RECENSION: Putting It Together, St James Theatre ✭✭✭✭✭

Putting It Together

St James’ Theatre

1 februari 2014

5 stjärnor

Ibland laddar man CD-spelaren med olika inspelningar av Sondheims musik eller hyllningskonserter och väljer slumpmässig uppspelning. Resultatet blir ofta tvära kast mellan Sondheims olika stilar – tänk dig Pretty Little Picture följt av Moments in the Woods och sedan A Weekend In The Country. Sondheim hittar nämligen alltid ett specifikt manér för sina musikaler och de kan skilja sig enormt. I ytliga eller ogenomtänkta produktioner kan revyn Putting It Together (skapad av Julia McKenzie, Cameron Mackintosh och Sondheim själv) bli just en sådan upplevelse: spretig trots det bekanta materialet, märklig snarare än sammanhängande, mer udda än tillfredsställande. Men ikväll på St James Theatre vid Victoria – inför en fullsatt salong där bland andra Angela Lansbury syntes i publiken – avslutades Alex Parkers uppsättning av Putting It Together efter en framgångsrik spelperiod. Produktionen regisserades av Alastair Knights, koreograferades av Matthew Rowland och Scarlet Wilderink, med musikalisk ledning av Theo Jamieson och Alex Parker.

Den här uppsättningen fastnade inte i några sådana fällor. Snarare levererade den varan närmast sömlöst, utan krångel eller påtvingade regikoncept. Det gjordes helt enkelt med bravur.

Premissen är enkel: en glammig fest där ett gift par får sitt äktenskap prövat, ett yngre par undrar varför de ens är där tillsammans, och en charmig, rolig kille iakttar dem och kommenterar eller interagerar med paren. Allt detta sker samtidigt som ett vilt pärlband av Sondheims (oftast) mindre kända verk hamnar i strålkastarljuset.

En sak som denna revy verkligen belyser är hur djupt rotad Sondheim har blivit i populärkulturen. Till och med de mest perifera numren känns på något sätt bekanta och trygga. De mer kända låtarna, som Ladies Who Lunch och Marry Me A Little, känns som renodlade listettor. Publiken var fylld av folk som ”inte visste att Sondheim skrivit det där”; dock inte den legendariska La Lansbury, förstås.

Musiken var skickligt arrangerad för en mindre ensemble bestående av piano, oboe/engelskt horn, klarinett, fagott, kontrabas och trumpet. Varje musiker var precis och talangfull. Särskilt Theo Jamiesons pianospel imponerade stort.

I produktionens mittpunkt står en glittrande, helt makalös prestation av sublima Janie Dee. Hon levererar på alla plan. Hon är personifierad utstrålning i sin läckra svarta klänning och bemästrar såväl lättsam komedi som hjärtskärande smärta i de tyngre numren. Hennes tolkning av Lovely drypande av giftig sarkasm; Every Day A Little Death vibrerade av sorg; Everybody Ought To Have A Maid var ett härligt, laddat upptåg. Could I Leave You, Ladies Who Lunch och Not Getting Married Today kändes alla fräscha och nyskapande, som om ingen sjungit dem förut. Like It Was skimrade av obeveklig smärta och den underbara duetten med Caroline Sheen, There's Always A Woman, blev kvällens absoluta höjdpunkt.

Dee är en orädd artist. Hon sjunger och agerar med en brännande ärlighet och en klar förståelse som genomsyrar varje rad och fras med glädje, äkthet och knivskarp precision. Hon vågar använda sprickorna i rösten och vet precis när hon ska byta register för maximal effekt.

Här lyste hon helt enkelt som en supernova.

Lyckligtvis var hon inte ensam om att glänsa.

Damian Humbley var i fantastisk form rent röstmässigt. Hans perfekta leverans av Marry Me A Little och Unworthy Of Your Love visade prov på hans klangfulla, kraftfulla och anmärkningsvärda tenor. Det var svårt att inte önska att han fick sjunga varje manligt nummer. Det märktes särskilt i Good Thing Going, som här sjöngs av David Bedella men tyvärr inte nådde samma höjder som när Humbley sjöng den i 2013 års uppsättning av Merrily We Roll Along. Kvällens bästa sånginsats kom dock i Humbleys oklanderliga tolkning av den gripande och vackra Pretty Women. Han gjorde inte ett enda felsteg. Daniel Crossley var lika suverän i sin roll som ”song-and-dance man” – han lyste upp scenen varje gång han klev in. Det är svårt att tänka sig att någon skulle kunna göra Buddy's Blues bättre än Crossley här: han var uppfinningsrik, dynamisk och fann spännande sätt att göra låten spektakulär. Detsamma gäller hans samspel med Dee i Everybody Ought To Have A Maid och öppningsnumret The Invocation and Instructions To The Audience. Han är kanske inte en sångare i Humbleys liga, men han är en fantastisk underhållare. Caroline Sheen var också lysande i rollen som den unga oskuldsfulla kvinnan. Hennes Lovely var magnifik, liksom hennes Live Alone And Like It. Hon glänste särskilt i sina scener med Dee. Endast David Bedella kändes som att han inte riktigt passade in eller höll måttet i detta sällskap. Hans röst är inte den äkta basbaryton som krävs för att ge den rätta tyngden åt nummer som Pretty Women, The Road Not Taken och Hello Little Girl. Till skillnad från sina kollegor var han ofta antingen otight eller saknade det nödvändiga djupet. Det är förbryllande, då han kan vara briljant i rätt roll. Till och med i Being Alive, som borde ha passat honom perfekt, saknades den rätta klangen och precisionen. Det var synd, men påverkade inte helhetsintrycket av kvällen. Det här var underhållning av första klass och den stående ovationen efter avslutningsnumret Old Friends var välförtjänt. När de fem artisterna sjöng tillsammans var de i perfekt synk, lyssnade på varandra och arbetade vackert ihop som en enhet. Det var ensemblespels när det är som bäst.

Full poäng till Knights och Parker: deras vision för produktionen – skarp, ren och tydlig – var helt rätt.

Den här versionen av Putting It Together förtjänar att flytta in på en teater i West End och spelas för fullsatta salonger som söker ren och skär glädje.