RECENSION: The Medium och The Wanton Sublime, Arcola Theatre ✭✭✭✭

Hai Ting Chinn i The Wanton Sublime. Foto: Robert Workman The Medium och The Wanton Sublime

Arcola Studio 2

2015-08-26

4 Stjärnor

Så har vi nått kulmen på den samtida operasektionen under Grimeborn-festivalen: en dubbelföreställning bestående av Peter Maxwell Davies The Medium och The Wanton Sublime, ett nytt verk av Tarik O’Regan med libretto av Anna Rabinowitz. Robert Shaw regisserade båda operorna, och Orpheus Sinfonia under ledning av Andrew Griffiths ackompanjerade i den andra akten. Salongen var utsåld inför en kväll som lovade musikalitet av högsta klass – en förväntan som i allt väsentligt infriades.

Maxwell Davies skrev både text och musik till denna femtio minuter långa a cappella-monolog redan 1981, och den står sig som ett av hans mest bestående sceniska verk. Den framförs sällan, antagligen på grund av de enorma krav den ställer på sångaren/skådespelaren, men det är svårt att tänka sig en bättre tolkning än den vi bjöds på här av mezzosopranen Hai-Ting Chinn.

När vi klev in i Studio 2 satt sångerskan redan på sin plats, helt i karaktär – rakryggad i ett prydligt spetslivstycke och draperad i en sjal, i den där pittoreska viktorianska romani-stil som ofta förknippas med medier och sierskor. Scenografin bestod enbart av en upphöjd vit gång som löpte diagonalt genom spelplatsen. Vi kan anta att vi befinner oss i ett tält på ett tivoli där mediet väntar på sina kunder.

Det är också så föreställningen börjar; sångerskan väljer ut tre publikmedlemmar för att spå dem i handen. Men det står snart klart att hon inte är något vanligt medium. Vid sidan av de gängse banaliteter som hör yrket till levererar hon syrliga kommentarer om kunderna... befinner vi oss egentligen på ett tivoli? Eller är vi snarare i en värld sprungen ur hennes egna fantasier? Gradvis söker sig mediet tillbaka till vad som uppenbarligen är ett mycket plågat förflutet och framför långa sekvenser av melismatisk sång som skildrar både religiös och sexuell extas. Hon tycks kanalisera röster ur sin ”sömngångaraktiga fantasi”. Vid olika tillfällen rörde det sig om ett bortbytt barn, en hund, en piga, ett våldtäktsoffer, en novis och flera andra karaktärer. Rösten måste täcka ett enormt register och rymma olika stilar, från ren sång till talsång. Dessa partier är extremt krävande, både röstligt och fysiskt. Vid ett tillfälle vred sig Chinn på golvet bara någon meter från mina skor, samtidigt som hon levererade toner med absolut precision. Det var djupt imponerande men också obehagligt och störande, vilket tveklöst var avsikten.

Teman som galenskap, fördömelse, gränsöverskridanden och vägarna däremellan är centrala för denne tonsättare, och verket ses kanske bäst i ljuset av Eight Songs for a Mad King (1969), hans studie i George III:s mentala sönderfall. Det är inget verk man vill höra ofta, men det gjorde ett djupt intryck på publiken. Med tanke på den synbara ansträngningen föreställningen krävde var det föga förvånande att sångerskan lämnade scenen vid det sista mörkret utan att ta emot applåder, för att istället förbereda sig för sin nästa soloroll efter pausen. Med vilket mått mätt som helst var detta en formidabel femstjärnig prestation, med glasklar diktion och komisk fingertoppskänsla såväl som tragiskt patos.

Hai Ting Chinn i The Medium. Foto: Robert Workman Att det kändes något mindre tillfredsställande under det andra stycket var på intet sätt Chinns fel; hon gav oss ännu en makalös prestation. The Wanton Sublime kräver en ganska stor kammarensemble med stråkar, flöjt, gitarrer och slagverk. Tyvärr satt jag placerad bakom de förstärkta gitarrerna, vilket gjorde att föga av den komplexa texten nådde fram till mig i Studio Twos trånga utrymme. O’Regan är kanske mest känd för sin opera baserad på Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Hans stilistiska särdrag var mycket tydliga i detta nya verk, som här fick sin Europapremiär. Hans komponerande är starkt influerat av renässanspolyfoni, och sångstämman bör betraktas som en linje bland många som vävs samman med ökande rytmisk komplexitet i ensemblen. Eftersom jag inte kunde höra orden var det i alla fall så jag tvingades uppfatta det. Rent klangmässigt bjöd verket på stunder av stor tonalt skönhet som fungerade som en motvikt till den första aktens kompromisslösa natur. Under verkets gång protesterar Chinn, i rollen som Jungfru Maria, mot de roller Gud kräver att hon ska spela. Hennes vokalstämma flätas samman med hennes egen förinspelade röst som sjunger olika sakrala texter. Hon rör sig längs den vita gången, klär av sig en prydlig affärsdress till underkläderna, och klär sedan gradvis på sig en blå cocktailklänning och smycken – den traditionella färgskalan för Jungfru Maria, men här utan att utstråla den ödmjuka underkastelsen hos ”Herrens tjänarinna”. Det är synd att vi inte fick något textblad (som vi fick tidigare under festivalen för Pierrot Lunaire); då hade det varit möjligt att säga mer om librettot och dess relation till musiken.

Det fanns gott om tematiska likheter mellan dessa två stycken, vilket gjorde att parningen på pappret kändes logisk. Detta blev dock något av en akademisk fråga på grund av de praktiska svårigheterna med att placera ett så storskaligt verk i en så liten lokal. Att sammanställa dubbelföreställningar är ökänt svårt för både teater och opera, och i det här fallet hade det säkert varit bättre att flytta produktionen till Arcolas stora scen de kvällar huvudföreställningen inte spelades.

Jag har lite utrymme kvar för en kommentar kring de bredare temana i årets samtida utbud på Grimeborn. Dessa har visat att den spretighet eller skenbara otillgänglighet som viss musik uppvisar inte är något hinder för en fin operakväll, förutsatt att andra kreativa kvaliteter finns på plats och att man tagit hänsyn till publikens behov. Om dramat och karaktärsteckningen är tydlig accepteras även svårare hinder på andra håll. Detta demonstrerades på bästa sätt i den inledande dubbelföreställningen Clown of Clowns, som erbjöd en djuplodande betraktelse över de tragiska och komiska möjligheterna inom pierrot-, clown- och cirkustraditionerna – krävande på bästa sätt och dessutom riktigt rolig.

Man får verkligen hoppas på ett stort utbud av nya operor under nästa års festival. Publiken har verkligen slutit upp för dessa verk, vilket är hjärtvärmande att se, liksom möjligheten till efterföljande samtal och diskussion, vilket jag hoppas fortsätter.