RECENSION: Lady Day at Emerson's Bar and Grill, Wyndham’s Theatre ✭✭✭✭✭

Audra McDonald i Lady Day at Emerson's Bar and Grill. Foto: Marc Brenner Lady Day at Emerson's Bar and Grill Wyndham’s Theatre 27 juni 2017 Boka nu

Audra McDonald gör sin oförklarligt efterlängtade London-debut på det mest spektakulära sätt som man kan tänka sig i denna gripande återberättelse av Billie Holidays liv. Under 90 minuter har hon publiken i sin hand i en fängslande och vågat utlämnande gestaltning av jazzens första dam – hennes personlighet, maner, röst och livssyn. Vi ser bakåt på hennes liv från utgångspunkten av hennes sista spelning på en obskyr bar i födelsestaden Philadelphia – platsen där den amerikanska konstitutionen skrevs, vilket inte var mycket värt om man var svart kvinna mellan 1915 och 1959. Varför det tagit 23 år från McDonalds första huvudroll på Broadway (det banbrytande valet av henne som Julie Jordan i Carousel) till att hon landar i London är det ingen som riktigt vet. Eller ja, de invigda har nog sina aningar, och en hel del av dem syntes i publiken igår kväll: Cameron Mackintosh, Nicholas Hytner, Michael Blakemore, Sir Ian McKellen och Noma Dumezweni, för att nämna några, i en glittrande tillställning som gav denna epokgörande händelse den tyngd den förtjänar. Man får väl fråga dem vad de har att säga om saken.

Allt jag kan rapportera är hur fullkomligt trollbindande detta framträdande är. Tiden tycks stå stilla. Vi upplever inte bara nittio minuter, utan en hel livstid, en hel era. Vi får känna på erfarenheten av att vara kvinna av afroamerikansk härkomst, utrustad med en känslighet som uppfattar livet med poetisk intensitet och en själ som kan omvandla djupt lidande till utsökta musikaliska uttryck. Vi får följa henne genom en tid av förändring, med en farmor som varit slav till att själv bli – bland annat – den första afroamerikanska vokalisten i ett vitt band, Artie Shaws, inget mindre. Nej, alla faller kanske inte pladask direkt för den speciella rösten hos denna kvinna från Pennsylvanias arbetarklass. Men när McDonald står blickstilla längst fram på scenen i början av föreställningen, i Mark Hendersons trygga ljussättning, strålande i sin gardenia-vita, golvlånga och broderade aftonklänning med håret elegant uppsatt (kostym av Emilio Sosa, peruk och mask av J Jared Janas och Rob Greene), och hon träffar en med "det där" ljudet i Buddy Johnsons 'I Wonder Where Our Love Has Gone', direkt följt av 'When A Woman Loves A Man' och sedan Harry M Woods 'What A Little Moonlight Can Do' – då är allt motstånd förgäves. Hon tar oss med storm.

Audra McDonald. Foto: Marc Brenner

Det som följer är en mästarklass i hur man äger en scen och fascinerar en publik, allt utfört med en skenbar, spritindränkt nonchalans. Ändå finns det inte en sekund i denna pjäs som inte fördjupar vår förståelse för karaktären och drar oss närmare hennes liv, känslor och tankar. McDonald träffar nästan varje tänkbar emotionell ton – det finns lekfullhet, det finns våld (allra mest effektfullt när det kommer oväntat), det finns humor (med en pytteliten hund!), det finns politik (parodin på en rasist från södern är träffsäker och obehagligt realistisk), och det finns så mycket mer. Hela Amerika ligger utbrett framför oss, men även dagens värld på ett ganska oväntat sätt.

Den realistiska scenografin – signerad Christopher Oram – får oss att känna oss som hemma, särskilt med alla bord och stolar som breder ut sig genom parketten och över själva scenen. Det känns nästan som en temapark där vi hänger oss åt denna värld. Och utan att vi märker det slår fällan igen. Mitt i njutningen av McDonalds kabaré inser vi att allt hon säger fortfarande är högst aktuellt idag, både i USA och här hemma. Hur långt är det egentligen mellan den fasansfulla lynchningen i 'Strange Fruit' och den oändliga strömmen av klipp på Youtube som visar oemotsagda polismord på obeväpnade afroamerikaner? Och vilken skillnad är det egentligen på levnadsvillkor i USA före medborgarrättsrörelsen och, för att ta ett färskt exempel, de vilt skilda brandsäkerhetsregler som gäller för Londons lyxhus jämfört med dem som tolererades i Grenfell Tower och dess många likasinnade brandfällor?

Audra McDonald. Foto: Marc Brenner

Lanie Robertson, som skrivit denna oerhört kraftfulla pjäs, har släppt lös en sanningsenlig kraft på scenen. Hans text är skicklig och aldrig överförklarande; han bemästrar den lättsamma tonen hos en inställsam nattklubbsartist med bravur. Ändå finns det inte ett ord som inte bär på en tung undertext av fara, förtvivlan, glädje och trots. Lonny Price regisserar – precis som på Broadway – med diskret briljans. Hans kontroll är så total att vi aldrig reflekterar över att det vi ser inte är helt spontant och skapat i stunden. Men tempot, timingen och sammanhållningen i alla element sviktar aldrig. Mästaren bakom de stora spektaklen på Coliseum visar sig här vara ett geni även i det lilla formatet.

Utöver McDonalds fantastiska artisteri – en kuslig återskapelse av Holidays röst som samtidigt är en helt sannfärdig prestation – får vi njuta av en förstklassig trio bestående av Shelton Becton (vid pianot och kapellmästare, med en hel del repliker dessutom), Frankie Tontoh på trummor och Neville Malcolm på bas. Denna repertoar kunde inte ha fått mer lyhörda uttolkare. Varje låt känns som ny, som om de vore skrivna speciellt för just dessa musiker. Och Paul Groothuis silkeslena ljuddesign bär fram allt till våra öron med en naturlig balans: teaterns akustik låter precis som på Ronnie Scott’s.

Så, var det värt väntan, Miss McDonald? Vi är så glada, så innerligt glada, att du är här med denna mirakulösa föreställning. Snälla, snälla, låt det inte dröja så länge tills nästa gång.

BOKA BILJETTER TILL LADY DAY AT EMERSON'S BAR AND GRILL