RECENSION: The Flannelettes, King's Head Theatre ✭✭✭✭✭

The Flannelettes. Foto: Francis Loney The Flannelettes

King's Head Theatre

19 maj 2015

5 stjärnor

The Flannelettes har premiär på King’s Head Theatre som en del av teaterns 45-årsjubileum. Pjäsen återförenar Richard Cameron och Mike Bradwell, teamet som nådde stora framgångar på Bush Theatre med The Glee Club (2002) och liknande verk. Den delar många drag med sin hyllade föregångare: skådeplatsen är en tärd nordlig stad, befolkad av tuffa eller exploaterade kvinnor och våldsamma eller kraftlösa män; en plats där musiken fyller det enorma gapet mellan vardagens hårda villkor och själens längtan. Ridån går upp för ett Motown-nummer på en lokal klubb, vilket introducerar oss för fem av pjäsens sex karaktärer – Brenda (Suzan Sylvester), en änka som driver ett skyddat boende för kvinnor; hennes systerdotter Delie (Emma Hook), som är 22 år men med en mental ålder långt yngre; Roma (Holly Campbell), hennes vän som bär spår av ett liv i misshandel med den lokale gängledaren; Jean (Celia Robertson), en välutbildad kvinna från södra England som nyss anlänt till boendet, och George (Geoff Leesley), en fryntlig men bleknad pantlånare som ställt upp för att fylla ut gruppen. De får senare sällskap av Jim (James Hornsby), en gift kvarterspolis som visar sig ha en affär med Brenda. Inledningsnumret sätter tonen för hela pjäsen – en blandning av storslagen romantik och en känsla av obönhörlig besvikelse. Karaktärerna gör sitt yttersta för att undslippa sitt förutbestämda öde och använder Motown-låtarna som en körisk kommentar till det våld och den modlöshet som hotar att överväldiga dem. Detta skulle kunna riskera att bli statiskt, men scenerna är så skickligt konstruerade att den första akten bygger upp ett karakteriseringsdjup som ger den andra akten en rå, dramatisk kraft. Det handlar om detaljrika rollprestationer där små gester och nyanser får en ny, drabbande innebörd vid en närmare anblick. Det finns en delikat balans mellan komik och patos som skiftar fram till de sista scenernas mörka vändning, vilka spelas med enorm fingertoppskänsla av hela ensemblen. Det är i högsta grad en ensembleseger, där författaren likt en operalibrettist låter varje karaktär få sina solopartier och kontrasterande duetter innan de förenas i ensemblespel fyllda av energi, kvickhet och ibland vrede. Trots det sorgliga slutet känns produktionen hoppfull och lämnar publiken med en känsla av livsbejakelse, snarare än bara en studie i tragik.

En del av framgången ligger i fokuset på karaktärernas individuella utveckling snarare än att peka finger. Här finns ingen dogmatisk tes – gruvsamhällets socioekonomiska förfall är en självklar fond, inte en politisk agenda. Det gör pjäsen mer personlig; ett mer analytiskt angreppssätt i stil med David Hare skulle inte ha kunnat förmedla det själsliga primalskrik som görs så gripande här. Centralt för handlingen är Sylvesters slitna, pragmatiska och tålmodiga gestaltning av Brenda. Hon är det lugna känslomässiga centrum som karaktärerna kretsar kring. Det hade varit enkelt att göra rollen till en klyscha av en härdad kvinna från norr, men hon förmedlar skickligt sin egen besvikelse och sina egna sår. Hennes interaktioner med de två männen i rollistan är särskilt berörande. Vid hennes sida på boendet skildrar Robertson väl Jeans resa från traumatiserad hustru till motståndskraft och återhämtning – hon är egentligen den enda karaktären som befinner sig på en bättre plats vid pjäsens slut. De två männen – George och Jim – är svårare att gestalta på grund av deras ständiga misslyckanden. George har de bästa avsikter men saknar kraft att fullfölja dem; Jim har energi men saknar känslomässig förståelse. Båda misslyckas med att förstå hur deras handlingar påverkar kvinnorna. Makten vilar fortfarande hos männen, vare sig de är svaga eller (utanför scenen) manipulativa plågoandar. Båda skådespelarna lyckas dock göra dessa män mänskliga mitt i pjäsens sorgesång för kvinnorna.

Men de mest enastående prestationerna står tveklöst Holly Campbell och Emma Hook för. Under stora delar av pjäsen spelar Campbell en kvinna utan självkänsla, märkt av misshandel. Hon fångar offerrollens domnade tomhet på ett osentimentalt sätt, samtidigt som hon bevarar en egen röst i hoppet om ett framtida hem. I hennes scener med Hook är deras gemensamma sökande efter hopp djupt rörande. Delie är dock publikens blickfång varje gång hon står på scen. Hook spelar henne med oskuldsfullhet, men också med flera lager – ett barns envetna nyfikenhet och energi i första akten, som i den andra förbyts i oförstående smärta när mörkret sluter sig kring henne. Hennes monolog i slutet av pjäsen är ett av de starkaste teaterögonblick jag upplevt i år; en sådan stund då publiken är helt och hållet ett med skådespelaren.

Denna pjäs är en värdig hyllning till allt det som King’s Head representerar. Se den om ni har möjlighet under de sista speldagarna – jag hoppas innerligt att den sätts upp på en ny scen snart igen.

The Flannelettes spelas på King's Head till och med den 6 juni 2015