RECENSION: The Jewish Legends, Gatehouse Upstairs ✭✭✭

The Jewish Legends

Upstairs at the Gatehouse

2 september

3 stjärnor

En av de största utmaningarna för en recensent är hur man gör rättvisa jämförelser och sätter betyg mellan olika föreställningar. Hur kan man till exempel trovärdigt jämföra en spektakulär West End-produktion med en liten amatörteaterpjäs?

Den här veckan blev uppgiften dock lite lättare; precis efter att ha sett den briljanta revyn You Can’t Succeed On Broadway Without Any Jews förra veckan, bar det av till The Jewish Legends – ännu en hyllning till judendomens främsta musiker.

Trots de likartade temana var låtlistan nästan helt annorlijk från förra veckans föreställning, och det enda som överlappade var några låtar från Spelman på taket. The Jewish Legends fokuserade mer på judiska sångare än på låtskrivare, och drog mer åt listpop än åt musikaler.

Detta innebar att kvällen täckte in flera judiska artister, framför allt Al Jolson, Bette Midler och Burt Bacharach. Artisterna, som sträcker sig över nästan ett sekel, hade valts ut för att de alla har inspirerat varandra, vilket gav en fin röd tråd genom kvällen. Även om det aldrig är lätt att välja ut en sådan här lista, borde väl en Dylan eller Manilow rankas högre än den (visserligen fantastiske) Groucho Marx när det kommer till musikalisk talang? Men men, de gustibus non est disputandum…

The Jewish Legends är en märklig skapelse, med några utmärkta musikaliska ögonblick som lyser igenom trots ett manus som är i desperat behov av en kraftig beskärning. Först det positiva: de fyra i ensemblen är lysande och kan inte klandras på någon punkt. Martin Milnes var en särskild höjdpunkt, en man med en sannerligen anmärkningsvärd röst, en sorts särpräglad näsal sopran. Han ägde scenen med en naturlig utstrålning och stod för kvällens prestation med en strålande tolkning av Alfie.

Joanna Lee var också superb med känslosamma versioner av Don’t Rain on My Parade och Where Is It Written?, båda av Barbra Streisand. Hennes framförande av de talade delarna var dock något säreget; hennes flitiga gestikulerande och tydliga artikulation fick mig att tänka på en barnprogramledare. Martin Neely och en höggravid Molly Marie Walsh stod båda för solida insatser som fullbordade kvartetten.

Där manuset till Never Succeed var slagkraftigt, humoristiskt och koncist, dras The Jewish Legends med en alldeles för lång text som verkar stå i vägen för musiken. Visst behövs en del biografisk bakgrund, men här fanns mycket att trimma bort; under de första tio minuterna var det mer tal än sång. Ett bra ställe att börja på vore de dussintals vitsar och komiska kommentarer som strösslats över verket (vissa citat från artisterna, andra egenskrivna skämt). De landade sällan som avsett, och hela föreställningen hade varit mycket starkare (och snabbare) om de hade förpassats till papperskorgen.

Andra akten var helt klart showens starkaste del med en rad tunga klassiker som The Rose, Matchmaker och Don’t Rain On My Parade. Det var överlag ett mycket mer statiskt framträdande än den frenetiska och hyperaktiva Never Succeed, med väldigt lite i vägen för seriös koreografi. Publiken var ganska energifattig (jag var yngst på min rad med ungefär fyrtio års marginal), men kvartetten hade roligt på scenen och verkade till slut vinna över alla på sin sida.

I matchen mellan dessa två judiska musikalrevyer måste jag ge segern till Never Succeed på poäng, tack vare dess mer uppfinningsrika iscensättning och varierade låtlista. The Jewish Legends är en utmärkt plattform för fyra mycket begåvade sångare. Konceptet och manuset är dock rörigt och uppsvällt – som en känd goj en gång sjöng: a little less conversation, a little more action!

The Jewish Legends spelas fram till den 12 september 2015