RECENSION: Shock Treatment, King's Head Theatre ✭✭✭

Shock Treatment

King's Head Theatre

21 april 2015

3 stjärnor

Det sägs ofta att om Judi Dench så mycket som läste telefonkatalogen, så vore det värt att sitta i publiken för att höra henne. Om det stämmer, vilket det säkerligen gör, så måste det även vara sant att när Julie Atherton tar sig an ett partitur, är det värt att sitta i publiken för att höra henne.

Atherton är en sådan där sällsynt musikalartist som kan sjunga i nästan vilken stil som helst. Oavsett vad hon gör lyckas hon genomsyra sitt framträdande med en obestridlig jävlar anamma, ändlös charm och en sensuell dragningskraft. Det är inte varje sopran som sömlöst kan spela gråmusig nörd, slank förförisk siren och campy fetish-magnet (komplett med en sjuksköterskeuniform i vinyl som precis täcker hennes kurvor) som en del av en och samma karaktär – men Atherton hanterar den uppgiften med enastående lätthet i Shock Treatment, musikalen som nu har sin scendebut på legendariska King's Head Theatre.

Regisserad av Benji Sperring och bearbetad från filmen med samma namn av Tom Crowley, presenteras Shock Treatment i programmet som en "jämlike" till sin föregångare, The Rocky Horror Picture Show. Även om reklambranschen kanske skulle kalla det påståendet för "lite kryddat", är det både osant och missvisande. Att beskriva föreställningen som en jämlike till Rocky Horror skapar förväntningar hos publiken som aldrig kommer att infrias, inte minst för att Shock Treatment saknar originalets stora stjärna, doktor Frank-N-Furter.

Vad Shock Treatment däremot har gemensamt med sin föregångare är temat om två nördiga typer, Janet och Brad, som hamnar på djupt vatten och försöker hitta sig själva och varandra i en situation laddad med sexuell spänning, fylld av udda extremkaraktärer och en hel del svängig, smittsam musik.

Handlingen är lövtunn. Brad och Janet har äktenskapsproblem; Brad har förlorat jobbet och Janet fruktar att de glider isär. Hon anmäler dem till ett tv-program som lovar att lösa deras problem. Därifrån är det en vild färd genom galen nonsens med bisarra tv-programledare, de ännu mer bisarra läkarna McKinley, små svarta klänningar, chockterapi, garderober som kastas upp på vid gavel och en parad av vita vinylkostymer.  Till slut kläs både Brad och Janet av nakna, petas på, chockas och väcks till liv terapeutiskt – en lycklig ”lilla svarta”-stämning sänker sig över landet (här Denton, USA).

Tim Shortalls scenografi är en fest i sig, ett vitt underland som fungerar som både tv-studio och behandlingsrum. En fladdrig, flyttbar ridå används flitigt i komiskt syfte och Nic Farman bidrar till glädjen genom skicklig användning av färgat ljus som förstärker stämning, karaktär eller, emellanåt, levererar ett eget skämt. Xylona Appletons kostymdesign är fräck och resursstark, särskilt de färgstarka kläder som bärs av familjen Hapschatt. För en scen så liten som King's Head är den samlade kreativa expertisen imponerande och deras kollektiva arbete överträffar alla förväntningar.

Crowleys scenbearbetning av filmen (uppföljaren till Rocky Horror från 1981) siktar inte på de högsta litterära höjderna; snarare anpassas handlingen funktionellt för att skapa en storm av ”Carry On möter South Park”-möjligheter för att visa upp låtar, karaktärer och koncept. Det är roligt, fånigt och en gnutta sexigt i ungefär lika delar, och ger verkligt utrymme för ren underhållning.

Atherton är produktionens supernova. Hennes röst är i toppform och hon ger en vibrerande innebörd till även de enklaste melodierna. Hennes förmåga att förmedla en oskuldsfull blick är anmärkningsvärd, särskilt när hon samtidigt kan artikulera den rovgiriga sexgudinnan inom sig. Det bästa av allt är att hon lyckas med det omvända – och det är något alldeles extra att se spår av flickaktig fromhet i hennes ansikte när hon antingen bär en svart negligé eller en åtsmitande vit sjuksköterskeoutfit i vinyl.

På så sätt sammanfattar Athertons prestation pjäsens underliggande löfte: Nördar och outsiders kan också ägna sig åt sex, drugs and rock'n'roll! Detsamma gäller två andra magnetiska, men helt motsatta, rollprestationer präglade av total hängivenhet.

Ben Kerr är dråpligt stel som Brad, den tystlåtna och aningen tråkiga maken med en grekisk guds kropp men noll självinsikt. Som förväntat kläs Kerr av till kalsongerna (till publikens stora förtjusning); mer oväntat är att Kerr lyckas ge Brad en aura av lidande martyr inför det som sker, vilket mot alla odds blir berörande. Det är en finstämd och varm insats, och hans nummer i slutet, ”In My Own Way”, är helt ljuvligt.

I det andra hörnet hittar vi Mateo Oxley som gör allt för att stjäla showen. Han maxar varje komisk nanosekund som den sanslöst campiga Ralph Hapschatt, ständigt på språng ut ur garderoben. Oxley får John Inmans klassiska ”Are You Being Served?”-stil att framstå som dämpad, men på ett bra sätt. Hans stora nummer, ”Thank God I’m A Man” och ”Breaking Out”, är sprudlande höjdpunkter och samarbetet med Atherton i ”Me of Me” och ”Little Black Dress” är rena showstoppers. Ja, han tar mycket plats och ja, han mjölkar varje skämt, men han är ständigt uppfinningsrik och hans samspel med Rosanna Hylands Betty och Adam Rhys-Davies fräcka Cosmo fungerar utmärkt. Familjen Hapschatts solbränna förtjänar nästan ett eget tack-bock-och-bukett-moment.

Efter allt medvetet överspel under föreställningen var det intressant att se Oxley skruva på sig i sin löjligt korta svarta klänning under finalen, ”Anyhow, Anyhow”. Han hade ingen anledning att känna sig besvärad, men det var ett kvitto på hur hängiven han varit sin roll som Ralph att den verklige Oxley kändes så annorlunda.

Rhys-Davies och Nic Lamont utgör ett intressant och helknasigt udda par som den tvivelaktiga kirurgduon Cosmo och Nation. De har en tydlig synergi när de rusar igenom de olika händelseförloppen. De är charmiga, tillgängliga och tidvis hysteriskt ekivoka.

Som Farley Flavors, den storhetsvansinnige mediemogulen, landar Mark Little tyvärr i en felcastad roll. Han sjunger inte på långt när tillräckligt bra för musiken och hans prestation, även om den var vild, kändes okontrollerad och i slutändan inte helt trovärdig. Han var varken extrem nog eller tillräckligt subtil för att göra avtryck; det fanns tyvärr inte mycket att beundra här.

Som kapellmästare gör Alex Beetschen ett imponerande jobb, även om det ska sägas att det fanns vissa problem med ljudbalansen som gjorde det svårt att uppfatta texterna. Med tanke på att musiken ska vara dunstande rökig är diktion och ljudstöd helt avgörande. Little, Hyland, Rhys-Davies, Lamont och Oxley hade alla stundtals svårt att höras; endast i ett av fallen var det en liten välsignelse.

I backspegeln känns Richard O’Briens manus från 1981 märkligt förutseende, särskilt i sitt fokus på kortsiktiga lösningar, verklighets-tv:ns enorma genomslagskraft och det faktum att individualitet och acceptans inte är universella begrepp ens idag. Så även om föreställningen känns som ren underhållning, finns där en botten av social kommentar som är värd att reflektera över.

Shock Treatment är uppenbarligen en kultmusikal. Publiken runt mig sjöng med (ofta) och en del var utklädda som en hyllning till sina favoritkaraktärer. Men ärligt talat, vid det här tillfället bidrog det bara till den festliga stämningen.

Shock Treatment spelas på King's Head Theatre till och med den 6 juni 2015