RECENSION: Mary, Hampstead Theatre ✭✭✭

Vår egen teaterkritiker Libby Purves recenserar Rona Munros pjäs Mary på Hampstead Theatre.

Douglas Henshall, Rona Morison och Brian Vernel. Foto: Manuel Harlan Mary

Hampstead Theatre

3 stjärnor

Boka biljetter

I fyrahundra år har striderna rasat kring Maria Stuart, den skotska drottningens rykte: hon har kallats för både offer och sköka, mördare och hjältinna, flamsig och heroisk. Romantiken blomstrar i dramatik och opera: hon var en vacker småbarnsmamma, fängslad och till sist avrättad av sin kusin Elisabet I. Dramatiker brukar oftast samlas kring hennes sista tid och det fiktiva mötet mellan de båda kvinnorna. Men Rona Munro fokuserar här på en annan tidpunkt i Marias liv, utifrån ett modernt kvinnligt perspektiv. Hennes historiska lidelse gjorde succé vid National Theatre i London för några år sedan med de tre ”James Plays” om 1400-talets första tre kungar vid det namnet (det finns en fjärde pjäs som ännu inte spelats här).

Rona Morison som Agnes. Foto: Manuel Harlan

Men i detta statiska men kraftfulla 90-minutersdrama, där drottningen själv befinner sig utanför scenen bortsett från två korta skymtar, koncentrerar Munro sig på perioden strax före hennes tvingade abdikation 1567. Hennes make Darnley har mördats av den brutale jarlen av Bothwell. Men inom några veckor gifter sig Maria – som var katolik, en källa till stor oro i det nyligen protestantiska Skottland – med honom enligt protestantiska riter. Detta gav honom makten under en kort period innan han störtades. Pjäsen inleds med att hovtjänaren Thompson just har blivit misshandlad av Bothwell, medan drottningens faderlige gamle rådgivare Melville (Douglas Henshall) uppmanar den unge mannen att tvätta sig ren och inte skrämma drottningen, då hon redan är lamslagen av skräck. Den tredje i rummet är Agnes, en djupt hängiven protestant som inte har mycket till övers för Maria.

Vi möter dem igen flera månader senare efter Bothwells fall. I Holyrood Palace utspelar sig ett långt, stundtals utmattande, domstols-liknande argumentationsangrepp mot Melville från Thompson och Agnes (fiktiva figurer, men som representerar tidens politiska och religiösa strömningar). De behöver hans namnteckning för att säkra hennes abdikation och vanära, vilket innebär att Bothwell-äktenskapet ska klassas som ett svekfullt hor och att hon bär skulden för sin makes död.

Brian Vernel och Rona Morison. Foto: Manuel Harlan

Melville, som stod hovet nära under tiden för hennes bortförande, är övertygad om att hon våldtogs – att hon aldrig gav sitt samtycke, utan blev attackerad, tvingad och tystad. Rona Morisons Agnes, en pelare av oböjlig moral och rättskaffenhet, öser förakt över den frånvarande Maria och menar att även om hon blev våldtagen, så lärde hon sig att tycka om det och var villig. Brian Vernels Thompson är helt igenom politisk, staccato-aktig, och pressar den alltmer skärrade och defensiva Melville med frågor likt en åklagare. Den äldre mannen, som hatar att återge händelserna kring flickan han känt sedan barnsben, tvingas beskriva övergreppet – som skedde offentligt inför vrålande adelsmän medan han själv hörde allt från rummet intill. Och, mest fördömande, tvingas han erkänna hennes lugn efteråt: att hon inte ropade på hjälp eller visade öppen bestörtning. Detta, i takt med att temperaturen stiger i argumentationen, vänds naturligtvis emot henne.

Rona Morison, Douglas Henshall och Brian Vernel. Foto: Manuel Harlan

Munro poängterar här något väldigt samtida rörande det självförebrående traumat vid sådana övergrepp. Melville vet vad han vet, men hans beslutsamhet vacklar sakteliga. Munro har sagt att hon vill skildra de män som låter sådana saker passera ostraffat, och scenens sista minuter visar verkligen det. Henshalls subtilt skambefläckade uppsyn porträtteras med stor skärpa. Men han är politiker och patriot: Skottlands framtid och hoppet om fred under en förmyndarregent står på spel. Omvänt gäller att ju mer Agnes hör om vad som med största sannolikhet hände en annan kvinna, desto mer börjar hon ändra uppfattning åt det andra hållet. Hon lägger skamset till ett fasansfullt minne av sin egen vilja att bara se på när Maria togs till fånga och skrek, tilltygsad, från ett fönster omgiven av sina manliga fångvaktare. Morison är här skälvande mäktig.

Det är ett bra tema och manuset är stramt. Men det är en långsam uppbyggnad, statisk och odramatisk fram till den sista tredjedelen. Publiken satt dock andlöst tyst och chockad. Det antar jag var meningen. Upplösningen är plötslig och dramatisk: plötsligt påminner oss en kör – som omnämns i programbladet – om att det bortom de hårda debatterna i små rum finns en förvirrad, arg folkmassa och ett land som måste räddas.

Spelas till 26 november. Hampsteadtheatre.com