RECENSION: She Loves Me, Menier Chocolate Factory ✭✭✭

Mark Umbers och Scarlett Strallen i She Loves Me. Foto: Alastair Muir She Loves Me 

Menier Chocolate Factory

8 december 2016

3 stjärnor

Boka biljetter

Det finns en stark generositet i beundran av ett geni som hämtar ära från de största bedrifterna och skänker den till de mindre verken.  Ingenstans stämmer detta bättre än i fallet med musikaljättarna Jerry Bock och Sheldon Harnick, skaparna av en ensam men fullständigt magnifik triumf: partituret till scenkolossen ”Spelman på taket”.  Det där enastående, bländande mästerverket lyser så starkt att resten av denna märkliga duos produktion omges av misstankar om att vi – om vi bara lyckades urskilja dem – skulle finna magi av samma sort, lika förtjusande skönhet, lika djupa insikter i människans villkor, och så vidare.  Vi börjar tro att de måste finnas där: om vi bara kunde hitta dem…

Scarlett Strallen och Katherine Kingsley i She Loves Me. Och sökandet fortsätter.  Uppsättningarna av deras mindre framgångsrika verk blir fler.  Just det här stycket – en föreställning som av många goda skäl aldrig har hittat en permanent plats i repertoaren – är en musikalversion från 1963 av Miklos Laszlos ungerska komedi ”Parfumerie”.  När den skrevs hade historien redan filmats två gånger på engelska, först som Ernst Lubitschs ”Den lilla butiken” och sedan som Judy Garland-filmen ”In the Good Old Summertime”.  Producenter från dessa projekt slog sig samman och anlitade Joe Masteroff för att skriva manus till Bock och Harnicks välvävda, men ofta dramatiskt överflödiga, låtar.  (Okej, inget fel i det: ”My Fair Lady” behöver egentligen inte sina låtar.)  Verket de skapade är ett under av teknisk integration – till en viss gräns.  Ett stort problem är den tunna historien, byggd på musikdramatiskt svårhanterligt material som återhållsamhet, blyghet, undanflykter, pinsamheter och könsroller som redan var otidsenliga när verket vacklade sig fram under blygsamma 300 föreställningar på Broadway innan det snabbt togs ner (i London blev det betydligt färre).  Ett år senare kom ”Spelman på taket” med sin svindlande succé på över 3 200 föreställningar, och sedan dess har ”She Loves Me” kämpat med att vara det svaga syskonet till en mycket kraftfullare släkting, hållen vid liv långt efter sitt bäst-före-datum.

Den saknar förstås inte charm.  De enskilda komponenterna är ofta mycket tilltalande.  De hänger bara inte – riktigt – ihop tillräckligt väl för att vara helt övertygande.  Ändå har den nyligen hyllats på längden och tvären på Broadway som ett ”underverk”, och har på senare tid även gjort ett par gästspel i London.  Det senaste jag såg, Robert McWhirs sista produktion för hans utmärkta (och djupt saknade) Landor Theatre, var ganska nära att bli en rungande succé.  Därför gick jag till den store Matthew Whites nya uppsättning på Menier med hopp om att han också skulle landa nära en fullträff.

Scarlett Strallen och Mark Umbers i She Loves Me. Foto: Alastair Muir Whites kvalifikationer för jobbet kunde knappast vara mer lovande.  Hans senaste version av Fred Astaire och Ginger Rogers-musikalen ”Top Hat” var en mirakulöst perfekt affär som visade hans totala behärskning av musikteater.  Dock hade han en ovanlig frihet i det projektet då han fick tillåtelse att anpassa verket precis som han ville, vilket är extremt sällsynt för en musikalregissör.  För det andra kan teatrar som (notera skillnaden) ”fringe”-teatern Landor kanske tänja lite på reglerna och göra inofficiella ”justeringar” (läs: förbättringar) i manus, medan etablerade ”Off-West End”-scener som Chocolate Factory måste följa reglerna betydligt striktare – särskilt när de siktar på en West End-flytt (vilket Menier ofta gör). Då kan man vara ganska säker på att det man ser följer licensavtalets minsta detalj.

Vissa regissörer menar att deras främsta jobb är att dölja ett manus svagheter.  Och de har inte fel.  Styrkor talar ofta för sig själva, men svaga punkter skriker högt för kritikerna.  När man tar sig an ett jobb gör man det med hopp och bön om att kunna navigera någorlunda säkert genom de fallgropar och hinder som lämnats av författare och tidigare producenter.  När man sätter upp ett stycke som bevisligen är långt ifrån perfekt, som i det här fallet, är insatserna i spelet mycket höga.

Nåväl, nog om teorin.  Nu till själva produktionen.  Här börjar saker och ting lovande nog.  Paul Farnsworths stiliga scenografi och kostym inleds med en böljande ridå med ”den där” vyn över det ungerska parlamentet sett över Donau, serenaderad av en briljant virtuös romsk violin av högsta klass (Phillip Grannell eller Darius Luke).  (Vi känner väl till en annan musikal av Bock och Harnick som börjar med en violin, eller hur?)  Musikaliskt ansvarig Catherine Jayes förstår verkligen den här teatern och har valt en ensemble av musiker med fantastisk skicklighet och stil: Edward Maxwells strålande trumpet, Stephanie Dyer eller Jane Salmons fina trombon, Bernie Lafontaines ljuvliga träblås, Romano Viazzanis autentiska dragspel, Paul Moylan på kontrabas och James O’Carrolls eleganta slagverk.  Det låter även som harpa och klockspel, men det är nog snygga tricks från Jayes keyboard.  Jason Carr har gjort ett fint jobb med att koka ner originalarrangemangen, och bandets sound passar perfekt för lokalens storlek.

Scarlett Strallen i She Loves Me. Foto: Alastair Muir Sången är precis lika tillfredsställande.  Callum Howells är en älskvärd Arpad; Alastair Brookshaw är en skarpsynt och mjukhjärtad Sipos; Katherine Kingsley tillför en välkommen och välbehövlig dos kvinnlig jävlar-anamma som Ilona; Dominic Tighe lyckas väl – som skådespelare i denna roll alltid gör – som den sliskige Kodaly; Mark Umbers låter härligt lik Jeremy Brett som den charmige, gentlemannamässige Nowack; Les Dennis är en sympatisk herr Maraczek; Scarlett Strallen gör det mesta av varje tillfälle som Amalia, även om vi ständigt önskar att musiken gav hennes magnifika röst ännu fler chanser att glänsa och att manuset gav hennes karaktär lite mer ryggrad; Peter Dukes är en trevlig Keller; som kyparen såg jag Cory English (han ersätts av Norman Pace längre fram) och White ser honom tydligt i en sorts ”Eric Blore”-typ av roll.  Rachel Bingham, den vackert rörliga Matt Crandon, Luke Fetherston, Olivia Fines, Aimee Hodnett, Sarah-Jane Maxwell och Vincent Pirillo utgör den suveräna ensemblen.

Vad gäller själva musiken är den till hälften operett och till hälften Broadway-glamour från sextiotalet; ju mer jag hör den, desto mindre förstår jag de motstridiga stilvalen.  Musiken är alltid fantastisk att lyssna på, men som helhet vägrar den helt enkelt att smälta samman.

När det gäller Masteroffs manus: vi får här en mycket längre och mer ordrik text än vad jag minns från Landor.  Vi får också mycket, mycket mindre koreografi (trots att Rebecca Howell, när hon väl får chansen, visar upp riktigt snygga nummer) än vad jag minns från tidigare uppsättningar.  Det är synd.  Howells användning av rörelse är fascinerande; hon kan frammana målningar av Otto Dix eller Tamara de Lempicka på ett ögonblick. Café-sekvensen är ett härligt nummer, men tycks passera utan att riktigt lämna ett djupare avtryck.

Inredningen i parfymeriet, där det mesta utspelar sig, imponerar initialt – en lyxig interiör med mycket guld och ornamentik, en sorts High Street-rokoko.  Ljussättaren Paul Pyant håller det mesta ljust och glatt, vilket förmodligen är avsiktligt.  Hela produktionen är lättsam, vänlig och behaglig, med fokus på komfort, lyx och den framgångsrika medelklassens artighet.  Frånvaron av mörkare toner skapar en bekymmersfri miljö, men på bekostnad av dramatisk spänning eller konfliktkänsla.  Till och med otrohet och självmordsförsök passerar utan att röra upp särskilt mycket känslor.  Om du letar efter en smärtfri upplevelse kommer du att få det.  Men om du behöver något med mer tyngd kan du finna det hela lite väl lättviktigt och till och med trivialt.  Det fungerar för ”Läderlappen”, men här känns det något felplacerat.

Vi befinner oss trots allt i Budapest på 1930-talet.  Fascismen växer runtomkring, även på hemmaplan under amiral Horthys styre, medan kommunismen blomstrar i öst.  Antisemitismen står i begrepp att driva Europa in i Förintelsen.  Inget av detta får mer än en viskning i manuset.  Tack och lov att Masteroff inte sparade på krutet när han skrev manus till ”Cabaret”!  Tack och lov att Rodgers och Hammerstein inte gjorde det när de skrev ”The Sound of Music” bara några år tidigare.  Och tack och lov att Bock och Harnick talade mer från hjärtat i ”Spelman på taket”.  Vad gäller den här föreställningen är den ganska söt och välartad och kommer inte att störa någon.  Inget att skämmas för, men förvänta dig inte att marken ska skaka.

BOKA BILJETTER TILL SHE LOVES ME