RECENSION: Sweat, Gielgud Theatre London ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Lynn Nottages prisbelönta pjäs Sweat som nu spelas på Gielgud Theatre i London under en begränsad spelperiod.

Martha Plimpton (Tracey) i Sweat. Foto: Johan Persson Sweat Gielgud Theatre, London.

13 juni 2019

5 stjärnor

Boka biljetter nu

Denna uppsättning från Donmar Warehouse flyttar till West End med hög förväntan och strålande recensioner i bagaget. Dramatikern Lynn Nottage är den enda kvinnan i historien som har vunnit två Pulitzerpris för dramatik, och Lynette Lintons regi var en riktig publiksuccé på Warehouse. Det är lätt att förstå varför; denna vackra men smärtsamma pjäs är skoningslös i sin kritik mot kapitalismen, men låter samtidigt mänsklighet och omtanke sakta stiga till ytan. Det hjälper också att den framförs av en helt felfri ensemble.

Osy Ikhile (Chris) och Patrick Gibson (Jason) i Sweat. Foto: Johan Persson

I det bortglömda industriella hjärtat av USA, i Reading, Pennsylvania, arbetar ett lokalsamhälle i vad som en gång var navet för den amerikanska drömmen. Arbetarna samlas på den lokala baren, där alla känner alla, men detta är långt ifrån Skål. Handlingen utspelar sig år 2000, med presidentvalskampanjen som en högst relevant fond, när fabriksägarna börjar flytta utrustning och anställa tillfällig arbetskraft till lägre löner. Vänskapsband knakar och brister, rasism bubblar upp till ytan, och pjäsen fungerar som en tryckkokare. När trycket väl släpper visas med förödande tydlighet hur vinstmaximering före människor gör att världens rikaste land tycks vara helt likgiltigt inför fattigdom och hemlöshet.

Clare Perkins som Cynthia i Sweat. Foto: Johan Persson

Pjäsen börjar flera år efter händelserna på fabriken med att Evan (Sule Rimi) intervjuar Jason, som precis kommit ut från fängelset med SS-tatueringar i ansiktet. Patrick Gibson gör en superb rolltolkning, kokande av ilska och våld, men samtidigt helt trasig. I baren år 2000 är han bästa vän med Chris (Osy Ikhele) utan några tecken på rasism – vad har hänt som fått Jason att glida in i extremhögern? Martha Plimpton är helt enastående som Tracey, en vanlig människa som jobbat på fabriken sedan tonåren och är bästa vän med Cynthia (lika utmärkta Clare Perkins), vars befordran till ledningen drar fram latent rasism i ljuset. Stuart McQuarrie är briljant som bartendern Stan, den konstanta och stabila punkten vars jobb i allt högre grad går ut på att bevara lugnet. Leanne Best är underbar som alkoholiserade Jessie, fångad i en nedåtgående spiral hon vet att hon aldrig kommer ur. Varje nyans i Nottages manus förvaltas vackert, och här finns lika mycket humor som chockerande ögonblick.

Pjäsens stora triumf är det stillsamma sätt den visar hur fröna till proteströster, soffliggare och tilltron till politikers retorik om att lyssna på "vanligt arbetarfolk" såddes redan år 2000, långt före senare tiders marknadskrascher. Dessa människor skulle lika gärna kunna vara stålarbetare i södra Wales eller bilarbetare i England. Pjäsen sjuder av mänsklighet och är en av de mest berörande produktioner du kommer att se i år.

BOKA BILJETTER TILL SWEAT