RECENSION: Murder For Two, The Other Palace Studio ✭✭✭✭

Ed MacArthur och Jeremy Legat i Murder For Two. Murder For Two

The Other Palace Studio

6 mars 2017

4 stjärnor

Boka nu

Den stora, centrala bedriften i denna produktion är Jeremy Legats och Ed MacArthurs bländande fyrhändiga insats som duetterande sångare, skådespelare, dansare och pianister. Om du någonsin undrat hur det skulle se ut om till exempel Ferris och Milnes plötsligt fick en hel show skriven enbart för att visa upp sin enorma begåvning, så har du svaret här. Denna deckarhistoria fungerar som en perfekt inramning för ett dussin fantastiska nummer där Legat och MacArthur banar väg med akrobatiska och vilda upptåg vid klaviaturen. Bara för dessa magnifika insatser är biljettpriset mer än motiverat. Det är sannerligen svårt att hitta dess like.

Regissören Luke Sheppard (som återigen samarbetar med producenten Paul Taylor-Mills, som tagit föreställningen till The Other Palace Studio efter en första spelperiod på Watermill Theatre i Newbury) iscensätter musikalnumren med stor finess och precision på den lilla scenen. Efter ett långt sökande har han hittat det ideala paret i sina skådespelare, som – trots att de närmat sig uppgiften från helt olika håll – kompletterar varandra med härlig hängivelse och humor. Legat har lärt sig sin pianostämma från partituret, medan MacArthur spelar helt på gehör och genom mödosamma studier av videoklipp på händer som spelar hans del. På ett spektakulärt sätt har kapellmästaren Tom Attwood lyckats sammanfoga dessa helt skilda förhållningssätt så att de framstår som en sömlös enhet. Utförandet av musiknumren är en berusande fröjd som man länge kommer att vara glad över att ha upplevt.

Jeremy Legat och Ed MacArthur i Murder For Two

I själva verket är detta i grunden allt som showen behöver. Ibland känns det nästan som om den ropar efter en enkel 'black box'-uppsättning, kanske med en spegelvägg och ett roterande podium för pianot. Allt annat skapas av de två artisternas fantasi; den ena spelar en polis som i sin tur låtsas vara en högre rankad kommissarie, och den andra spelar ett oräkneligt antal 'misstänkta' i ett bisarrt komplext mordfall. Off-Broadway-uppsättningen, som spelades länge, valde just en sparsmakad och renodlad estetik, och det är lätt att förstå hur detta bidrog till dess enorma framgång.

Av någon anledning har man valt ett annat grepp för denna produktion. Gabriella Slades naturalistiska scenografi är fylld med rekvisita, varav en del används och annan inte, men i den intima studion skapar allt tillsammans en stark känsla av realism. Manuskriptets språk är dock allt annat än realistiskt. Det är en pjäs för två personer där Legat ständigt måste växla mellan olika karaktärer på ett sätt som sällan harmonierar med den pedantiskt detaljerade miljö som Slade skapat. Faktiskt är bristen på gemensam grund mellan regi och scenografi så påtaglig, särskilt i den intrigfyllda och längre första akten, att det är svårt att dras med i berättelsen eller engagera sig i hur det ska gå.

Jeremy Legat och Ed MacArthur i Murder For Two.

Till detta kommer amerikanernas förhållande till musikaler, som skiljer sig markant från vårt. Precis som 'The Drowsy Chaperone' rider den här showen på en våg av en nationell besatthet av musikteater – en genre som i USA i princip är nationalkonst. Denna självklara tilltro till mediet finns inte riktigt här hemma, där musikteater fortfarande ibland betraktas som en kuriositet eller som en ”enklare” släkting till den ”riktiga” teatern. Det tål att jämföras med den enorma succén för 'In The Heights' som spelades i tre år på Broadway, medan Taylor-Mills och Sheppard fick kämpa febrilt för att få sin uppsättning spelad i en mindre lokal i King's Cross. 'In The Heights' är dessutom betydligt mer lättsåld än denna märkliga lilla pärla.

Utmaningen att hitta en publik förstärks av en underhållning som inte så mycket berättar en historia som dekonstruerar den. Resultatet påminner mindre om en konventionell musikalkomedi och mer om ett Steven Berkoff-liknande angrepp på förutfattade meningar och det tryggt bekanta. Kom ihåg: titeln säger oss att det bara finns två personer på plats. Vilka är de då? För att sälja in denna show till en brittisk publik skulle man nästan kunna tänka sig att presentera den i samma stil som Berkoff och Joan Collins 'Decadence'; den har mycket av samma galna, dissociativa och anarkistiska kaos över sig. Ett sådant scenspråk skulle kunna överbrygga gapet mellan pjäsens särdrag och publiken här. Det skulle också ge materialet den skärpa som behövs i en berättelse om liv och död, svek, begär och hämnd. Nu bjuder man istället på lättsamma kvickheter om tekoppar och stulen glass, nästan som om man försökte trycka tillbaka oss i en oskyldig Andy Hardy-värld.

Frågan är om den sprudlande glada musiken (av Joe Kinosian) och de skarpa, intellektuellt stimulerande texterna (av Kellan Blair) verkligen skulle trivas bättre där än i den dammiga film noir-miljö vi möter på The Other Palace? Det är svårt att säga. Låtskrivarna har även skrivit manuset, vilket fungerade bra i USA. Man kan dock undra om det talar till en brittisk publik med samma direkthet. Rent sceniskt är det en ganska statisk affär med mycket prat och nästan ingen action. Ljuset flimrar till ibland och det bjuds på en hel del medvetet, smått lägereldsartat pladdrande genom den fjärde väggen. Visst händer det något intressant en bra bit in i andra akten, men även om det är charmigt stryker det bara under bristen på händelser i övrigt. Men det gör inget. Författarnas sublimt uppfinningsrika och briljant arrangerade sånger kommer garanterat att förvåna och glädja dig. Gå dit för musiken och njut – den sortens njutning har aldrig skadat någon.

Foton: Scott Rylander

BOKA BILJETTER TILL MURDER FOR TWO