RECENSION: The People Vs Democracy, Free World Centre ✭✭✭✭✭

The People Vs Democracy

Free World Centre

5 stjärnor

Det nyligen genomförda parlamentsvalet, med dess länge emotsedda men i slutändan felaktigt förutspådda jämna resultat, har gett upphov till fler dramatiska kommentarer än vanligt; men det vore svårt att hitta en mer ovanlig och, i slutändan, mer mogen och tankeväckande sådan än Jamie Harpers The People versus Democracy, som spelas i Clerkenwell en vecka till. Även om vissa inte skulle betrakta det som drama överhuvudtaget, erbjöd det för mig den mest fängslande indirekta reflektionen över det aktuella politiska läget bland alla de pjäser som just nu granskar landets tillstånd. Vi är vana vid politiska pjäser som exploaterar spänningen i klättrandet på den politiska karriärstegen, och det är svårt att inte se på sådana scenarier med en hårdkokt cynism sprungen ur Javisst, herr minister och House of Cards, förädlad genom The Thick of It. Därför är det en verklig och uppfriskande överraskning att här inte mötas av politiska personligheter gestaltade av skådespelare, utan snarare av själva processen kring politisk förhandling och policyformering utförd av oss – av publiken i rollen som politiska aktörer och väljare. När kvällen är slut är vi smärtsamt medvetna om att det är det personliga som är politiskt, snarare än tvärtom, som ett resultat av att vi blivit medvetna om vårt eget direkta deltagande i politiska handlingar och deras konsekvenser. Istället för att bara vara åskådare till märkliga upptåg utförda av uppblåsta egon, konfronteras vi med de sammankopplade konsekvenserna av våra egna, till synes småskaliga, bidrag. Samhällskroppen återfår en medvetenhet om sina egna senor och kapillärer på ett sätt som faktiskt gjorde oss alla mer medvetna om hur mycket som står på spel i ett val och varför det är så viktigt att engagera sig i processen.

Jamie Harper, som har skapat och (i rollen som hög tjänsteman) regisserar kvällen, tar parallellerna mellan teater och spelteori på allvar. Det finns inget fast manus och inga skådespelare i roller som definierats strikt av författaren. Istället tilldelas vi i publiken ett jobb eller en social status och en uppsättning ambitioner, på samma sätt som en karaktär i ett drama ges en personlighet eller sociala relationer. Sedan måste vi arbeta för att nå dessa mål genom förhandlingar, diskussioner, kohandel och (i vissa fall) en gnutta slugt utnyttjande av systemet. Alla börjar med någon tillgång som behövs eller önskas av andra. Dessa tillgångar ges ett poängvärde som fungerar som valuta i förhandlingarna. Vissa äger energi som de kan sälja; andra har mark de vill exploatera, medan en annan grupp vill bygga hus – i vissa fall socialbostäder, i andra oreglerade fastighetsprojekt. Här finns matförsäljare och sophanterare – ett småskaligt modernt samhälle, med andra ord, av ambitiösa producenter, konsumenter och tjänsteleverantörer. Skådespelarnas roll här är att underlätta och ge energi åt publikens olika sektorer längs vägen, även om varje publikmedlem agerar självständigt snarare än som lagmedlem. Varje spelrunda avbryts av diskussioner där alla samlas i ett miniparlament för att diskutera politiska beslut (t.ex. att bygga en återvinningscentral eller fastställa skattenivåer) som påverkar medborgarna på olika sätt. Debatterna spetsas till av två skådespelare i rollen som journalister och leds av en hög tjänsteman (Harper). Andra inslag inkluderar skatteinbetalningar efter varje runda och en hälsokontroll för att säkerställa att du satsat tillräckligt på mat (konsumtion) såväl som på pengar och produktion. Verklig fysisk träning väntar dem som listigt undvikit att lägga pengar på att ta hand om sig själva. Man kan också ”köpa” utbildning för att få de färdigheter som krävs för att nå nästa nivå i sina mål. Kvällen skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men avslutas till sist med en sammanställning av vem som nått sina ursprungliga mål och hur många poäng de har samlat på sig.

När det sammanfattas på det här sättet är jag medveten om att detta interaktiva spel låter mer som tungt arbete än underhållning; mer som ett inträdesprov till departementen än en kväll på teatern. Detta intryck vore dock felaktigt. Istället upplevde vi alla som deltog det som en berikande och intellektuellt utmanande upplevelse i teaterns bästa tradition. Genom att kastas in i vimlet av individuellt beslutsfattande i ett gruppsammanhang återfann vi komplexiteten i den naturliga politiska debatten som så sorgligt saknades i Question Time och andra diskussionsforum inför valet. Kärnan i pjäsen och publikens engagemang i ämnet låg i de improviserade diskussioner och samtal som uppstod mellan alla deltagare när vi försökte nå våra mål på marknadsplatsen. Nivån och kvaliteten på reflektionerna i miniparlamentet var hög och långt mer välinformerad än den skulle ha varit om vi hade satt oss i en studio för att diskutera anslagsval och fördelning av knappa resurser i teorin. Formatet gav därmed en fantastiskt mogen gestaltning av de sociala valens sammankoppling – hur ett beslut inom ett område får många indirekta följdverkningar för andra grupper som inte är omedelbart uppenbara. Så mycket av den politiska diskussionen vid valtider handlar om att uppnå individuella mål att det var nyttigt att bli påmind om hur dessa ofta endast kan uppnås inom en gemenskap, och vanligtvis levereras bättre med en stark medvetenhet om hur våra handlingar påverkar andra.

Den kväll jag var där inkluderade ämnena som uppstod spontant hur mycket staten bör ingripa för att lösa marknadslåsningar, för- och nackdelar med privatisering, särskilt inom skolan, skattesatser, lönenivåer för tjänstemän (vi gav dem en lönesänkning!) och balansen mellan socialbostäder och lyxvillor (där lät vi marknaden bestämma). Den bästa entreprenöriella lösningen kom från en grupp välutbildade arbetslösa som samlade tillräckligt med kapital och mark för att bilda ett kollektiv, vilket vi alla var rörande överens om var ett mycket listigt och ideologiskt rent sätt att rida ut åtstramningspolitikens faror….. Mer seriöst tror jag att vi alla gick därifrån med en bättre förståelse för hur oerhört svårt det är att utforma politiska beslut när det främst handlar om att fördela knappa resurser mellan konkurrerande, men lika giltiga, intressen. Såväl politiska filosofer som partipolitiker fortsätter att brottas med det dilemmat, och inte heller vi kom fram till några nya häpnadsväckande slutsatser, förutom insikten att marknader är nödvändiga och oundvikliga, men behöver tyglas genom ständiga påminnelser om att vi bör söka en bredare förståelse bortom våra egna omedelbara, själviska mål – och att vi faktiskt kan uppnå fler av våra egna mål genom ett sådant vidgat engagemang. Intressen och empati kan samexistera, som den verklige (till skillnad från den demoniserade) Adam Smith sa för länge sedan.

Och om du undrar hur det gick för mig… tja, din recensent började kvällen som gruvarbetare som sålde energienheter, köpte utbildningen som krävdes för att rita socialbostäder och slutade som ägare till ett imperium av sådana bostäder – en kombination av ideologisk renhet och ansenlig rikedom. Kanske missade jag mitt kall? Stor eloge till Jamie Harper och hans sprudlande, energiska team för en suverän kväll av tankeväckande underhållning. Se den medan den fortfarande spelas för att ge dig själv lite mer framtidstro på den politiska processens möjligheter, oavsett vad du tycker om debattnivån i verkliga livet.

The People Vs Democracy spelas till och med den 22 maj.