RECENSION: I Loved Lucy, Arts Theatre ✭✭

Sandra Dickinson som Lucille Ball och Matthew Scott som Lee Tannen. Foto: Alessia Chinazzo I Loved Lucy

Arts Theatre

24 juli 2017

Boka biljetter Sandra Dickinson har varit borta från West End-scenen alldeles för länge. Jag tror faktiskt att det var som understudy till Angela Lansbury i 'Blithe Spirit' – där hon fick hoppa in vid en 'understudy run' – som London senast såg henne, och då bara vid ett tillfälle eftersom Lansbury aldrig missade en föreställning. Dessförinnan gjorde hon mer betydande roller i West End-musikaler som 'Singin' In The Rain' och 'Chitty Chitty Bang Bang'. Hon har också varit en populär och förtjusande profil i en rad pantomimer runt om i landet, samt i flera filmer, vilket vittnar om hennes breda genomslagskraft. Men varför har vi inte sett henne i skådespelarroller oftare? När man bevittnar denna kraftprestation som Lucille Ball på The Arts Theatre, känns ett rimligt svar mer svårfångat än någonsin.

Dickinson är superb. Hon ger en mästarklass i hur man fascinerar och trollbinder en publik, och gör till och med sitt fokuserade intresse för tärningskastet vid backgammonbordet till ett magiskt ögonblick. Hennes förmåga att hitta och tro på rollens sanning är oklanderlig. Vi följer Ball i slutet av hennes karriär när hon, efter att ha dragit sig tillbaka från scenljuset, slår följe med en ung och tilsynes ganska rotlös man. Hon tar honom under sina välbeställda vingar och roar sig med att forma honom efter sina behov och nycker. Han blir hennes lilla underhållande projekt. I gengäld verkar hans ungdom och enkelhet ge nytt liv åt den åldrande stjärnan; hon iscensätter en återkomst till sin triumferande TV-karriär, men comebacken misslyckas och relationen krackelerar. Det följer en separation, en återförening i sista minuten, och sedan – oundvikligen – återstår bara döden.

Sandra Dickinson som Lucille Ball och Matthew Scott som Lee Tannen i I Loved Lucy. Foto: Alessia Chinazzo

Det är en situation som kanske skulle kunna generera intressant dramatik, eller åtminstone samtal med skärpa och djup längs vägen. I händerna på en utomstående part hade texten möjligen kunnat ges en mer meningsfull form. Men här är det den unga mannen själv, Lee Tannen, som har fattat pennan för eftervärlden för att skildra två timmars småprat mellan dessa angenämt omaka individer. Matthew Scott, en charmig huvudrollsinnehavare från Broadway, har rekryterats för att axla författarens mantel, och han gör aldrig ett felsteg i att framställa honom som en sympatisk, uppriktig, snäll och omtänksam person. Och visst har även han haft sina kamper: att vara homosexuell gjorde honom impopulär i skolan och hemma, och det narrativet utgör kärnan i många av hans monologer vända mot publiken när Dickinson inte är på scen. Faktum är att det vid många tillfällen verkar vara detta som föreställningen faktiskt handlar om.

Kanske talande nog var Balls svar på dessa bekännelser att vifta bort dem och uppmana Tannen att återgå till det viktigare ärendet att spela brädspel – ibland i flera timmar i sträck. Möjligen finns det i sådana scener antydningar om aspekter av denna relation som manuset inte alltid utforskar särskilt djupt. Åtminstone inte förrän utbrottet i andra akten som leder till brytningen. Vem vet.

Som det ser ut nu utgörs kvällens (eller matinéens – och framför allt borde denna show, om den vill lyckas väl, locka en stark matinépublik) största behållning av Balls humoristiska återberättande av möten med Hollywoods och Burbanks stora och ökända profiler. Dickinson gör det mesta av dessa stunder och de är ofta så engagerande och läckra att man ofta undrar om hon inte skulle kunna berätta dem direkt för publiken själv, istället för att behöva rikta så mycket av sin dialog i profil mot Tannens alter ego, Lee.

Sandra Dickinson som Lucille Ball och Matthew Scott som Lee Tannen i I Loved Lucy. Foto: Alessia Chinazzo

Samtidigt ser den diskrete regissören Anthony Biggs till att samtalet flyter på i lagom takt. Gregor Donnelly har skapat en massiv LUCY-skylt och en talkshow-miljö på en estrad formad som ett ”blödande hjärta” (vilket alltid får en att undra hur det hade varit att utforska det formatet för pjäsen – alltså talkshowen, inte katolsk ikonografi). Tim Mascalls ljussättning är felfri genomgående och gör det bästa av den enkla scenografin, och Yvonne Gilbert hanterar ljudets olika nivåer med stor finess. Dickinson bär flera eleganta outfits, signerade Donnelly får vi förmoda, och har tillgång till en enda läppstiftsröd väska. Jag föreställer mig att det vi ser är vad budgeten tillät.

Hur väl föreställningen kommer att tas emot i West End är någons gissning. I manuset finns flera referenser till liknande berättelser som rönt stora framgångar i stan – och på andra håll – med äldre kvinnliga stjärnor som inleder relationer med betydligt yngre män. Men jag vill inte utmana ödet genom att nämna dem här.

BILJETTER TILL I LOVED LUCY