RECENSION: Nice Work If You Can Get It, Upstairs At The Gatehouse ✭✭✭✭

Julian Eaves recenserar Nice Work If You Can Get It av Joe DiPietro med musik av George och Ira Gershwin, presenterad av Ovation Productions på Upstairs at the Gatehouse.

Fraser Fraser och Abigail Earnshaw i Nice Work If You Can Get It. Foto: Darren Bell Nice Work If You Can Get It

Upstairs At The Gatehouse

14 december 2018

4 stjärnor

Boka biljetter Julshowen på denna främsta av Londons fringe-teatrar är alltid årets stora höjdpunkt som inväntas med stor förväntan.  Det egna produktionsbolaget Ovation, skapat av producenten Katie och regissören John Plews, har som mål att presentera musikalunderhållning av hög kvalitet. Här blandas de mest lovande nya talangerna med erfarna proffs, allt till priser som inte tömmer plånboken.  Det är ett vinnande koncept som resulterat i en rad magnifika uppsättningar av stora musikaler i litet format, briljant genomförda i den intima lokalen med ca 200 platser ovanpå den välrenommerade gastro-puben i North Londons Highgate Village.

Jessica Elizabeth Nelson som Billie Bendix. Foto: Darren Bell

I år har den företagsamma familjen Plews lyckats med bedriften att knipa den brittiska premiären av Joe DiPietros Tony-belönade ”nyuppfann” screwball-musikal. En föreställning som hämtar generös – men alltid lekfull – inspiration från Guy Boltons och P. G. Wodehouses glada och fåniga 1920-talsmusikaler: en värld av endimensionella men färgstarka karaktärer, vilda upptåg och ständigt aktuella referenser som utsätts för munter satir.  Handlingens lätta intrig kretsar kring en ung, glamorös societetslejon som planerar att gifta sig för pengar med en arvtagerska som är tunnare än cellofan. Ödet sammanför honom dock allt oftare med en betydligt lämpligare, men smått farlig, kvinnlig smugglare med ett hjärta av guld.  Kring dem kretsar en konstellation av genrens bisarra stereotyper – den dominerande men vilt frigjorda modern, brottslingarna som klumpigt utger sig för att vara servila tjänare, den odugliga polisen, den korrupte politikern, den dömande moralisten och så vidare, ackompanjerade av en sprudlande ensemble av shownummer som fyller scenen så ofta det bara går.

Jessica Elizabeth Nelson och hennes ”Nice Work”-pojkar. Foto: Darren Bell

Och vilka nummer sen!  Musiken (under ledning av Charlie Ingles) är ett pussel av välkända hits och nästan aldrig tidigare hörda pärlor av George och Ira Gershwin, som aldrig slutar att förtrolla i Bill Elliotts fantasifulla arrangemang.  Grant Murphys musikalscener (assisterad av Amy Perry) växer sömlöst fram ur Plews rappa regi: håll utkik efter showens kanske största sceniska kupp i badsekvensen, där Pollyanna Elstons scenografi når fantastiska höjder av dårskap – samt hennes oklanderliga känsla för detaljer i de bedårande kostymerna (kostymansvarig Nadine Froehlich, med härliga peruker av Jessica Plews).  Allt är snyggt ljussatt av Sam Waddington, och ljuddesignen av Nico Menghini gör underverk med balansen mellan de tolv rösterna och det riviga sexmannabandet uppe på läktaren.

David Pendlebury och Nova Skipp i Nice Work If You Can Get It. Foto: Darren Bell

Det är dock i karaktärernas öden som vårt engagemang verkligen ligger.  Alistair So (Jimmy Winter) är en stigande stjärna, som nyligen var understudy för Lun Tha i den påkostade uppsättningen av ”The King and I” på Palladium. Hans röst är av enastående skönhet med imponerande höjdtoner och en varm klang; mitt emot honom är Jessica-Elizabeth Nelson (Billie Bendix) en perfekt kontrast, med en stålblank, kristallklar mezzo som får både stora shownummer och sköra ballader att glänsa.  Otroligt nog gör kapellmästaren Chris Poon sin professionella debut med denna stjärnensemble och lockar fram prestationer av högsta klass som skvallrar om en lysande karriär (vissa kanske minns hans fantastiska ”Sunday in the Park with George” för NYMT på The Other Palace för ett par somrar sedan).

I resten av rollistan återfinns den underbart odrägliga fästmön Eileen Evergreen (Charlotte Scally), David Pendleburys bullrige men charmige skojare Cookie McGee, Abigail Earnshaws omväxlande blyga och vulgära Jeannie Muldoon, Fraser Frasers vinnande klumpige Duke Mahoney, Harry Cooper-Millars lättrogne och enfaldige Chief Berry, Stuart Simons tålmodige pater familias Senator Max Evergreen, Grace McInernys dubbelroller som vännen Dottie och den suveräna modern Millicent, samt den hemska glädjedödaren Estonia Dulworth – en komisk fullträff i Nova Skipps händer, liksom ensemblen med Adam Crossley (senatorns vän Elliot) och Kirsten Mackie (som även spelar rollen som Rosie).

Även om manuset svajar till ibland i tonen och den komiska energin går upp och ner, så sitter föreställningens hjärta alltid på rätt ställe. Som julunderhållning är detta en perfekt flykt från vardagens bekymmer.  Precis som på 1920-talet törstar vi idag efter eskapistisk glädje, och den här showen bjuder på det i överflöd.  Gå och se den!

BILJETTER TILL NICE WORK IF YOU CAN GET IT