RECENSION: Posh, Pleasance Theatre ✭✭✭✭

Posh

The Pleasance Theatre, London

Fyra stjärnor

Boka nu

Från Glenda Jackson som Kung Lear och Maxine Peake som Hamlet till Phyllida Lloyds helkvinnliga versioner av Julius Caesar, Henrik IV och Stormen – det börjar bli allt vanligare att kvinnor tar sig an Shakespeare-roller. Men regissören Cressida Carré har valt ett djärvt grepp för att testa detta koncept på en modern klassiker: Laura Wades Posh.

Pjäsen, som ursprungligen har tolv manliga roller och endast två kvinnliga, bjuder på intressanta vändningar genom att besätta alla roller med kvinnor. I övrigt är texten oförändrad, utan de genusförändringar vi såg när till exempel Tamsin Greig blev en lesbisk Malvolia i National Theatres Trettondagsafton. Resultatet förstärker vissa aspekter av pjäsen samtidigt som slagkraften i andra minskar, men överlag erbjuds en intressant utforskning av hur kön påverkar våra reaktioner.

Efter att ha sett originaluppsättningen på Royal Court 2010 slogs jag av hur mycket min upplevelse förändrades. Jag glömde aldrig riktigt bort att det var kvinnor som spelade de extremt maskulina medlemmarna i den reaktionära Riot Club – inspirerad av Oxfords ökända Bullingdon Club, där både Boris Johnson och David Cameron varit medlemmar. I vissa fall överskrids könsgränserna helt, som i Serena Jennings imponerande prestation som Alistair Ryle, som stadigt finner sin röst som en arg konservativ som tröttnat på liberalism och populistisk politik. Sarah Thom sticker också ut som Jeremy, en före detta klubbmedlem som nu är en nyckelspelare inom Tory-partiet – inget långsökt steg om man är bekant med Thatcher och Theresa May. Här handlar det mer om status och makt än om kön. Men för mig förblev de flesta av de unga Oxford-männen feminina trots sina formella kostymer och maskulina poserande. Som klubbnykomlingen Ed Montgomery framstår Verity Kirk mer som en valpigt ivrig ordningsvakt på en flickskola, vilket inte är en kritik då hon får en att se på karaktären med nya ögon – och hon lyckas locka till skratt med nästan varje replik.

Detta är kärnan i att låta unga kvinnor spela dessa testosteronstinna roller: karaktärernas ungdomliga poserande blir mer löjligt och skrattretande när de med arrogans och självgodhet leker med makt. Det må avslöja deras upptåg som "romantiskt trams" och "fåniga studenthyss", men det skapar en starkare kontrast till den vuxenvärld de förbereder sig för, där de faktiskt kommer att besitta verklig makt och inflytande utanför den demokratiska processen. När denna mörkare underström tonas ned blir pojkarna också mindre hotfulla, även när deras berusade oväsen övergår i misogyni, sexuella aggressioner och våld. Att se män skrämma och hota de kvinnliga karaktärerna var chockerande i originaluppsättningen, och även om det fortfarande är obehagligt, får det mindre genomslag när det utförs av kvinnliga skådespelare. Utan tvekan blottlägger mina reaktioner mina egna attityder till kön, så upplevelsen kan mycket väl bli en annan för kvinnor och andra män, särskilt om de lyckas bortse från karaktärernas könsbyte.

Produktionen lyckas dock tack vare Laura Wades briljanta manus och Carrés mästerliga regi. Skildringen av Storbritanniens maktelit är precis lika träffsäker och skrämmande sju år senare. Pjäsen hade premiär samma år som de konservativa återfick makten, och den ger röst åt ett etablissemang som är argt över hur det känt sig utmanat och undergrävt av samhällsförändringar och populistiska strömningar under en Labourregering. På ett kusligt sätt talar Tory-oligarken Jeremy om hur eliten, oavsett vad som händer, alltid kommer att behålla makten genom att "anpassa sig för att överleva" – vilket förebådar hur Oxford-studenter som Boris Johnson, Michael Gove och Theresa May har manipulerat populistiska känslor för att sitta kvar vid makten.

Produktionen fungerar även tack vare en stark ensemble som skapar distinkta individer av vad som lätt hade kunnat bli överklass-stereotyper. Stor eloge till Alice Brittain, Amani Zardoe, Cassie Bradley, Gabby Wong, Jessica Siân, Lucy Aarden, Macy Nyman och Molly Hanson, samt Jennings och Kirk som landets "finaste sperma", med en föredömlig bredd i rollbesättningen signerad Carré och castingansvariga Esta Charkham. Toni Peach är också utmärkt i de enda två roller som ursprungligen var kvinnliga. Bortsett från greppet med den helkvinnliga ensemblen är detta en kraftfull och sevärd produktion. Den må tappa en del av den maskulina hotfullheten från originalet, men den lyfter fram mer av komiken i texten och ger oss mycket att fundera över när det gäller könets betydelse på scenen.

Spelas till och med 22 april 2017

Foton: Darren Bell

BOKA BILJETTER TILL POSH PÅ THE PLEASANCE THEATRE