RECENSION: Roaring Trade, Park Theatre ✭✭✭

Roaring Trade

Park 200 Theatre

30/09/15

3 Stjärnor

Steve Thompsons Roaring Trade fick ett varmt mottagande vid premiären 2009 på Soho Theatre. Nu väcks pjäsen till liv igen på Park 200, och den stora frågan är hur väl ett verk som var högaktuellt då har åldrats sex år senare – förtjänar den en nyinstudering? Baserat på denna föreställning är domen blandad. Vi befinner oss i Canary Wharf, på det öppna kontorslandskapet hos en av de största affärsbankerna. Skärmar flimrar och tickar obevekligt i bakgrunden. Skådespelarna rör sig in och ut genom scenens alla fyra hörn. Det finns bara fyra skrivbord, vilket signalerar att detta i grunden är ett kammarspel för fyra personer där det centrala är de vänskapsband och den rivalitet som uppstår mellan kollegorna, både på jobbet och på fritiden. Vi befinner oss i Glengarry Glen Ross-land, med liknande etiska dilemman på spel.

De fyra huvudkaraktärerna är Donny (Nick Moran), ”PJ” (Michael McKell), ”Spoon” (Timothy George) och Jess (Lesley Harcourt). Donnys son Sean (William Nye) och PJ:s fru Sandy (Melanie Gutteridge) syns i mindre roller. För regin står Alan Cohen.

När ridån går upp har en av personerna i det sammansvetsade tradingteamet lämnat sin post, och vi väntar på nykomlingen – Olly, som snart får smeknamnet ”Spoon” (efter uttrycket ”silver spoon i munnen”), en referens till hans privilegierade familjebakgrund och utbildning i Cambridge. Redan från start kastas vi in i en serie konflikter präglade av klass, kön, generationsklyftor och avundsjuka över bonusar. Den enorma stressen i att hantera de svindlande summor som står på spel nästlar sig in hos alla karaktärer och förvrider deras sätt att behandla varandra.

Donny är en kaxig ”barrow-boy” som gjort karriär och känner ett behov av att vara alfahannen i livets alla skeden, men framför allt på jobbet där han måste dra in mer pengar till firman än någon annan för att säkra den fetaste bonusen. Under pjäsens gång får vi se hur mycket – eller lite – substans som döljer sig bakom hans skrytsamma fasad. ”Spoon” är den gröna men begåvade Oxbridge-akademikern med ett naturligt läshuvud för siffror. Han blir Donnys främsta rival och visar sig vara betydligt mer komplex än han först verkar. PJ är den äldre veteranen som håller på att tappa greppet om jobbet och tar till flaskan, medan Jess – som på många sätt är den mest intressanta och vältecknade karaktären – tvingas navigera i det könsmilitära spelet genom att vara tuffare än männen utan att förlora sin egen identitet. Det är en skildring av Londons finansdistrikt där atmosfären, för att citera författaren, är ”en blandning av Tom Browns skolgång och Gladiator.”

Pjäsen driver i princip tre parallella narrativ. Först har vi historien om PJ:s fall, där långa spritluncher och bristande fokus leder till en lägre bonus än de andras, varpå han säger upp sig i affekt. McKell gör en fin insats som berusad och lyckas med konststycket att inte överdriva för effektens skull; han porträtterar någon som utåt sett verkar fungera, trots att han är uppenbart oförmögen till rationellt handlande. Det är en City-typ som känns igen än idag.

Sedan har vi rivaliteten mellan Spoon och Donny om vem som kan prestera bäst och tjäna mest. Denna andra historia utgör pjäsens motor, och det bjuds på fler än tillräckligt med vändningar innan vi når slutet. Ingen av karaktärerna är särskilt sympatisk, trots skådespelarnas ansträngningar att ge dem nyanser, och därför blir den här centrala delen av pjäsen mest ett tekniskt intresse kring vem som ska dra det längsta strået. Dessutom känns motpolerna Oxbridge-list och East End-slughet lite väl stereotypa för att vara helt trovärdiga. Pjäsens tredje spår – huruvida Jess lyckas bli en aktör eller förblir ett offer i denna skoningslösa rivalitet – var betydligt mer fängslande och hade gärna fått ta mer plats.

Det finns givetvis intressanta frågeställningar att utforska, och pjäsens bästa scener är de där tempot sänks och vi får en paus från tradinggolvets hets för att reflektera över moralen och händelseförloppets oundviklighet. En charmig scen utspelar sig mellan Donny och hans son Sean på ett kafé, där mekanismerna bakom obligationshandel och blankning förklaras för publiken. Barnets roll är skickligt skriven för att ställa de där obekväma frågorna som alla tänker men ingen vågar ställa...

Det finns också ett annat lågmält ögonblick mellan Donny och PJ efter den sistnämndes tidiga pensionering, där de summerar kostnaderna för sina livsstilar. Det står klart att PJ är betydligt lyckligare över att ha tagit sig ur spelet i tid, oavsett vilka konflikter det orsakat med hans krävande fru. Det här är ett spel för unga spelare, och nyckeln till framgång är att veta när man ska sluta medan man fortfarande ligger på plus.

De riktigt djupa frågorna förblir dock obesvarade. Det är den missade chansen i denna nyuppsättning, nu när vi befinner oss flera år efter finanskrisen. Om vi nu behöver obligationshandel och terminmarknader, måste det då gå till så här? Är det osmakliga beteendet och förlusten av mänsklig anständighet en kommentar till de risktagare som dras till den här världen, eller ligger det i själva arbetets natur? Om det är som Donny säger, att ”problem är möjligheter... problem tar dig framåt”, är då priset i form av mänskliga och makroekonomiska risker för högt?

De enda karaktärerna som har självinsikt nog att adressera dessa frågor är Jess och PJ, men det är också de två som har minst att säga till varandra i det nuvarande manuset. Så trots skådespelarnas insatser för att göra sina roller runda och mänskliga, säger pjäsen mer om den ilska som dröjde sig kvar efter 2008 än den ger oss vägledning om hur vi ska se på Canary Wharfs framtid.

Roaring Trade spelas på Park Theatre fram till den 24 oktober 2015