RECENSION: Sibling Revelry, Hippodrome Casino ✭✭✭

Sibling Revelry

3 stjärnor

Hippodrome Casino

8 juli

Livet handlar om nya upplevelser, och jag kan lugnt säga att jag aldrig tidigare blivit ombedd att visa legitimation för att komma in på en teater. The Matcham Room ligger gömt inuti Hippodrome Casino, ett ymnighetshorn av spel och flärd vid Leicester Square. Denna intima scen har gästats av en rad stjärnor genom åren, och ikväll var det dags för systrarna Callaway och deras kabaréföreställning Sibling Revelry.

Systrarna Callaway är teateraristokrater; Liz har samarbetat flitigt med Stephen Sondheim, är en veteran från flera Broadway-uppsättningar och har en Tony-nominering i bagaget. Ann har sjungit för både Clinton och Gorbatjov och skrivit låtar till storheter som Barbra Streisand, Cole Porter och Carole King. Det är första gången på sjutton år som de uppträder i London, och delar av publiken har uppenbarligen längtat efter deras återkomst.

De besitter ett par imponerande röster med olika stilar som kompletterar varandra perfekt. Liz låter mer som en traditionell Broadway-artist med ett fantastiskt register och en förmåga att växla mellan känslosamma ballader och piggare nummer. Ann har en kraftfull, soulig röst med ett fylligt lägre register som kan blåsa liv i vilket musikalnummer som helst. Trots systrarnas långa karriärer är rösterna fortfarande i toppskick, och när de väl tog i, ackompanjerade av ett fenomenalt husband, var det omöjligt att inte ryckas med i glädjen.

Repertoaren var en intressant blandning av gripande musikalpärlor, storbandsfavoriter och folkliga duetter. Vi fick även höra en briljant parodi i Forbidden Broadway-stil på Sondheim med titeln ”Another Hundred Lyrics”, där Liz skojade om svårigheterna med kompositörens ökända textmassor och modulationer. Föreställningen avslutades med ett inspirerat medley som vävde samman delar från musikaler som Wicked, Chess och Chicago.

Det kanske är helgerån att säga det, men hela systerskapskonceptet blev till slut lite tjatigt. Deras röster är så starka att man vill höra dem riva av så många klassiker som mänskligt möjligt, snarare än mysiga duetter om kärlek och syskonband. Faktum är att jag föredrog divalåtarna som var snyggt uppdelade mellan systrarna – där fick varje sångerska visa vad hon går för och koncentrera sig på materialet.

Liz har en stämningsfull och tonsäker röst; hennes dubbelsmäll med ”Meadowlark” och ”My Heart Is So Full of You” (från Company) visade exakt varför hon fick den där Tony-nomineringen. Ann dominerade totalt i sina solonummer, där den absoluta höjdpunkten var en tolkning av ”Don’t Rain on My Parade” som hennes vän Barbra Streisand skulle ha varit stolt över.

Systrarna hade en fantastisk scennärvaro och en innerlig kontakt med publiken. De var självutlämnande och roliga när det behövdes, men visade också en tydlig kärlek och respekt för varandra. Dialogen mellan numren lyfte rejält när de började prata (och sjunga) om sina respektive karriärresor, i stället för de småskämt om systerskap som präglade stora delar av första akten.

Vissa delar av akten hade dock behövt en gnutta ”översättning” för den brittiska publiken – det fanns referenser som inte riktigt gick hem här. Ett typexempel är när duon framförde signaturmelodin som Ann skrev till den amerikanska komediserien The Nanny (Panterrrar på rymmen); trots min unga ålder är jag nog inte den enda som aldrig hört den – där hade det behövts lite kontext.

Sibling Revelry är varken revolutionerande eller banbrytande, och utger sig inte heller för att vara det. Men om man är ute efter högklassig underhållning av riktiga Broadway-veteraner kan man inte gå fel med systrarna Callaway – den ultimata systerakten.

Sibling Revelry spelas på Hippodrome Casino fram till den 11 juli 2015