RECENSION: L'Amore Dei Tre Re, Opera Holland Park ✭✭✭✭✭

Aled Hall som Flaminio, Mikhail Svetlov som Archibaldo, Simon Thorpe som Manfredo och Natalya Romaniw som Fiora i L'Amore dei tre Re L'Amore Dei Tre Re (De tre kungarnas kärlek)

Opera Holland Park

28/07/15

5 stjärnor

Opera Holland Park har ett imponerande rykte när det gäller att återuppliva verk ur den italienska operarepertoaren som en gång var berömda men som nu mer eller mindre fallit i glömska. I år ligger fokus på De tre kungarnas kärlek av Italo Montemezzi, som uruppfördes på La Scala 1913 och som spelades flitigt ända fram till efter andra världskriget, inte minst på Metropolitan i New York. Det är inget helt lättplacerat verk. Man frestas gärna att jämföra med Puccini, givet tidsperioden och fokuset på melodram, men i slutändan är det faktiskt inte särskilt hjälpsamt.

Detta verk står i mycket större tacksamhetsskuld till Wagner och Richard Strauss sena intron i Italien under 1900-talets första decennium än till vare sig Puccini eller Verdi. Faktum är att den som tar sig an verket med de senare som utgångspunkt lär bli besviken. Här ligger fokus på intrikat uppbyggd harmonisk komplexitet och korta melodier eller fragment som sjuder och slingrar sig i, runt och över varandra i kromatisk täthet. Vi möter inte de där långa, svepande melodierna som Puccini var så känd för.

Orkestern är betydligt mer framträdande, och emellanåt dominerande, än vad som är brukligt i de flesta av tidens verismo-operor. Det finns avsnitt där tonsättaren nästan verkar citera och vidareutveckla de tyska mästarna. Exempelvis finns i början av tredje akten en tydlig blinkning till Strauss Tod und Verklärung, och den passionerade kärleksduetten i verkets mitt är otänkbar utan andra akten av Tristan och Isolde som både förebild och modell. Ändå känns stycket aldrig derivativt när den musikala paletten möter en fullfjädrad melodramatisk handling med ett starkt narrativt driv. Det finns också en politisk underton som är specifikt italiensk snarare än tysk, vilket lyfts fram med rätta i denna utmärkta uppsättning.

Simon Thorpe som Manfredo och Mikhail Svetlov som Archibaldo

Operan är uppdelad i tre akter, men då varje akt bara varar i drygt en halvtimme har det konstnärliga teamet valt att spela den utan paus. Det var ett bra beslut. Det finns kraftfulla, beskrivande orkesterförspel före varje akt och dessa fungerar mkt väl som mellanspel för att behålla kontinuiteten. Musikens intensitet och de fyra huvudrollsinnehavarnas prestationer är sådana att man lämnar teatern med känslan av att operan varat betydligt längre (på ett bra sätt!) än bara nittio minuter. Handlingen utspelar sig i ett kvasimedeltida Italien där Archibaldo (Mikhail Svetlov) några år tidigare har invaderat från norr och erövrat Altura/Italien. Han har tvingat prinsessan Fiora (Natalya Romaniw) att gifta sig med sin son Manfredo (Simon Thorpe), trots att hon redan är bortlovad till den infödde italienaren Avito (Joel Montero).

Handlingen skildrar konsekvenserna av detta både personliga och politiska missförhållande. Produktionen har förflyttat handlingen till en modern latinamerikansk diktatur utan att tappa något på vägen, eftersom temata som hämnd, förbjuden kärlek, riddarromantik, mord och desperat självmord knappast begränsas av tid eller rum. I Manfredos frånvaro återupptar Fiora sin kontakt med Avito, men drar på sig Archibaldos vrede då han börjat ana sanningen – även om han på grund av sin blindhet inte kan bevisa det fullt ut. Allt slutar olyckligt i rasande fart och liken dras på hög när Archibaldos egen list biter honom i svansen. Handlingen får en politisk udd när kören av medborgare involveras i hämnden för Fiora; här syns tydliga spår av librettisten Sem Benellis irredentistiska sympatier, en lärjunge till Gabriele D’Annunzio som var fast besluten att vinna tillbaka italienskt territorium från Österrike.

Natalya Romaniw som Fiora och Joel Montero som Avito

För att en produktion av denna sortens högtravande melodram ska fungera krävs att alla inblandade går in i det med full kraft och – precis som i en lätt fars – tror helhjärtat på dess konventioner under hela föreställningen. Det tål ingen ironi eller distansering utan att hela det bisarra bygget rasar samman. Styrkan i denna uppsättning är att Opera Holland Park VERKLIGEN visar ett fullständigt engagemang för saken, och därför är det en triumfartad framgång på alla fronter.

Scenografin kräver ett slottstorn där Fiora bor och varifrån hon ska visa ett stort vitt baner som avskedssignal till Manfredo. Det måste vara en respektingivande symbol för manlig och kunglig makt, men samtidigt en flexibel yta. Här lyckas regissören Martin Lloyd-Evans och hans team väl. Betongblocket som dominerar scenen är både hotfullt och föränderligt. Dess pilskåror fungerar gripande som platser för begravningsblommor, och de yttre trapporna gör att några av de viktigaste scenerna kan spelas både högt uppe och mitt i blickfånget – även om jag kände en viss oro för sångarnas säkerhet på de höjderna! Hela ensemblen är i toppform, med särskilda hedersomnämnanden till Romaniw och Svetlov. Deras gemensamma scener hade enorm kraft, och båda tvingades individuellt projicera sina röster över en orkester som spelade med full gas. Thorpe och Montero får mindre utrymme att utveckla karaktärsmässiga nyanser – deras roller tjänar mer handlingen än att stå för en egen psykologisk utveckling. Men tonsättaren ger båda herrarna några mycket fina vokala ögonblick, både i de glödheta duetterna med Fiora och sedan tillsammans i den sista offer-scenen. De tog vara på dessa tillfällen med stor finess. Birollerna var mycket välbesatta, och kören förkroppsligade både sorg och aggression mot ockupationsmakten med effektiv skärpa och sjudande förakt.

Operans verkliga lysande stjärna var dock orkestern: City of London Sinfonia under Peter Robinsons skickliga och precisa ledning hade en strålande kväll. De stora tutti-partierna hade en genuin nerv och en känsla av risktagande, men det fanns också många finstämda partier, särskilt i träblåset, som erbjöd en delikat understrykning av karaktär och känsla. Montemezzi må ha varit något av en ”one-hit wonder” som kompositör, men denna föreställning gjorde hans mästerverk full rättvisa. Vi kan bara hoppas att ryktet om denna nypremiär stimulerar till fler uppsättningar både här hemma och utomlands. Hela kvällen visade Opera Holland Park från sin absolut bästa sida.