RECENSION: The Nether, Royal Court Theatre ✭✭✭

The Nether. Foto: Johan Persson The Nether Royal Court Theatre 5 augusti 2014 3 stjärnor Es Devlins scenografi för Jennifer Haleys pjäs, The Nether, som nu har sin Europapremiär på Royal Court (en samproduktion med Headlong) i regi av Jeremy Herrin, är verkligen helt extraordinär och i sig själv väl värd att se.

Det är en scenografi som absolut och fängslande speglar de frågor pjäsen behandlar: teknologins förförelse; den tomhet och det bedrägeri som den virtuella världen erbjuder; möjligheterna till en perfekt flykt; den ständigt närvarande risken för övervakning och missförstånd; det oupphörliga sammanflätandet av den verkliga världen med världen inuti internet.

Dessutom anspelar den på sagans och fabelns aspekter i berättelsen: precis som i Trollkarlen från Oz är den verkliga världen i princip svartvit; den virtuella verkligheten i den uppbyggda världen inuti datorernas kosmos är däremot, precis som Oz, fylld av färger och texturer som känns mer verkliga än verkligheten själv.

Här finns träd, olika nivåer och karga, dystopiska förhörsrum – allt inneslutet i vad som skulle kunna vara en datorskärm. Det är makalöst begåvat, djupt spännande och lockande. Luke Halls videoprojektioner är dessutom intrikata och djävulskt förföriska.

Det är svårt att föreställa sig en bättre fysisk uppsättning av den här pjäsen. Jeremy Herrins vision här är anmärkningsvärd.

Haleys pjäs är intressant nog, men den fungerar inte riktigt som en thriller (vändningarna är förutsägbara) och den har egentligen inte så mycket nytt att säga, om ens något.

Den väcker förvisso frågor om vad som händer i den ständigt växande internetvärlden och belyser seriösa frågor om identitet, både i den verkliga och den virtuella världen. Detta görs genom en utredning av brott av värsta tänkbara slag – pedofili.

Pjäsen anspelar på det faktum att de flesta har en närvaro på nätet utan att egentligen reflektera över konsekvenserna av det livet. Du kanske skriver en kommentar på en webbsida, men vad händer när folk svarar på den? Hur kan man egentligen lita på någon man möter på internet? Finns det någon verklighet i virtuella vänskaper eller möten? Borde internet regleras hårdare? Borde man hindras från att skapa andra identiteter i den virtuella världen? Och om det finns restriktioner, vilka blir konsekvenserna för den verkliga världen?

Det här är viktiga och högst aktuella frågor som Haleys pjäs tar sig an på ett direkt sätt.

Men Herrins uppsättning har en märklig brist: rollbesättningen. Ingen i ensemblen känns helt idealisk för sin roll. Alla gör ett godkänt jobb, men med en starkare rollsättning hade pjäsen kunnat lyfta på ett sätt som den inte riktigt gör här.

Det beror inte på att skådespelarna är dåliga – det är de inte. Alla sköter sig bra; det handlar snarare om utstrålning, fysik och spelstil. Stanley Townsend hade behövt vara mer naturligt charmig, jovialisk och oväntad som förövare. David Beames saknar tydlighet, pondus och trots i rollen som professorn som vill leva ett virtuellt liv. Amanda Hale hade behövt mer skärpa och en strängare övertygelse som utredaren med sin moraliska visshet kring virtuell reglering.

Varje karaktär i den verkliga världen måste fungera inom ett visst ramverk för att pjäsens vändningar ska få full effekt, och för att Ivanno Jeremiahs (Woodnut) och Zoe Broughs (Iris) prestationer ska kunna lysa som kontraster.

Med sina nittio minuter är det väl använd tid i teatersalongen. Men en bättre rollbesättning hade krävts för att skapa en upplevelse som matchade Es Devlins extraordinära scenografi.