Nick Rutter

Under tiden, på scenen, ser Iris konstnärliga ledare Daniel Winder till att hålla tempot uppe, med rappa men smidiga rörelser från koreografen Lily Howkins, som aldrig bryter förtrollningen kring var vi befinner oss eller vilka dessa färgstarka karaktärer egentligen ska föreställa. Respekten för ”realism” mitt i den galna farsen arbetar helt till skådespelarnas fördel; de lyckas konsekvent hålla oss på sin sida och hänga med i deras ibland häpnadsväckande vågade upptåg. Exempelvis kan språket vara förbluffande grovt, men den genuina leveransen, som upprätthålls in i minsta detalj, gör att man lyssnar noga – och det man hör är inte bara svordomar, utan snarare en katalog av hyss med en trollbindande språklig virtuositet. Det är en ren fröjd, och de magskratt och elaka förtjusta flabb som det lockar fram motiverar mer än väl dess närvaro. Detta gäller främst den första akten, som är stramt skriven och skickligt konstruerad med fokus på den finurliga intrigen i denna (moderna) saga. Den andra akten är inte lika stramt uppbyggd och har ett par longörer som vi eventuellt hade kunnat vara utan: författarna är särskilt förtjusta i en inskjuten julsång om ett bord; den är lång och vackert skriven, men den utgör kanske en utvikning som hamnar lite för långt ifrån huvudhandlingens energiska driv. Det finns också ett medley av låttitlar från andra källor för Bertie, vilket känns något udda mitt i det i övrigt välskrivna partituret som Bateman och Evans har kokat ihop. Publiken får helt enkelt tycka vad de vill om dessa inslag.

Man tar med sig en varm och härlig känsla av att ha – genom ombud – misskött sig lite, och ett minne av Tori Allen-Martins perfekt tajmade replik när hon får en ytterst närgången fråga, i stil med: ”Är du oskuld?”, .... följt av en LÅNG PAUS..... medan hon ser sig omkring som en oskyldig liten unge, innan hon svarar med vidöppen blick: ”I vadå?”

BOKA BILJETTER TILL H R HAITCH NU