RECENSION: Jekyll & Hyde, Platform Theatre ✭✭✭

Jekyll & Hyde

Platform Theatre

29 juli 2015

3 stjärnor

Ingen kan beskylla den här nytolkningen för att vara tråkig eller feg. Jonathan Holloways uppsättning river upp Stevensons originalnovell och flyttar berättelsen till en ny era, samtidigt som han introducerar nya karaktärer och teman.

Jekyll är inte längre en stel man i kostym – här är hon i stället en kvinnlig forskare från Östeuropa. Märkt av obeskrivliga (och ospecificerade) övergrepp under kriget kommer hon till England och kastar sig in i sin forskning och karriär. När hon finner att 1800-talets England är föga mottagligt för självständiga kvinnliga läkare, gör hon som Viola och klär ut sig till man. Tragiskt nog tar hon sitt rollarbete till en ny nivå och förvandlas sakta till det testosteronmonster hon fruktar mest – en viss herr Hyde.

Konceptet är vågat och intressant och hade i andras händer kunnat bli en total flopp. Men det är tillräckligt fräscht och väl utfört för att det nya genustemat ska kännas naturligt och i linje med originalet – som i sig är en allegori över inre konflikt och dualitet. Dialogen är så följsam och vass att den kunnat vara skriven av Stevenson själv, och en ny sidohandling, Jekylls kärleksaffär med en olycksalig engelsk gentleman, är fängslande och välspelad.

Berättelsen ramas dock in av en förläggare som försöker köpa manuskriptet, vilket ofta kändes överflödigt; pjäsen hade förmodligen varit starkare utan detta grepp. Den lider också av en viss identitetskris ibland; det finns referenser till Kina i manuset samt vackra kinesiska lyktor högst upp på scenen. Blinkningarna är förståeliga med tanke på produktionens bakgrund (ett samarbete mellan Storbritannien och Hongkong), men de känns lite påtvingade och inte helt genomarbetade.

Olivia Winteringham är lysande och mångbottnad i titelrollerna. Hon är oerhört sexig och förförisk när det behövs, men också galen och skrämmande när hon förvandlas till pjäsens skurk. Winteringham gjorde också vid ett tillfälle ett hopp rakt ner i en fallucka – en bedrift jag fortfarande undrar hur hon lyckades med utan att skada sig!

Jekylls kärleksintresse Henry Utterson spelades inkännande av Michael Edwards. Porträttet fångade en sympatisk men plågad man, fångad mellan att stötta kvinnan han älskar och att hålla sig på rätt sida av lagen. Han visade även prov på fin komisk fingertoppskänsla, särskilt i scenerna där han försöker slingra sig ur greppet på en hysterisk fästmö.

Med det sagt var intonationen hos vissa av de gästande skådespelarna bitvis lite ojämn, vilket ibland skuggade kvaliteten i manuset. Det känns trist att påpeka då det måste vara en enorm utmaning att skådespela på ett andraspråk (jag kan knappt göra det på ett!), men det var märkbart.

Ensemblen bjöd på flera starka insatser och imponerade genom att jonglera en mängd olika roller och musikinstrument. De musikaliska inslagen var väl genomförda och prickade rätt ton, även om föreställningens enda dansnummer inte var lika lyckat då det doldes av rökmaskiner och för många personer på scenen samtidigt.

Neil Irish scenografi var en gåta fylld med allehanda falluckor, stegar och en genialisk svängdörr som lät bakgrunden förändras lika ofta som huvudkaraktären. Kostymerna var också extravaganta och färgstarka, där Jekyll och Hydes förvandlingar och skiftande humör representerades väl genom en rad intressanta outfits.

Jekyll & Hyde känns aldrig som ett billigt knep och undviker de fällor som många omarbetningar hamnar i. I stället är det en intelligent och kreativ produktion som är väl iscensatt, spelad och regisserad rakt igenom.

Jekyll & Hyde spelas på Platform Theatre till och med den 8 augusti 2015