RECENSION: Rumpy Pumpy, Landor Theatre ✭

Rumpy Pumpy

Landor Theatre

14 april 2015

1 stjärna

Nya musikaler behöver största omsorg och stöd om de ska ges chansen att blomma ut och växa. Landor Theatre är en av de få märkvärdiga platser i London som verkligen främjar nya musikaler genom att arrangera readings, workshops och uppsättningar.

Just nu spelas Rumpy Pumpy, en ny musikal av Barbara Jane Mackie (manus, sångtexter och partitur), som marknadsförs som en berättelse om "te och crumpets" baserad på en sann historia. Den regisseras av Thom Sellwood med Tom Marlow som kapellmästare.

Idén bakom Rumpy Pumpy är utmärkt: den krock mellan världar som uppstår när medlemmar i Women's Institute (husmodersföreningen) begår vad vissa av deras kamrater anser vara kätteri genom att kampanja för en reform av de arkaiska prostitutionslagarna. Målet är att drastiskt förbättra villkoren för sexarbetare i Storbritannien. De komiska och dramatiska möjligheterna är uppenbara: möten i bystugor med fika i ottan; prostituerade som blandas med medelklasskvinnor och chockar dem med sanningar om sina liv; visionära eldsjälar som sakta omvänder sina mer städade kollegor; studieresor som vinner röster för saken; ett möte med ministern. Man ser tydligt potentialen i vart det här skulle kunna leda.

Men pjäsen når aldrig dit, åtminstone inte på något meningsfullt sätt. Istället bjuds vi på en hel del såpoperamaterial kring de prostituerade, där ingen framstår som särskilt sympatisk. Våld i nära relationer, polisens skrämseltaktik, moralpredikanters arrogans och svårigheten att försörja barn eller utbilda sig – dessa frågor hade kunnat utgöra kärnan i kulturkrocken när ögonen öppnas. Men här presenteras de istället som en smutsig bakgrund till kvinnornas liv och blir därmed förminskade i sammanhanget.

Vissa av Mackies melodier är behagliga och trallvänliga – musiken är tveklöst verkets starkaste sida. Titelspåret är engagerande och andra nummer, som Wouldn't It Be Nice och The Perfect Brothel, skulle med små justeringar kunna bli riktiga "showstoppers". Faktum är att kvällens bästa ögonblick är när de nyfikna och godhjärtade WI-damerna är i Nya Zeeland för att studera bordellverksamhet. (Man ser genast hur berättelsen skulle förbättras avsevärt om denna undersökning vore pjäsens ryggrad, med de sociala frågorna i bakgrunden).

Även om det finns en tydlig tematisk koppling till Allt eller inget, så har Rumpy Pumpy egentligen mer gemensamt med Kalenderflickorna. Men den hålls tillbaka av både svaga sångtexter och ett generellt sett bristfälligt sångarbete. Sellwood behöver ta ett fastare grepp om regin, och dialogen behöver skrivas om helt så att karaktärerna inte pratar i ständiga klichéer.

Marlow gör sitt bästa med partituret, och musikerinsatserna visar sig vara kvällens mest musikaliska behållning.

Tyvärr lämnar Sellwoods regi mycket övrigt att önska. Lite mer uppfinningsrikedom i framförandet hade kunnat hjälpa enormt. Enkla grepp som att koreografen Courtney Daly gett de arbetande tjejerna ett gemensamt kroppsspråk som kontrasterade mot damerna i WI, för att sedan låta dem harmonisera över tid. De manliga kunderna kunde ha haft sitt eget uttryck. Oavsett vad, så behöver pjäsen injiceras med liv direkt i dess hjärta.

Skådespeleriet är för det mesta rudimentärt, främst för att manuset inte tillåter riktiga karaktärer utan bara arketyper. Att kapa vissa sidospår (den långdragna historien om den hämndlystna poliskvinnan eller den halvhjärtade kärlekshistorien över en hummermiddag) skulle hjälpa till att fokusera på huvudspåret: den modiga och framsynta förståelsen hos två kvinnor från WI, varav en ger sitt liv för den sak de driver för alla kvinnors skull.

Här finns en utmärkt idé och musiken visar stor potential. Det är positivt att Mackie fått chansen att se verket uppfört, eftersom det nu blir tydligt vad som behöver ändras då produktionen blottat bristerna i det nuvarande manuset.

Titlar kan vara knepiga. Om man kallar en musikal Rumpy Pumpy (ett brittiskt uttryck för lite "prassel i sänghalmen") så måste den vara sexig, energisk och lite fräck. Om den inte är det, är kampen om publiken i princip förlorad. Som det ser ut nu är den här föreställningen mer "Grumpy Slumpy" än Rumpy Pumpy.

Jag ser fram emot nästa workshop-version.