RECENSION: Stony Broke In No Man's Land på Finborough Theatre ✭✭✭✭✭

Stony Broke In No Man's Land

Finborough Theatre

25 maj 2015

5 stjärnor

Finborough har en riktig guldperiod just nu. Deras pågående serie pjäser med fokus på hundraårsminnet av första världskriget har visat sig vara en samlingspunkt för djup eftertanke kring krigets elände och dess efterverkningar. Det är en seriös reflektion kring minnesvårdens förvrängningar som saknar motstycke i West End. Under de senaste veckorna har två pjäser spelats parallellt som utgör fantastiska motpoler till varandra. Som regelbundna läsare här på British Theatre redan vet, gav Stephen Collins nyligen en lysande recension av den anmärkningsvärda uppsättningen av Alan Seymours The One Day of the Year. Nu spelas i stället John Burrows nya fundering kring liknande teman, i regi av författaren själv, med samtliga roller gestaltade av David Brett och Gareth Williams. Om Seymours pjäs var en högljudd och vredgad symfoni, kan Burrows sägas erbjuda en ljuvlig kammarmusik med sina egna högst beundransvärda, mer lågmälda men ändå distinkta variationer på samma tema.

Två äldre män gör sin entré i slitna kostymer och ytterrockar med rader av medaljer fastsydda på bröstet. Den ene bär en fiol, den andre en banjo, och likt ett par bleknade gatumusikanter stämmer de upp i en efterkrigssång fylld av protest och vemod:

‘I Piccadilly går vännerna förbi’

’Helt strandsatt på the Strand, kan man bli’

’Men jag erkänner att jag var nöjd, mer eller mindre’

’När jag i ingenmansland var utfattig, utan hinder’

Sången ramar in pjäsen och etablerar ett av de bärande teman som utforskas i de två akterna: den brittiska regeringens misslyckande att leva upp till löftena till de hemvändande soldaterna. Varken "kriget som ska göra slut på alla krig" eller "hem åt hjältar" blev verklighet. Istället blir hågkomsten en symbolisk täckmantel för nationell sorg i form av cenotafen och den okände soldatens grav. En av pjäsens stora styrkor är hur dessa stora teman görs levande och påtagliga för publiken genom livsöden hos enskilda vanliga män och kvinnor som fångats i kriget. Över tjugo karaktärer väcks till liv av Brett och Williams i en genuin, gemensam tour de force – även om det uttrycket känns lite väl pråligt för det lågmälda och nyanserade skådespeleri som frammanar alla dessa människor. Vi reser från London till Somme, till Ryssland och tillbaka till London medan de dystra konsekvenserna av första världskrigets slakt utspelar sig, med musikaliska mellanspel som fångar stundens känslor genom tidens populära sånger.

Längst in i berättelsen finns en triangelrelation mellan Percy Cotton, en värvad soldat, hans flickvän Nellie Mottram och Sir Gregory Sleight, en högt uppsatt tjänsteman som står premiärminister David Lloyd George nära. Nellie finner, likt så många andra, att krigstiden innebär möjligheter på alla fronter, både professionellt och romantiskt, medan Percy bara möter död och förintelse på västfronten. Nellie kommer över en död officers dagbok som Percy vill återlämna till föräldrarna. Istället använder hon den som språngbräda för sin nya karriär som medium för att kontakta de döda och ge en gnutta tröst åt de sörjande. Detta ger henne i sin tur tillträde till de fina salongerna, vilket gör att hon kan etablera sig som Sleights skyddsling och slutligen nå fram till Lloyd George. Han söker desperat efter rätt form av minnesceremoni för att dämpa vreden över beslutet att inte föra hem de brittiska krigsoffren. Ur spiritualismens halvkomiska sidor föds en av de avgörande symbolerna för efterkrigstidens försoning, något som sägs ha avstyrt en revolution i stil med Rysslands. Men för de forna soldaterna som Percy finns inga enkla lösningar: oavsett om de är brittiska eller tyska förblir deras öde lika tröstlöst som en målning av Otto Dix. Det är fängslande att få höra den verkliga politiska bakgrundshistorien till minnesvården och de blandade motiven bakom den. Vi såg nyligen med havet av vallmo vid Tower of London hur kraftfulla sådana symboler kan vara när de har en förenande enkelhet. Men det som imponerar mest är hur de ädlaste strävanden kan blandas med det smutsigaste politiska rävspelet, och hur spiritualismens skenbara charlataneri ändå fyllde ett verkligt behov av tröst i ett samhälle präglat av tillbakahållna känslor. Här finns en tvetydighet som känns sann, och befriande långt ifrån de svartvita skildringarna av livet på hemmafronten.

Rollerna är jämnt fördelade mellan de två skådespelarna vad gäller tyngd, om än inte i antal. Brett tar sig an färre men större karaktärer. När man ser dem tillsammans förs tankarna till Vladimir och Estragon, och det finns definitivt ekon av både Beckett och Charlie Chaplin i deras prestationer. Det finns dock betydligt mer värme och komik än mörker när kvällen lider. Williams briljerar särskilt som de sluga och opålitliga karaktärerna som tjänar på kriget: Nellie själv, som alltid har ett svar på tal för att undvika avslöjande, och Lloyd George, full av retorisk magi. Han har en fantastisk förmåga att hitta trovärdighet i gester och röst hos karaktärer som inte alls liknar honom fysiskt. Bretts roller är mindre utåtriktade och hans skicklighet ligger i att dra in oss i det mentala rummet hos krigets drabbade. Där är Percy själv, med en stilla oskuldsfullhet som man snabbt inser inte kommer att klara sig (även om sättet det sker på ändå kommer som en chock). Där är den sörjande societetsmodern som desperat vill fly den konventionella behärskningen för att hitta sin son igen, och den sluge Sir Gregory som i äkta Javisst, herr minister-anda ser en politisk möjlighet i varje katastrof. Detta är fint mejslade porträtt. Med tanke på alla filmer och pjäser om det stora krigets tragedi undrade jag först om ämnet fortfarande kunde beröra – både satir- och sorgespåren är trots allt väl utforskade. Men på sitt finstämda men envisa sätt lyckades denna pjäs förmedla krigets efterverkningar starkare än många påkostade dramer. Det vore fantastiskt att se Brett och Williams ta föreställningen på en nationell turné så att Stony Broke kan nå en bredare publik under de kommande åren av minnesfirande.