RECENSION: The Last Five Years, Garrick Theatre i London ✭✭✭✭✭

Ray Rackham recenserar Jason Robert Browns The Last Five Years som nu spelas på Garrick Theatre i London.

Oli Higginson i The Last Five Years. Foto: Helen Maybanks The Last Five Years

Garrick Theatre

5 stjärnor

Boka biljetter En bekant och välputsad flygel står på en upphöjd vridscen, omgärdad av ett skickligt ljussatt dis som virvlar runt den. Allt är till en början stilla, och på pianopallen ligger ett papper. Det är en syn många har sett förut, på Southwark Playhouse, där Katy Lipsons fantastiska uppsättning spelades två gånger: först precis innan lockdown, i en tid då social distansering och munskydd fortfarande kändes som science fiction; och sedan igen (mitt under de till synes oändliga restriktionerna) när det kändes som om vårt teaterliv förändrats för alltid och vi satt inkapslade i små plexiglasbubblor, oförmögna att stå upp och jubla. Men på denna West End-scen kändes det först lite mer avlägset än i Southwark; som om den fjärde väggen vid Garricks proscenium skapat en ogenomtränglig barriär mellan publik och ensemble, och undertecknad hann känna en gnutta oro. Men så, när Manhattans ljudbild nådde sitt bekanta crescendo, tändes hundratals glödlampor och formade bokstäverna L, 5 och Y. Två bekanta ansikten stod där i sin storslagna närvaro, och en helt annan kväll tog sin början. Resten kan sammanfattas som en legendarisk kväll i teatermörkret.

Oli Higginson och Molly Lynch i The Last Five Years. Foto: Helen Maybanks

The Last Five Years berättar historien om Jamie och Cathy, två personer som blir kära och senare glider isär under en femårsperiod. Om du inte känner till musikalens geniala grepp kan du hoppa till nästa stycke nu. Jason Robert Browns tidigare okonventionella berättarstil (där den ena karaktären berättar historien baklänges och den andra framlänges) har aldrig varit tydligare än i Jonathan O’Boyles omarbetade regi för West End. Där publiken i Southwark kunde känna sig som lite obekväma åskådare, görs vi här nästan till medbrottslingar. Jamie och Cathy bekräftar vår närvaro, riktar sina avgörande ögonblick direkt till oss och bjuder på en lyrisk jargong som är både charmig och totalt hjärtskärande. Vi ser smärtan i deras blick och känner deras glädje genom en blinkning eller en nick. Det är ett briljant sätt att skapa närhet i denna mästerligt uppskalade produktion av en annars intim föreställning.

Oli Higginson och Molly Lynch i The Last Five Years. Foto: Helen Maybanks

Allt är som förut, men i lyxformat. De blå lyktorna som kändes imponerande kvävande i Southwark tronar nu över scenen i Jamie Platts vackra ljusdesign, där de fortfarande roterar och skiftar i styrka (precis som showen skiftar mellan sina två huvudroller). Lee Newbys scenografi är vassare, renare och mer distinkt. Placeringen av fyra eleganta pianopallar blinkar åt föreställningens tidigare scenlösning och döljer snyggt all rekvisita, vilket gör att scenrummet kan förvandlas till precis vad som helst. Partituret har fått ett rejält lyft, där Nick Barstows nya orkestreringar höjer nivån både musikaliskt och dramatiskt, med inspirerade instrumentval som speglar situation och karaktär. Vid vissa tillfällen fick det nya soundet Garricks tak att nästan lyfta, och lyckades skickligt försätta premiärpubliken i olika stadier av eufori. I en musikal som kräver uppfinningsrikedom var Sam Spencer Lanes koreografi så organiskt briljant att det är omöjligt att se skarvarna mellan regi och musikalisk staging – en sällsynthet även i West End. Ännu en mästare inom sitt gebit som verkligen får spänna vingarna här!

Men vad sägs då om de två vars relation vi har kommit för att hylla och sörja? Det kan kännas klyschigt att säga att två stjärnor föddes här, men så är det verkligen. Molly Lynch och Oli Higginson är vår tids Cathy och Jamie. Det är experthantverk, finslipat och återbesökt av två skådespelare som har extraordinära karriärer framför sig (inte för att de legat på latsidan sedan de senast besökte L5Y:s Manhattan). Det var en ren fröjd att se deras prestationer där de verkligen hör hemma – på en West End-scen i en djupt imponerande uppsättning av vad som kan vara en utmanande musikal.