RECENSION: The Hired Man i konsertversion, Cadogan Hall ✭✭✭✭✭

The Hired Man In Concert

Cadogan Hall

Torsdag 22 september 2016

5 stjärnor

I åratal har Edward Seckerson – och många med honom – hävdat att Howard Goodall är en av musikalvärldens stora kompositörer, och att hans debutverk ”The Hired Man” är hans mest enastående prestation (hittills). Sedan urpremiären 1984, med en hyllad spelperiod på den numera rivna Astoria Theatre vid Charing Cross Road, har musikalen ständigt dykt upp på scener runtom i Storbritannien och världen över. Goodall själv har blivit ett välkänt ansikte i TV och byggt en framgångsrik karriär inom körmusik, samtidigt som han fortsatt skapa spännande och djupsinnig musikteater – senast den sprudlande ”Bend It Like Beckham”. Under tiden fortsätter världens alla Seckersons att påminna oss om storheten i hans debutverk.

I torsdags, ”efter överenskommelse med Really Useful Group Ltd.” (vars grundare Andrew Lloyd Webber gav sitt fulla stöd till originaluppsättningen i West End), bjöd Cadogan Hall på ett påkostat konsertant framförande av verket. Än en gång fick vi bevisat för oss varför detta stycke räknas till de främsta bedrifterna inom musikteatern. Det är helt enkelt hisnande. Faktum är att när verket befrias från dekor, kostym, ljussättning och koreografi – all teaterns prakt – och istället blottläggs för den kritiska granskning som en konsertplattform innebär, framträder dess förtjänster ännu tydligare.

Och vilka förtjänster! Melvyn Bragg skrev romanen som Goodall baserade sitt verk på, och lät sig sedan övertalas av den då 24-årige kompositören att även författa musikalens manus (book). Vid detta framförande var det en ren fröjd att se honom själv på scenen som berättare, med sin sedvanliga värme och tydlighet. På pulten stod den unge Andrew Linnie, som har gjort en sensationell entré på musikalsocen med en rad tunga meriter bakom sig. Här drev han orkester och sångare framåt i ett rasande tempo och injicerade Goodalls transparenta arrangemang med en uppiggande energi, även i de mest lågmälda stunderna. Goodalls originalinstrumentering behölls med piano, cembalo, harpa och trumpet, men med en förstärkt stråksektion.

Hans behärskning av musikalisk struktur märktes i varje nummer, där stämmor och instrument modulerades vackert för att gestalta det episka dramat om familjen Tallentire i sekelskiftets Cumbria. Nio fantastiska huvudrollsinnehavare och en imponerande ensemble på tjugotre personer stod för de vokala insatserna. Casten leddes av John Owen-Jones i huvudrollen, som visade prov på all den pondus och kraft som kännetecknar de stora musikalstjärnor han axlat genom karriären. Vid hans sida gav Jenna Russell, i rollen som hustrun Emily, en otrolig realism och komplexitet till varje ögonblick. Sean Kearns spelade Tallentires hårdföre men rättvise arbetsgivare, och Nigel Richards briljerade som den livlige brodern. Imponerad? Det blir bättre. De övriga i familjen Tallentire spelades av Stewart Clarke, Evelyn Hoskins och James Moore, med Jessica-Louise Parkinson som Emilys väninna, Sally. Ensemblen regisserades med finstämd särprägel av Samuel Hopkins, med dialekter instuderade av Conor Neaves. Barret Hodgsons projektioner och Sarah Readmans ljus fullbordade magin.

En sådan uppställning är en drömensemble, och det lät fantastiskt. Inspirerade av detta skapade den seniora ensemblen av högkalibriga talanger (däribland den magnifika basen Stephen Barry, nyligen aktuell som Adam/Noak i ”Children of Eden”), tillsammans med de yngre rösterna från Laine Theatre Arts, en helt storslagen körklang. Allt framhävdes med beundransvärd klarhet och balans i Seeta Mistrys ljuddesign. Hela upplevelsen lyftes därmed från teaterns vardagliga sfär och slungades, kanske hjälpt av den tidigare kyrkomiljön, upp i oratoriets svindlande höjder.

Analogin är belysande. Att komprimera romanens familjesaga till tre timmar på scen innebär att kronologin ofta måste snabbas på. Det sker ett hopp på 16 år mellan akterna (vilket för tankarna till ”En vintersaga”, en annan berättelse där ungdomlig passion och missförstånd mognar till visdom och acceptans genom åren), och halvvägs in i andra akten dundrar det första världskriget förbi med knappt en rikoschett. Inget av detta blir någonsin problematiskt, eftersom Goodalls musik skapar sin egen tid och berättar sin egen historia{