RECENSION: Häxan och lejonet, West Yorkshire Playhouse ✭✭✭✭✭

Alan Francis, Lucy Tuck, Cora Kirk, Michael-Jean Marain och Patricia Allison. Häxan och lejonet

West Yorkshire Playhouse

Fem stjärnor

Kommer till Bridge Theatre i London julen 2019

En del av julens magi ligger i berättandet, från Scrooge och ”Livet är underbart” till ”The Snowman” och julspecialen av ”Barnmorskan i East End” – berättelser som återges i stugvärmen medan vinternattens mörker rasar utanför. I en värld där dessa historier, åtminstone för barn, ofta verkar matas ut i allt kortare, febriga skurar av CGI-trolleri och där fantasin tillåts domna bort, erbjuder Sally Cooksons uppsättning av ”Häxan och lejonet” vid West Yorkshire Playhouse en uppfriskande och fängslande förändring. Och det gäller inte bara för denna luttrade kritiker, utan att döma av den hänförda uppmärksamheten, även för hela den unga (och gamla) publiken som fyller Playhouses Quarry Theatre till sista plats.

Carla Mendonca som den Vita häxan

Cooksons magiska produktion – mer om det ordet senare – leder oss vid handen in i en värld av sagor och bilder. Berättelsen är C.S. Lewis skickligt tecknade saga om landet Narnia och dess goda och onda magi, medan bildspråket knyter an direkt till den plats i vårt kollektiva barndomspsyke där världar skapas av lådor, stolar och lakan. Som publik tas vi in i dessa riken från föreställningens första ögonblick av häcklande 1940-talstjänstemän som kontrollerar våra evakueringslappar och välkomnar oss ombord på ett fantastiskt tåg av kof fersvagnar och leksakslok. Tåget slingrar sig över och runt kullar och etablerar perfekt det sceniska grepp där Narnias landskap av snöstormar, träd och drivor frammanas genom lakan, papper och stramt koreograferade skådespelare – ett grepp som får även den mest intrikata CGI att framstå som blek. Vi introduceras för en hel uppsättning varelser – grävlingar, rävar och bävrar i koftor och slipovrar som grymt förvandlas till vitklädda stenstatyer; sedan har vi en jultomte i hednisk stil komplett med renar – plus en hel armé av flinande demoner med enorma skuggor.

Ira Mandela Siobhan som Maugrim

Publikens engagemang glöms aldrig bort i detta spektakel; delaktighet krävs vid flera tillfällen – särskilt minnesvärd är sekvensen när de tidigare nämnda gröna evakueringslapparna viftas som nytt lövverk, vilket signalerar den vår som markerar slutet för Narnias ondskefulla härskare.

Givetvis skulle alla dessa magiska scenerier kännas tomma utan stödet från en genomgående stark ensemble som skapar, koreograferar och bebor denna värld. Särskilt utmärker sig Patricia Allison, Cora Kirk, Michael Jean-Marain och John Leader som de fyra barnen. De lyckas sätta barndomens ton med en perfekt blandning av förundran och klumpig energi, utan minsta antydan till tillgjordhet. Carla Mendonca är en befallande Vit häxa som ger Iain Johnstones Aslan en match – men båda prestationerna överskuggas nästan av den magnifika, enorma docka som tronar över honom, till hälften lejon, till hälften hednisk blomsterlund. Cookson och Adam Peck ser till att deras dramatisering av Lewis bok aldrig drunknar i spektaklet; historien hoppar snyggt över och runt partier i originaltexten för att hålla tempot högt och engagerande; ett liveband bidrar ytterligare med subtil och suggestiv energi till berättelsen.

Carla Mendonca (Den Vita häxan) och Iain Johnstone (Aslan)

Det sjungs, ropas och twerkas mycket om julens magi, men innerst inne infinner sig magin när det enkla och vardagliga plötsligt förvandlas till något annorlunda, vackert och främmande – ett konststycke som denna produktion lyckas med effektivt och konsekvent. I programbladet berättar Sally Cookson om sin egen känsla av förundran när hon först mötte Lewis värld i Narnia; i denna uppsättning har hon låtit den förundran delas av många fler.

BOKA BILJETTER TILL HÄXAN OCH LEJONET - LONDON JULEN 2019-20