RECENSION: John, National Theatre (Dorfman) ✭✭✭✭✭

Tom Mothersdale och Anneika Rose i John. Foto: Stephen Cumminskey John

Dorfman Theatre, National Theatre

25 januari 2018

5 stjärnor

Boka nu

Den amerikanska dramatikern Annie Baker är en unik begåvning och Pulitzerpristagare vars pjäs The Flick blev en stor succé här under 2016. Detta var mitt första möte med hennes extraordinära stil – ett långsamt utforskande av händelser som vid första anblick kan verka obetydliga, men som målar upp ett vidsträckt landskap av historia och emotionell kamp. Spelplatsen är ett bed and breakfast i Gettysburg, Pennsylvania – platsen för det amerikanska inbördeskrigets blodigaste slag – en vecka efter Thanksgiving. I denna gotiska amerikanska miljö anländer Elias och Jenny, ett ungt par i kris, där de välkomnas av värdinnan Mertis som utbrister: ”Välkomna till ert hem hemifrån!” De blickar ut, precis som vi, över ett hem fyllt av dockor, prydnadssaker och en julgran vars lampor då och då kortsluts för att sedan tändas igen. Det finns ögon precis överallt.

Anneika Rose och Tom Mothersdale  i John. Foto: Stephen Cumminskey

Pjäsen är strålande spelad med en naturalism som för det mesta känns hyperrealistisk, och James Macdonalds kliniska regi tar över tre timmar att rulla ut, där varje replik i Bakers manus landar precis rätt. Mertis, i en vacker rolltolkning av Marylouise Burke, är den vänliga värdinnan som kontrollerar allt; hon drar ifrån den plyschröda ridån som skiljer oss från handlingen, hon flyttar tiden framåt, dagen rör sig med henne, och hon balanserar perfekt Mertis hemvävda värme med en känsla av mystik. Existerar hennes make George ens? Varför talar hon om att rummen på övervåningen bara finns till ibland? Tom Mothersdale som Elias och Anneika Rose som hans flickvän Jenny är perfekta; hans krämpor och oförmåga att slutföra en berättelse tyder på en emotionellt impotent ung man, medan hon framstår som en potentiell lögnare, otrogen och fastlåst i en oförmåga att gå vidare.

Tom Mothersdale och Anneika Rose i John. Foto: Stephen Cumminskey

”Skulle du vilja träffa min vän Genevieve?” säger Mertis i slutet av första akten, och ja, det vill vi verkligen, briljant spelad som hon är av June Watson. Blind, rättfram och öppenhjärtig om sin väg in i galenskap, blir hon och Mertis symboler för överlevare som har tagit sig igenom sitt förflutna samtidigt som det yngre paret kämpar med sin teknologiska nutid och ser sin relation vittra sönder. Watson sätter sina repliker perfekt och just när världen som skapats känns som en skyddad snökula, krossas naturalismen när Baker låter Genevieve bryta den fjärde väggen för att i den andra pausen hålla ett tal framför ridån om sin galenskaps sju stadier. Pjäsen är sådan – helt omöjlig att förutse.

Marylouise Burke, Tom Mothersdale och Anneika Rose i John. Foto: Stephen Cumminskey Men vad betyder alltihop? Chloe Lamfords fantastiska scenografi låter historien kväva nuet. Jag fann en stor glädje i det faktum att när karaktärerna går uppför trappan, så hör vi dem röra sig och prata där uppe! Detta är en värld där livlösa föremål tillskrivs mänskliga känslor, där dockor tas om hand mer ömt än människor, och där Jenny vid ett tillfälle vägrar röra sig och manipuleras likt en docka av Elias. Mertis avslöjar att huset användes som sjukhus under inbördeskriget och att avkapade lemmar staplades tre meter höga utanför fönstren. Likt Miller och Shepard använder Baker livets små detaljer för att blottlägga historiens hjul; Nordstaternas kamp mot Sydstaternas slaveri på denna historiska plats pressar sig på det etniskt mixade paret Elias och Jenny. Det känns som om den stora amerikanska romanen bläddras fram, sida för sida, mitt framför våra ögon.

Långsam tv och radio är populärt just nu, och det här är kanske ”långsam teater”. Om du föredrar biljakter och explosioner är detta nog inte pjäsen för dig. Men jag älskade den, trots att det kommer ta mig dagar att bearbeta allt, och även då är jag inte säker på att jag vet exakt vad som försiggår.  Unik och extraordinär – har jag redan sett årets pjäs?

BOKA BILJETTER TILL JOHN