RECENSION: Mr Popper's Penguins, Tunbridge Wells Assembly Rooms (Brittisk turné) ✭✭✭

Russell Morton som Mr Popper, Toby Manley och Lucy Grattan. Foto: Helen Murray Mr Popper's Penguins

Cadogan Hall (som en del av Storbritannienturnén)

Information om turnén

Det finns ett ögonblick mot slutet av denna 75 minuter långa barnföreställning då scenen exploderar i ett fantastiskt medryckande och melodiskt show-nummer i sann Jerry Herman-anda – vilket också är föreställningens titelnummer. Man slås av den enorma charmen i Luke Batemans musik och Richy Hughes sångtexter, samt i Pins and Needles Productions dramatisering av makarna Atwaters barnbok från 1938 med samma namn. Här lyckas Emma Earles regi och Sophie Squires scenografi fånga numret perfekt: det stampas med fötterna, kroppar gungar, publiken ler och de många barnen i salongen hoppar upp och ner av förtjusning. Den underhållare som levererar numret är en karismatisk och exotisk karaktär som tilltalar den unga publiken på samma sätt som Willy Wonka eller Dewey Finn gör. Och efter den raska finalen bjuds vi på en livlig, interaktiv dans i en tillagd epilog, där det för första gången i föreställningen skapas en stark kontakt mellan ensemblen och publiken.

Man undrar dock varför resten av föreställningen inte håller samma nivå. Hur kan en sådan talang, som fokuseras så vackert vid verkets slut, missa målet så beslutsamt under merparten av det som föregått det? Det är en gåta. Visst, det finns en generalrepetition inför det stora numret i ett visuellt och lekfullt parti ganska sent i berättelsen, när fåglarna tar över familjen Poppers trist förortshem och löper amok. Det lockar till en del välkommet skratt. Men inte ens den ömsinta och sorgsna vaggvisan som sjungs för den sjuka förstfödde når riktigt fram känslomässigt som den borde. Varför?

Föreställningen tycks gå bra ekonomiskt. Efter att ha turnerat i Storbritannien och London förra året (jag såg den på Cadogan Hall där den drog stor publik), har den skickligt kapitaliserat på de svartvita, fiskätande fåglarnas dragningskraft: skaror av småttingar (produktionen riktar sig till barn från tre år och uppåt) strömmar till för att se varelserna. Många fans kommer klädda i pingvin-onesies, pingvinhuvor, pingvinansiktsmålningar eller kramandes gosedjurspingviner. Och där de går, följer deras plikttrogna föräldrar efter och tar notan. Inriktningen mot marknaden är alltså sund. Showen måste gå hyfsat bra, annars skulle den inte fortfarande turnera, för att inte tala om att spelas på Broadway och sedan inta Criterion i West End som julens stora familjeföreställning. Den bär uppenbarligen sina kostnader trots små marginaler: med en ensemble på fyra (Russell Morton som Mr Popper, Roxanne Palmer som Mrs Popper samt Lucy Grattan och Toby Manley i birollerna), ett litet team bakom scen, förinspelad musik och minimal dekor är driftskostnaderna blygsamma.

Russell Morton, Toby Manley, Lucy Grattan, Roxanne Palmer. Foto: Helen Murray

Hur det än må vara med den saken så kändes produktionen ganska vilsen i den stora, dragiga salen på Tunbridge Wells Assembly Rooms när jag såg den denna gång. Manuset, som inte skiljer sig nämnvärt från förra året, bygger fortfarande främst på att berätta istället för att visa. Det känns tidvis som att man sitter vid en sängkant och läser högt för ett barn, pekar på illustrationer av en målare på en stege eller på sprattlande antarktiska fåglar, och undrar om man måste ta sig igenom hela texten innan barnet somnar så att man kan gå och se något mer intressant på TV. Tyvärr känns de sociala attityderna ofta föråldrade och tröttsamma: med undantag för den kvinnliga upptäcktsresanden som syns kort i början och slutet, upprätthålls könsroller och sociala stereotyper strikt. Bilden av Stillwater (familjen Poppers hem), som dominerar scenen under stora delar av föreställningen, präglas av kvävande enformighet. Makarna Popper själva, i synnerhet maken, är fogliga, tysta och artiga människor som inte gör något för att dra till sig uppmärksamhet eller skapa dramatiskt intresse. Det finns ingen skurk, ingen märkbar kamp mellan gott och ont. Det saknas helt enkelt drama.

Det är först vid ankomsten av de illa behandlade pingvinerna – som fraktats över halva världen i trälådor som knappast skulle godkännas av WWF – som scenverkan börjar ta fart. Ändå har man valt att representera dem med dockor som styrs av skådespelare på scen. Visst, detta fungerar i 'Warhorse' och 'The Lion King', men det är epos där vi förväntas tro att miljontals varelser är inblandade. Där är några extra kroppar på scen inget problem. Men i makarna Poppers prydliga och konformistiska vardagsrum är dockspelarna mest i vägen. För en tid sedan sågs en uppsättning av 'Tintin' där hunden Milou spelades av en vuxen skådespelare, och det fungerade helt fantastiskt: publiken älskade honom och han blev navet i den dramatiseringen. Den här sagan skriker efter samma typ av kontakt med publiken. Fåglarna är ju det barnen har kommit för att se. Ju yngre barnen är, desto mindre avstånd ser de mellan djuren och sig själva: om dessa fåglar – åtminstone huvudparet – hade spelats av skådespelare, hade det förmodligen skapat mer av det band som så tydligt saknas i större delen av denna show.

Russell Morton, Tony Manley, Lucy Grattan, Roxanne Palmer. Foto: Helen Murray

Som det är nu känns det hela ganska svalt. Till och med de många poängerna i det urbana och skickligt komponerade partituret går långt över huvudet på den unga publiken och tenderar att distansera berättelsen istället för att föra den närmare dem. Exempelvis: ”I’m smitten,/ Frost-bitten,/ We’ll share a mitten/ Or two” är typiskt för Hughes ordrika och finurliga texter, parat med Batemans träffsäkra 1930-talspastischer – och de levereras inte som en enstaka godbit utan i drivor. Det vore inte ett problem om de gavs till fascinerande karaktärer med förmåga att överraska och charma. Som jämförelse läggs Harold Arlens underbara melodier och Yip Harburgs briljanta texter i 'Trollkarlen från Oz' på Dorothys fantasi och de färgstarka figurer den skapar – de tilldelas aldrig de grå och tråkiga faster Em och morbror Henry. Dessutom saknar den talade dialogen samma finess och är uppenbarligen skriven av andra, betydligt mindre begåvade, händer.

Så, bör man se föreställningen? Enligt min mening, om så bara för de sista minuterna, så definitivt ja. Bateman och Hughes är stora nya talanger och detta visar att vi kan förvänta oss mycket stora ting från dem i framtiden. Allt de behöver nu är rätt manus och produktioner för att magin ska uppstå hela vägen.

LÄS MER OM MR POPPER'S PENGUINS PÅ TURNÉ