RECENSION: Instructions for American Servicemen in Britain, Jermyn St Theatre ✭✭✭✭

Instructions for American Servicemen in Britain

Jermyn Street Theatre

5 juli 2017

Fyra stjärnor

Boka biljetter

När sirenen ljuder i första akten krävs det inte mycket fantasi för att föreställa sig källarteatern på Jermyn Street som ett passande skyddsrum under andra världskrigets bombräder. Det utgör en märkligt passande miljö för Instructions for American Servicemen in Britain – en rapp, rolig och ofta furiös djupdykning i kulturella skillnader, baserad på en statlig broschyr som var tänkt att hjälpa nyanlända amerikanska soldater att acklimatisera sig till det brittiska livet.

Året är 1942 och den sömniga engelska byn Nether Middleton har tagits över av invånarna på den amerikanska flygbasen. Det är morgonen efter deras första kaotiska natt i England, då de hunnit hamna i slagsmål med lokalbefolkningen, förstört flera kolonilotter, låst in den lokala konstapeln och skrämt i väg kyrkoherdens katt. Publiken tar sig an rollen som de tillrättavisade soldaterna, med gott om tillfällen att ropa ut förslag och svara på frågor. Det betyder också att den som är modig nog att sätta sig på främsta raden bör vara beredd på att bli rejält pikad!

In träder den lokala majoren Randolph Gibbons (Matt Sheahan) med ett meddelande från högsta ledningen. Hela lägret kommer att sättas i karantän som straff för gårdagen, såvida inte jänkarna ber om ursäkt och genomgår en snabbkurs i engelskt herravälde. Det finns inget val, även om överste Attwood (Dan March) – den högljudda, stolta och arroganta amerikanska ledaren – inte alls tycker att det är nödvändigt, vilket bevisas av hans blixtsnabba (och hysteriskt felaktiga) demonstration av Storbritanniens geografi.

Löjtnant Eugene Schultz (James Millard) försöker hålla fred mellan Gibbons och Attwood. Han är full av idéer (inte alla lika bra) om hur man ska få de diametralt olika nationaliteterna att samarbeta. Tillsammans försöker de tre lära publiken allt de kan under strikt tidspress – Winston Churchill själv är på väg för att besöka trupperna och vill se att alla drar jämnt.

Allt från det smått obegripliga valutasystemet till hur man uppför sig korrekt på en brittisk pub avhandlas. Föreställningen är otroligt tramsig, med en dos slapstick och grov humor som tack och lov aldrig går för långt. Det finns en tendens att förlita sig på stereotyper, vilket hör komediformen till, men de största skratten framkallas av de mer subtila detaljerna; Attwood och Gibbons levererar briljanta gliringar till varandra, och Schultz skamlösa ordvitsar blir ännu roligare tack vare hans smittande energi. Scenografin är enkel men skapar effektivt pjäsens värld med hjälp av några få föremål, däribland kartor, ritningar och ett porträtt av kung Georg.

Sheahan, March och Millard, mer kända som humortrion The Real MacGuffins, tar sig an sina roller med orädd finess och håller energin på topp. En del suckframkallande pikar blandas med riktigt klyftiga kvickheter och politiska gliringar som känns förvånansvärt relevanta än idag. Samtliga tre aktörer hanterar avsidesrepliker och instick med bravur, och då man driver friskt med både amerikaner och engelsmän känns det aldrig som ett orättvist angrepp på någon sida. Accenterna sitter som en smäck; March och Millard bemästrar olika regionala amerikanska dialekter, medan Sheahans klippta brittiska stämma låter som hämtad direkt ur en informationsfilm från krigstiden.

Vi bjuds även på några härligt fåniga mellanspel, inklusive en alldeles för kort inblick i en nazistisk spionskola där två hjälplösa rekryter kämpar med att förstå brittiska excentriciteter. Publikkontakten är genomgående under hela pjäsen och kulminerar i en fantastisk transatlantisk dansfinal.

Instructions for American Servicemen in Britain är en kärleksfull parodi som garanterar både skratt och nostalgi i överflöd.

Spelas till 29 juli 2017

BOKA BILJETTER TILL INSTRUCTIONS FOR AMERICAN SERVICEMEN IN BRITAIN