RECENSION: My Country - A Work In Progress, National Theatre ✭✭✭✭✭

My Country; A Work in Progress.

National Theatre.

10 mars 2017

5 stjärnor

Boka nu

Skapad genom att lyssna på folket i Storbritannien är My Country ett av National Theatres första svar på beslutet att lämna EU. Det finns ofta en risk med dokumentärteater (verbatim theatre) – något jag har sett alldeles för ofta – att orden och minnena visserligen är angelägna och intressanta, men att pjäserna passar radio betydelsefullt bättre än scenen. Den oron är obefogad här, då hovpoeten Carol Ann Duffy effektivt har format materialet till en sammanhängande och mycket sevärd struktur. Hennes grepp är att Britannia har kallat till ett möte med sina beståndsdelar – Cymru, Caledonia, East Midlands, South-West, Northern Ireland och North East – för att diskutera Brexit-omröstningen. Det som gör att uppsättningen fungerar så väl är den enkla men högst effektiva teatralitet som regissören Rufus Norris har vävt in i produktionen.

Ensemblen bestående av Seema Bowri, Cavan Clarke, Laura Elphinstone, Adam Ewan, Penny Layden, Stuart McQuarrie och Christian Patterson är enastående. De fångar perfekt sina regioners talmönster och rytmer och speglar den mångfacetterade personlighet som utgör Storbritannien. I synnerhet Penny Layden är briljant, inte bara som Britannia (kallad Britney av de övriga), med sin pryprydda hjälm som sticker upp ur väskan, utan även som företrädare för Westminster och politikereliten. Hennes Boris behöver ingen närmare presentation, hennes Farage är skrämmande pricksäker och hennes Gove slingrar sig slemmit över hela scenen.

Hur man tar till sig pjäsen beror nog på vilken del av Storbritannien man kommer ifrån. Själv är jag uppvuxen bara några mil från Merthyr och kände igen allt i Cymru. Den fantastiske Christian Patterson tog mig direkt tillbaka till de walesiska dalarna och fångade perfekt språket och tankarna i Wales – särskilt hos en 13-årig pojke som fruktar framtiden och blir upprörd när de andra regionerna börjar gräla. Det finns en strålande partyscen där regionerna driver med varandra och frossar i stereotyper, komplett med säckpipor, Riverdance och en Cymru som kanaliserar en vildsint Shirley Bassey!

Kvällen utvecklas till de argument och teman vi hörde under hela valrörelsen och nu i dess efterdyningar – immigration, finansiering, rädsla för ”den andre”, och en känsla av orättvisa kring bidrag till immigranter sida vid sida med skammen över den öppna rasism som omröstningen blottade. Med en speltid på 75 minuter känns pjäsen något tunn, och genom att representera alla sidor i debatten lär den inte ändra någons åsikt om valresultatet – men i rättvisans namn är det inte heller pjäsens mål. Detta är ett reflekterande verk som ber oss i publiken att helt enkelt lyssna. Men när vi hör Farage tala om att ”vinna utan att ett enda skott avlossats”, bara åtta dagar efter mordet på Jo Cox, hade produktionen kunnat vara vassare och argare.

Detta förtar dock inte intrycket av en mycket underhållande föreställning som, om jag ska vara ärlig, var betydligt bättre än väntat, främst tack vare den superba ensemblen och regin. Ett av kvällens bästa inslag var vi i publiken, britterna, som fortfarande kan skratta åt oss själva och uppskatta ironin i politikernas lögner och folkets verklighet. Det fick mig att känna mig märkligt patriotisk. De riktigt stora Brexit-pjäserna har vi fortfarande framför oss då vi ännu inte känner till vår framtid, men med undertiteln i åtanke är detta ”work in progress” en utmärkt början på ett samtal. Missa den inte när den spelas i din region.

BOKA BILJETTER TILL MY COUNTRY PÅ TURNÉ