RECENSION: Heartbreak House, Union Theatre ✭✭✭✭

Heartbreak House

Union Theatre,

10 januari 2018

4 stjärnor

Boka nu

Av alla pjäser George Bernard Shaw skrev, fanns det en som verkligen fann sin plats i sovjeternas hjärtan och sinnen: den här.  Det är inte svårt att förstå varför.  Mycket i stil med Bulgakov, och Tjechov före honom, i denna enkla historia om en samling representativa figurer på en herrgård kring tiden för första världskrigets utbrott (även om den skrevs strax efter dess slut), blottlägger Shaw den försvagade, bortskämda och riktningslösa överklassen för vad han anser att de är, och utsätter dem sedan för en dundrande vidräkning när hans noga organiserade syn på historisk oundviklighet hinner ikapp dem.  Vi ser deras fantasivärld kollapsa i ruiner och njuter i fulla drag av förödelsen, precis som att se ett gammalt katastrofepos på Drury Lane.  Och i denna uppsättning av Phil Willmott Company – som nu börjar bli rutinerade i den nya Union-lokalen i Southwark – får vi ett högklassigt paket som visar upp sin prakt på bästa sätt.

Inte för att det finns särskilt mycket i den lättsamma, sprudlande första akten som förbereder oss på vad som komma skall.  Justin Williams och Jonny Rust har verkligen tagit i med scenografin och serverar en storslagen sicksack-konstruktion av nivåer, som mycket liknar det skeppslika utrymmet manuset kräver, och drar in så många referenser till havet, landsbygden, finkulturen och patriotismen som möjligt.  Det finns till och med en kanon (fast besviken blir man då vi aldrig får se den avfyras).  Ben Jacobs belyser allt för att få fram så mycket djup och perspektiv som möjligt, och Philip Matejtschuk pumpar ut tidstypiska ljud och miljöljud för att befästa känslan av husets verklighet, ett trick som Penn O'Garas fina kostymer också hjälper till med.

Detsamma kan dock inte riktigt sägas om prestationerna i första akten.  Lianne Harvey är först ut på scenen – i en ljuvlig ljuskägla från Jacobs som försvinner alldeles för snabbt – och hon är pigg och oskuldsfull som Ellie Dunn, medan Alison Mead gör en charmig insats som Nurse Guinness.  Det är okej så långt, men när James Hornes kapten Shotover dyker upp och Shaws medvetet dunkla intrig börjar flyta in, börjar en känsla av oro växa fram.  Vart är allt detta på väg?  Det blir bara mer oroande när de andra helgbesökarna anländer: Francesca Burgoynes rasande, skrämmande energiska Lady Ariadne Utterword, strålande i fjädrar och veckad satin; Toby Spearpoints blekt tama Randall Utterword; den träffande namngivna militära fasan Mat Betteridges Hector Hushabye, en kaxig lothario, och hans chockerande likgiltiga maka, husets dotter, Helen Ankers Hesione Hushabye.  Det finns även ytterligare ett par besökare som på något sätt hör ihop med Ellie: Ben Porters stela men humana Mazzini Dunn, och J P Turners hopplöst malplacee 'arbetarklass'-inkräktare, Boss Mangan.  Och det finns till och med en inbrottstjuv, spelad som en cockney från kusten, av Richard Harfst.

Denna samling karaktäristiska namn signalerar troligen manusets främsta tendens i den första delen av underhållningen: att erbjuda en pratglad parad av arketyper.  Och utan mer till handling att arbeta med, är det just det de ger oss.  Detta är troget manusets avsikter, men blottlägger alla Shaws inbyggda svagheter: att uppleva det är som att äta en massa glasyr utan någon frukt under.  Efter ett tag blir det svårsmält sött och ytligt.  Publiken längtar efter något enklare och mer jordnära.  Lyckligtvis, precis i slutet av första akten, drar någon fram en pistol och en strimma av hopp bryter ut på scenen.  Men efter en lång och ganska poänglös första akt travar man iväg till baren i pausen utan att egentligen vara övertygad om att något av betydelse kommer att framkomma.

Och så fel man har.  Handlingen återupptas, som utan något avbrott, och vi slungas in i betydligt mörkare och mycket mer intressant territorium.  Plötsligt, trots att pistolen inte avfyras nu heller (lika bra det, när så många buntar dynamit ligger strödda över scenen), sprängs dessa karaktärers tröttsamma ytlighet bort.  Nu måste de se sig själva för vad de är, och Shaw låter denna process ha sin naturliga gång, låter saker hända, nystas upp och utvecklas organiskt.  Äntligen fylls scenen med verklig dramatik: den ena bekännelsen – eller snarare avslöjandet – följer på den andra.  Tyngda av Sanningens obehagliga konsekvenser förlorar karaktärerna helt enkelt sin fattning och drabbas av ett uppvaknande; de befinner sig alla vind för våg från varandra, eller oväntat sammanförda med människor de inte trodde att de ville ha, i detta stora hus vars hjärta – i ordets alla bemärkelser – verkligen har brustit.  Plötsligt befinner vi oss i samma moderna värld som i exempelvis 'Spelets regler', och i alla decennier sedan dess ända fram till idag: kan nationens öde verkligen anförtros åt människor som är så fullständigt okvalificerade att hantera det effektivt? Eller om det ska vara så, har de – eller vi – då någon framtid alls?

Mirakulöst nog lyckas Shaw i pjäsens andra del genomföra förnyelsens underverk ur den första delens lata bråte.  Man ser det inte komma alls, vilket gör det så kul när det väl träffar en.  Och sedan, precis som karaktärerna förlorar den status de tog för given i första akten, får de märkligt och oväntat långt mer dragningskraft och sympati än man någonsin kunnat ana att de var kapabla till.  Shaw ger oss inte direkt hopp, men han målar en bild som vi kan känna igen oss i idag.  Det är en viss väntan på att nå dit, men det är mer än värt att härda ut.

BOKA BILJETTER TILL HEARTBREAK HOUSE NU