RECENSION: Man Of La Mancha, London Coliseum ✭✭

Julian Eaves recenserar Man Of La Mancha med Kelsey Grammer i huvudrollen, som nu spelas under en begränsad period på London Coliseum.

Ensemblen i Man Of La Mancha. Foto: Manuel Harlan Man Of La Mancha London ColiseumTvå stjärnor Boka nu Det här är en musikal som det ofta talas om, men som sällan sätts upp.  Och nu, tack vare en sällsynt nypremiär på Coliseum som en del av deras satsning på populära musikaler, är det kanske lätt att förstå varför.  Rent sceniskt måste detta vara en av de mest tragiskt daterade och svårspelade produktioner som London har att erbjuda just nu.  För de hängivna fansen av de namnkunniga skådespelarna – Kelsey Grammer i titelrollen som Don Quijote av la Mancha; Danielle de Niese som hans strikt platoniska inamorata, bartjejen känd som Dulcinella; Nicholas Lyndhurst i en briljant dubbelroll som Värdshusvärden och Guvernören; och Peter Polycarpou, till stor del bortkastad i den underutvecklade rollen som Quijotes vapendragare Sancho Panza – så finns det fyra skäl att gå och se den.  Och så finns förstås den stora dängan, ”The Impossible Dream”, som avslutar båda akterna.  Bortsett från det undrar jag verkligen om det finns tillräckligt med substans för att hålla publiken engagerad. På mitten av sextiotalet, när musikalen först kom, fanns det en viss nyhetens behag i formatet ”teater i teatern”, men idag känns den strukturen mer klumpig och tungrodd än nyskapande.  Husregissören Lonny Price (i princip hela det kreativa teamet har återvänt från tidigare succéer som ”Sweeney Todd”, ”Carousel”, ”Sunset Boulevard” och ”Chess” – andra må tycka annorlunda, men jag gillade dem alla!) gör vad han kan med detta tröga maskineri, men även han verkar ställd inför dess statiska och motsägelsefulla natur... så många olösta frågor, lösa trådar och gapande hål i handlingen. Eller ”handling” förresten: Cervantes underhållande förlaga är en pikareskberättelse där det ena eländet avlöser det andra; det fungerar utmärkt i bokform, men hur många scenversioner av sådana format fungerar egentligen?  Fungerar ens ”Candide”?  Jag letade förgäves efter någon sorts riktning i denna spretiga röra.  Var fanns den?  Var allt bara en dröm? Peter Polycarpou, Kelsey Grammer och Danielle de Niese i Man Of La Mancha. Foto: Manuel Harlan Jag skulle kunna gå igenom de andra kreatörernas insatser, men till vilken nytta?  Det känns som att de kollektivt börjar få slut på idéer.  Det kanske är orättvist sagt.  Materialet kanske helt enkelt inte är tillräckligt bra (det bleknar i jämförelse med vad de har haft att jobba med tidigare).  Men de verkar ärligt talat inte veta vad de ska göra med det.  James Noones scenografi är ännu en hög med skrot (jämför med ”Follies” på National, etc.).  Rebecca Howell försöker få fart på saker och ting, men det är bara i den (riktigt hemska) fejkade våldtäktsscenen som hon får chansen att ta ut svängarna.  Ack och ve.  Fotini Dimous kostymer är precis vad man förväntar sig men med en modern twist, vilket bara gör den tveksamma genuspolitiken än mer problematisk.  Rick Fisher ljussätter med gäll entusiasm och Mick Potters ljuddesign är hög, högre och högst. Hmm.  Michaels (höjdarna Grade och Linnit) anser uppenbarligen att pjäsen förtjänar en nypremiär.  Eller så gör den som har skjutit till pengarna det.  Vissa har påpekat en märklig likhet mellan det här verket – särskilt huvudkaraktären – och den senaste föreställningen Mr Grammer stjärnade i, ”Big Fish” på The Other Palace, som handlar om en liknande quijotisk figur.  Ja, det är kanske bara en tillfällighet?  Kanske. Nicholas Lyndhurst, Peter Polycarpou och Kelsey Grammer i Man Of La Mancha. Foto: Manuel Harlan Hur det än må vara med det har vi också den kniviga frågan om musiken.  Denna show är känd för sin enda stora hit, och visst är den fantastisk.  Framförd av Elvis Presley eller Andy Williams är det något att njuta av.  Mr Grammer väljer dock att spela ”Don” som en rektor som håller morgonsamling, och han levererar ”To dream the impossible dream” på samma stela och oflexibla sätt.  Vissa kanske gillar det, men för mig faller det platt.  De Niese är en operans sopran och en mycket skicklig sådan; hon sjunger varje ton och paus precis som de är skrivna.  Men är det verkligen vad musikalteater handlar om?  Tja, ja, OM resten av ensemblen gör detsamma, eller OM rollen ska skilja ut sig så pass mycket från de andra.  Men gör den det?  Inte direkt.  Det låter som om hon är med i en helt annan föreställning.  Njut av det för vad det är, men hennes roll befinner sig i ett annat universum. Lyndhurst kommer förmodligen bäst ur det hela genom att ge oss två diametralt motsatta karaktärstolkningar, och båda är underbara.  Han är en fin skådespelare, en lysande komiker och han gör allt som krävs av honom.  Polycarpou har haft betydligt bättre material att arbeta med tidigare, och det är för dessa insatser vi bör minnas honom.  Här saknas det fantasi i hur man förvaltar hans talang, som till stor del går obemärkt förbi.  Märkligt nog kommer kvällens musikaliska höjdpunkt – för min del – med Minal Patels sublima nummer som prästen: i sitt enda stora solonummer ger han en ren mästerklass i hur man sjunger musikalteater.  Det är ett felfritt nummer som ger kalla kårar... och får en att fundera på vad det ”kunde ha blivit” om bara resten av ensemblen haft bättre material att jobba med. För sanningen är att musiken helt enkelt inte är särskilt bra.  Grabbarna, som ska föreställa hotfulla i fängelsemiljön där Don Quijote och de andra hamnat, har musiknummer (t.ex. ”Little Bird”) som låter som om de vore skrivna för Everly Brothers.  Herregud.  Och när det gäller öppningen av andra akten med en ”simulerad gruppvåldtäkt i balettform”, ja... då undrar man verkligen vilken målgrupp man vänder sig till!!  Det här är absolut INGEN familjeföreställning!!!  (I alla fall inte för några familjer jag känner...) Så, här har vi den.  Efter alla dessa långa år av (förtjänt) tystnad.  Tyck vad ni vill om den.  Det finns enstaka guldkorn att njuta av, men betydligt fler rannsakande frågor att ställa, som... ”Varför?”

BOKA BILJETTER TILL MAN OF LA MANCHA