RECENSION: The Dreamers, St James Theatre ✭✭

The Dreamers

St James’ Theatre

1 juli

2 stjärnor

Härmed startar jag en namninsamling till arrangörerna för nästa års Olivier Awards: kan vi snälla få en kategori för "Bästa luftkonditionering"? Efter en obeskrivligt svettig promenad på det som omskrivits som "årets varmaste dag" var det en befrielse att kliva in i en behaglig teatersalong som inte liknade en finsk bastu.

Detta klimatneutrala Nirvana var hemvist för The Dreamers, en nyskriven musikal av James Beeny och Gina Georgio, baserad på den sanna historien om krigshjälten Reggie Salomons. Handlingen utspelar sig 1914–15 och skildrar första världskrigets utbrott och det ödesdigra fälttåget vid Gallipoli genom ögonen på soldaterna och familjerna de lämnade bakom sig.

En av de mest unika aspekterna med den här uppsättningen är tyvärr också en av de mest störande. Istället för att ageras ut på scenen kommer merparten av dialogen från en rad berättarröster, både via ljud och video, som driver handlingen framåt. Även om det är ett intressant grepp faller det platt av flera anledningar. Merparten av berättandet är sakligt och historiskt, vilket gör att det känns mer som en historielektion med tillhörande sånger än en sammanhängande musikal. Det är dessutom alldeles för många röster; en ensemble på runt tjugo personer, ett band på sex och så ytterligare berättare på och utanför scenen.

Detta ganska röriga upplägg innebär att de flesta karaktärer berövas på meningsfull dialog, så det finns ingen möjlighet för dem att utvecklas eller interagera på något betydande sätt. Trots att jag suttit igenom en två timmar lång föreställning om Reggie Salomons har jag fortfarande ingen riktig uppfattning om hur han var som person, var han kom ifrån eller vad som motiverade honom.

Ett annat hinder var användandet av kända gästberättare – det är svårt att försvinna in i en historisk skildring av första världskriget när man tittar på en videofilm med Michael Buerk. Även när dessa cameos används hade de kunnat nyttjas effektivare. Till exempel kändes det som ett märkligt val att ha ett journalistpar på skärmen som pratar om vikten av att begränsa information under krigstid!

Även om The Dreamers kändes mer som en berättad konsert än den musikal den marknadsförts som, fanns det ändå en hel del att hylla. Musiken framförs av ett sexmannaband som befinner sig på scenen under hela föreställningen. Även om de till en början var lite distraherande (särskilt i sina moderna kläder!), utgjorde deras folkmusikinspirerade, eteriska toner ett behagligt soundtrack. De mer vemodiga numren berörde mig mer än de gitarrtunga, och väcktes till liv av en lysande stråksektion och Gina Georgios (solist, pianist och medförfattare) vackra röst.

Texterna är inledningsvis inte lika starka som musiken, även om de lyfter märkbart i andra akten. De första låtarna går i välkända spår; ganska intetsägande ballader om soldaternas broderskap och vikten av att hålla samman. I andra hälften dyker dock mer intressanta teman upp – kvinnans roll under konflikten samt krigets komplexitet och meningslöshet. Musiken börjar också varieras mer, där en charmig och livlig visa betitlad ”Lads on Tour” bjuder på ett välkommet ombyte.

Trots de begränsade sceniska möjligheterna bjöds det på några smarta finesser från regissören Mark Piper. Finalen var extremt stark; jag ska inte avslöja för mycket, men en spännande kombination av kostym och filmmaterial skapar kvällens absolut starkaste scen. Det fanns också ett snyggt iscensatt ögonblick där ansiktena på några av kändisberättarna tonades över i krigstida makthavares ansikten, inklusive en ung Winston Churchill – man glömmer lätt bort hur impopulär han faktiskt var under första världskriget. Kathy Mighalls kostymer var oklanderliga och historiskt trovärdiga, och Morgan Jones ljussättning utnyttjades till fullo.

Programbladet saknar information om ensemble och rollfördelning, så det är svårt att ge beröm till enskilda prestationer. Men den unga ensemblen var överlag stabil, även om produktionen hade gynnats av att vara något mindre och mer sammanhållen. Skådespelaren som spelade Reggie Salomons hade ett fantastiskt högre register och hans motståndare Jack Hastings var också mycket välspelad. En annan minnesvärd insats kom från en av medlemmarna i kören (en ung kvinna i röd klänning) som gav ett gripande och operaliknande framförande av ”Lost in the Darkness” i andra akten.

The Dreamers är en riktig blandad kompott. Musikaliskt är det ofta väldigt starkt; den musikaliska ledningen och bandet är båda fenomenala. Textmässigt och dramatiskt når det dock inte ända fram, särskilt inte i den tunna första akten. Trots detta vore det orättvist att avfärda The Dreamers helt. Pjäsen har flyttats upp från Tunbridge Wells, och att två kreatörer i 20-årsåldern tar sig hela vägen till West End är en imponerande bedrift. De besitter uppenbarligen både talang och potential; jag hoppas att de fortsätter följa sina drömmar och att vi får se mycket mer från dem i framtiden.

The Dreamers spelas till och med den 11 juli på St James Theatre