RECENSION: Saint George and the Dragon, National Theatre ✭✭

Ensemblen i Saint George and the Dragon. Foto: Johan Persson Saint George and the Dragon.

Olivier-scenen på National Theatre.

11 oktober 2017

2 stjärnor

Boka biljetter

Sedan folkomröstningen om EU-uträdet, och vid sidan av den ändlösa strömmen av brexitdebatter, har konstnärer börjat svara på röstresultatet. På korta listan till Bookerpriset undersöker Ali Smiths Autumn och Fiona Mozleys Elmet mytiska föreställningar om England varvat med samtida händelser, och Grayson Perry har skapat urnor för både Remain- och Leave-sidan. Här på National Theatre tidigare i år analyserade Carol Ann Duffys My Country omröstningen genom Britannia och hennes regioner, tillsammans med de keltiska nationerna som Cymru. Och nu tar Rory Mullarkeys nya pjäs på Olivier-scenen legenden om Sankt Göran och draken och för oss från det mytomspunna första dråpet fram till i dag. Sankt Göran uppmanar invånarna på sin ö att blunda, föreställa sig vad de kan uppnå och arbeta hårt för att förverkliga det. Under de år han är borta från ön slungas vi genom den industriella revolutionen och fram till nutid. Tyvärr misslyckas pjäsen på de flesta plan.

Ensemblen i Saint George and the Dragon. Foto: Johan Persson

Rae Smiths utmärkta scenografi förtjänar beröm; den utnyttjar varje millimeter av den enorma scenen med en design som påminner om en pop-up-bok för barn, vilket passar materialets serietidningskaraktär perfekt. Scenförändringen till den industriella revolutionen för tankarna till invigningen av London-OS 2012, men är likväl sevärd. Det är en perfekt inramning för pjäsen, som påminner om en svag serieroman i textform där nästan alla karaktärer är tvådimensionella, med endast enstaka stunder av djup och intressanta koncept. Striden mot den första draken är briljant iscensatt och spännande – även här går äran till formgivningen. Men detta sker 45 minuter in i föreställningen, och det återstår många långa minuter. Draken uppträder givetvis i mänsklig gestalt och representerar förtryck, kommersialism och girighet – han finns inom oss alla i slutakten, vilket är en intressant tanke, men han presenteras som en renodlad pantomimskurk. Mullarkeys ambition är hög, men han lyckas aldrig skrapa på ytan av berättelsen.

(Från vänster) Reuel Guzman (Pojken), John Heffernan (Göran) och Gawn Grainer (Charles). Foto: Johan Persson

Att det här tramset överhuvudtaget fungerar beror på en fantastisk komisk insats av John Heffernan som Göran; han har en superb komisk tajming och är helt omöjlig att inte tycka om. Han är heroisk när det krävs, och hans förvirring när han återvänder till sin ö är en ren fröjd. Ändå tillåts han aldrig gå på djupet – bilden av honom som psykiskt sjuk i tredje akten viftas bort, och han får aldrig ta oss med in i mörkret. Som draken kanaliserar Julian Bleach sina roller som Davros och Shockheaded Peter med god effekt; hans röst dryper av arrogans, men han förblir en karikatyr av en skurk. Ensemblen arbetar otroligt hårt för att ge manuset djup, ibland nästan lite för hårt då entusiasmen kan framstå som aningen desperat. I ärlighetens namn finns det en del skrattfest-ögonblick, men de är få och långt ifrån varandra – och varför bara köra ett skämt om bowling när man kan köra fem? Precis som karaktärerna börjar vi längta efter den gamla världens enkelhet; första akten är tveklöst bäst.

Om du vill se knivskarp politisk satir som kommenterar nationens tillstånd bör du istället bege dig tvärs över floden och se någon av James Grahams pjäser som för närvarande drar fulla hus. Den drake som National Theatre nu kämpar mot är att hitta en ny succépjäs för Olivier-scenen. Av detta att döma lär de få vänta länge på att en hjälte ska rida in till deras räddning.

BILJETTER TILL SAINT GEORGE AND THE DRAGON