RECENSION: Siegfried & Götterdämmerung, Hackney Empire ✭✭✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Arcola Theatres Siegfried & Götterdämmerung, en del av Wagners Nibelungens ring på Hackney Empire.

Arcola Theatres Siegfried & Götterdämmerung på Hackney Empire. Foto: Alex Brenner Siegfried & Götterdämmerung

Hackney Empire

6 augusti 2022

5 stjärnor

Arcola Theatre påbörjade sin uppsättning av Ringen före pandemin, och nu har den nått sin triumfartade final. Det är en upprättelse inte bara för produktionsteamet utan även för den förkortade versionen av Ringen skapad av Graham Vick och Jonathan Dove. Ingen skulle seriöst försöka sätta upp fullängdsversionerna av de två sista operorna på en och samma dag, men med speltider på två timmar respektive två timmar och fyratiofem minuter blir det mer än hanterbart. Plötsligt kan man uppskatta hela spännvidden i Siegfrieds liv. Genom att ta bort de tillbakablickande sammanfattningarna av handlingen – som Wagner lade till i antagandet att publiken inte skulle vara bekant med de föregående delarna – frigörs skådespelarna på scenen så att de kan agera och sjunga helt i nuet. Berättelsen återfår sitt dramatiska driv utan att karaktärsporträtten förlorar i djup.

Arcola Theatres Siegfried & Götterdämmerung på Hackney Empire. Foto: Alex Brenner Samma positiva resultat gäller musiken. Med färre än tjugo musiker i orkesterdiket tänker man först att det omöjligt kan fungera. Men så fort man vänjer sig vid klangen är resultatet en ren glädje. Balansen mellan musiker och sångare återställs, vilket ger utrymme för stunder av genuin närvaro och intimitet, samtidigt som det minskar den vokala påfrestningen för huvudrollsinnehavarna. Visst saknas det där inre skimret från stråkarna som Wagner skapade med sina violastämmor, men i stället hör man allehanda instrumentalsolon bubbla upp till ytan som i vanliga fall begravs i den orkestrala soppan. Ibland är övergångarna mellan scenerna väl tvära för min smak – jag hade gärna sett mer av de orkestrala partierna bevarade, inte minst eftersom övergångskonsten var något som kompositören verkligen behärskade på ett närmast filmiskt sätt. Men kärnan finns kvar, tack vare skickligheten hos Orpheus Sinfonia och deras lyhörde dirigent, Peter Selwyn.

Arcola Theatres Siegfried & Götterdämmerung på Hackney Empire. Foto: Alex Brenner Den nötta elegansen och glansen på Hackney Empire i sig blir emblematisk för den tvivelaktiga storslagenheten i Valhall, så det fanns inget behov av en bokstavstrogen iscensättning. I stället, med utgångspunkt i scenografin från den föregående Valkyrian, möts vi av en byggställning med plattformar på olika nivåer. Detta underlättar utdragna entréer och sortier – alltid ett inslag i Wagners operor – samtidigt som det ger karaktärerna flera olika utkikspunkter att sjunga ifrån. I Siegfried var scenen strödd med bråte från Mimes grotta, och pappkartonger fick agera guld i Fafners håla. Lugubra möbler skapade en passande borgerlig miljö för de strävsamma Gibichungarna. Specialeffekterna var mer ojämna – vertikala ljusrör sänktes ned för att förmedla plats och stämning: grönt för skogen, rött för den magiska elden och en blandning av färger för världens undergång. Det var ekonomiskt och effektivt. Likaså Fafner, draken, som här presenterades som en central gestalt med flera avatarer. Däremot kändes smidandet av svärdet – som alltid är svårt att få till även med en stor budget – mer som att rosta kastanjer över en eld.

Arcola Theatres Siegfried & Götterdämmerung på Hackney Empire. Foto: Alex Brenner Ringen beskrivs ibland som en symfoni i fyra satser med Siegfried som scherzot. Detta är den första uppsättning där jag har funnit den liknelsen rimlig. Här finns ungdomens energi och dynamik, den utsökta skildringen av skogen som vaknar till liv, segern över både draken och Wotan, och slutligen erövringen av den magiska elden och Brünnhildes uppvaknande. Allt flöt på ansträngningslöst utan några dramatiska inbromsningar, en upplyftande upplevelse att vara en del av. Givetvis skulle inget av detta fungera utan ensemblens sång- och skådespelartalanger: i titelrollen behöll Neal Cooper sin energi och oskuldsfullhet ända till slutet och hittade fler nyanser än vad som är vanligt i rollen. Colin Judson sjöng verkligen rollen som Mime och lät oss känna hans berättigade frustration såväl som hans list. I de centrala partierna förmedlade Paul Carey Jones med sin magnifika röst tyngden i Vandrarens syfte, men också hans mindre beundransvärda behov av att manipulera och roa sig på de andra karaktärernas bekostnad. Man förstår därför fullt ut varför Siegfried otåligt viftar bort honom, något som inte alltid framgår så tydligt i föreställningar. Freddie Tong, som spelade Alberich i båda operorna, var skarpt hotfull, och Elizabeth Karani svävade säkert genom Skogsfågelns kluriga koloraturer. Simon Wilding hittade känslighet och ånger i Fafners sista ord, och Mae Heydorn, som kämpade sig genom metervis av persikofärgad gasväv, stod upp vältaligt mot Vandraren i deras avgörande konfrontation. Detta var operans mest intensiva och koncentrerade ögonblick, helt rättvist.

Arcola Theatres Siegfried & Götterdämmerung på Hackney Empire. Foto: Alex Brenner Tyvärr, men oundvikligen, berövad nornerna, fokuserade Götterdämmerung (Ragnarök) mycket på Siegfrieds svek mot Brünnhilde och hans lierande med Gibichung-klanen. Vi fick en ny Siegfried – Mark le Brocq – som var, passande nog, äldre och mer världsvan från start, och framför allt röstmässigt fräsch inför de kommande kraven. Lee Bisset som Brünnhilde pressade rösten för hårt i de tidiga scenerna men växte in i rollen och levererade en storslagen men också intim tolkning av den avslutande offereldsscenen. Simon Wilding återvände för att göra en superb rollprestation som Hagen, fylld av subtilt och smygande hot. Simon Thorpe gestaltade Gunthers enfaldiga skrävlande mycket effektivt, och Lucy Anderson gjorde mer av den annars ganska tunna rollen som Gutrune än vanligt. Min favoritscen, totalt fängslande från början till slut, var konfrontationen mellan Brünnhilde och Waltraute, där Angharad Lyddon tog vara på varje möjlighet att försöka avvärja det katastrofala slutet – alla Ringens teman, från svek till hopp om försoning, utspelades här.

Regissören Julia Burbach och hennes kreativa team förtjänar en stor eloge för att ha navigerat detta komplexa projekt till ett så framgångsrikt slut. De har verkligen åstadkommit stordåd med begränsade resurser på ett minnesvärt sätt och gett den här spelversionen en sådan upprättelse att man kan hoppas på många fler uppsättningar. Det kan bara vara bra för förståelsen och uppskattningen av Wagner, vad än puristerna säger.