RECENSION: Swifties, TheatreN16 ✭✭

Swifties

Theatre N16

1 mars 2016

Boka biljetter

Här finns en riktigt, riktigt bra idé för en pjäs. Ta Genets "Jungfruleken", ta bort frugan ur ekvationen (även om hon ständigt gör sig påmind i form av låtar), och låt Solange och Claire göra upp i skepnad av hysteriska popfans som härmar sin idol – i det här fallet den avlägsna, ständigt beryktade men aldrig sedda Taylor Swift. Placera dem i ett hotellrum där de smider planer på att ta över sin idols liv och – likt karaktärerna i "Hjärtlösa typer" – lämna sin anonyma grå vardag för ett liv i lyx och glamour. Den borgerliga miljön ligger inte långt ifrån Anouilh, eller ens Feydeau, och kan betraktas som en sorts sedekomedi.

Det är en briljant idé, och dramatikern Tom Stenton förtjänar beröm för att ha formulerat den och fört den så här långt mot scenen. Men han har en utmaning framför sig. Genet skriver förtunnade, intellektuella debatter där lite fokus läggs på att skapa "runda" karaktärer; det gör honom fascinerande, men ofta svårbegriplig för en brittisk teaterpublik. För att göra honom rättvisa här i England krävs det oftast att man stöper om hans vision helt och hållet till något som publiken förväntar sig på teatern: tredimensionella, realistiska porträtt grundade i realism – massor av den – toppat med en rejäl dos humor och ironi. Det är få saker som lyckas på den brittiska scenen som inte på något sätt förhåller sig till detta paradigm.

Hur det än må vara med den saken, så vet jag inte hur många femstjärniga hotell befolkade av popstjärnor och deras följen som Stenton har bott på, men den här pjäsen ger inte intrycket av att det är särskilt många. Vid ett tillfälle låter han till och med en representant för personalen – spelad av en okrediterad röst – banka på svitens dörr för att meddela att polisen är nere i lobbyn och utreder oklarheter, och att rummets gäster – våra djärva hjältinnor – kan glömma allt hopp om att få träffa La Swift. Jag vet inte hur ni ser på det, men för mig låter det inte alls som något som skulle ske på The Dorchester. Om man kan lita på något när det gäller lyxhotell, så är det deras diskretion.

Icke desto mindre har verket landat i händerna på regissören Luke Davies, som nyligen hade en framgång med sin uppsättning av "The HIV Monologues". Här rör han sig på mindre bekant mark och hanteringen av materialet känns ofta osäker och lite slumpartad. Han verkar antingen omedveten om, eller ointresserad av, de unika krav som Genet ställer. Överanvändningen av musik – som maler på genom nästan varje replikskifte – är ett tecken på osäkerhet. Han låter sina skådespelare – Taylor-kopian Tanya Cubric och den kuvade kumpanen Isabella Niloufar – gå igenom vad som känns som en serie improvisationer från scenskolan, i hopp om att de på något sätt ska landa i giltiga tolkningar och en meningsfull föreställning. De gör sitt bästa, och emellanåt lyckas de faktiskt. Niloufar har precis fått huvudrollen i National Theatres kommande "Salome", och efter ett tag förstår man varför. Cubric (nyligen sedd i Sky Atlantics "The Tunnel") gör allt i sin makt som den krävande popgudinnan för att göra karaktärens resa trovärdig. Duon är alltid sevärd, men deras tragikomik är en svårfångad best. En längre repetitionsperiod med en mer erfaren regissör hade behövts. Som det är nu känns det som om skådespelarna lämnats att kämpa med materialets ogenomträngliga yta, vilket känns orättvist mot dem – och mot oss.

Stentons manus hjälper dem inte heller särskilt mycket. Vi hinner till exempel en bra bit in i pjäsen innan vi får veta att tjejerna är från Luton – en insikt som plötsligt ger de skrikande, poserande wannabe-fansen en meningsfull form. Varför författaren väntar så länge med att etablera sina karaktärer är svårt att förstå. Det är ju knappast en statshemlighet. Intressant nog sattes en annan version av "Jungfruleken" upp för bara några månader sedan och drabbades av liknande problem med tydligheten. Samtidigt gavs Genets pjäs från 1947, "Dödsövervakningen", i en fängslande version av David Rudkin på The Print Room under ledning av Geraldine Alexander. Hon använde ett djärvt designkoncept och hög stiliseringsgrad tillsammans med rutinerade skådespelare för att skapa en fokuserad och trovärdig produktion. Fokus och trovärdighet är två kvaliteter som är ytterst svårfångade hos Genet. Det har nog Stenton och Davies insett vid det här laget.

Till 11 mars 2017

Foton: Luke Davies

BOKA BILJETTER TILL SWIFTIES PÅ THEATREN16