RECENSION: The Prisoner, National Theatre ✭✭

Sophie Adnitt recenserar The Prisoner, som nu spelas på National Theatre, med text av Peter Brook och Marie-Hélène Estienne.

Hiran Abeysekera och Omar Silva i The Prisoner. Foto: Ryan Buchanan The Prisoner

Dorfman Theatre

Två stjärnor

Boka nu

Missade jag något?

Det var åtminstone det jag frågade mig själv när jag lämnade National Theatres Peter Brook-regisserade uppsättning av The Prisoner. Även om applåderna var ganska ihärdiga vid ridåfallet (och det till och med hördes några jubelrop från de övre raderna), och jag sedan dess sett Twitter-inlägg som hyllat den, lämnade jag personligen teatern helt förbryllad. Det är utan tvekan det mest förvirrande stycke dramatik jag sett hittills i år; jag var aldrig riktigt säker på vad den försökte vara eller om den ens ville förmedla ett specifikt budskap.

Pjäsens titelgestalt är Mavuso, spelad med pondus och beundransvärd fysikalitet av Hiran Abeysekera, som är på scen under merparten av kvällen. Mavuso begår ett mord tidigt i handlingen (utanför scenen) och förvisas som straff av sin farbror Ezekiel (Hervé Goffings) till att sitta utanför ett enormt ökenfängelse. Och titta på det. Vilket han sedan gör under de nästkommande tio åren. Dag ut och dag in. Ibland får han besök. Ibland pratar de om rättvisa. Andra gånger skämtar de om prostituerade och dricker gin.

Herve Goffings och Kalieaswari Srinivasan i The Prisoner. Foto: Ryan Buchanan

Handlingen utspelar sig i vad som otvivelaktigt är en öken, och den minimalistiska scenografin skapar effektivt en karg, solbränd och gudsförgäten plats. Ljudet används också sparsamt men väl; en särskild höjdpunkt är när Ezekiel går genom en skog med den unge Mavuso – resten av ensemblen härmar fågelsång och andra naturljud.

Föreställningens narrativ är inbäddat i en ganska klumpig ramberättelse om en vit, manlig resenär (Donald Sumpter) som ägnar sig åt en sorts ”fattigdomsturism”. Med jämna mellanrum får vi tillbakablickar till Mavusos syster Nadia (Kalieaswari Srinivasan), vars trauman och utsatthet används för dramatikens skull för att sedan viftas bort med oroväckande lite eftertanke.

Det känns också lite magstarkt att marknadsföra pjäsen på Peter Brooks ryktbara regi när det är en av de mest fantasilösa iscensättningar jag sett på mycket länge. Folk går in, folk går ut. Långa partier utspelar sig med karaktärer som ligger eller sitter på golvet, vilket gör dem osynliga för alla bakom andra bänkraden. Till slut ger publiken upp försöken att se. Det säger en hel del att ett tidigt ögonblick där Mavuso börjar klättra längs teaterns vägg är en visuell höjdpunkt – borde inte dessa siktproblem ha uppmärksammats redan under repetitionerna? Långa, gäspande tystnader dödar tempot totalt och vid ett tillfälle blir serierna av ljusförändringar som markerar dagarnas gång nästan ett skämt i sin utdragenhet. Omar Silva, i dubbla roller som vakt och lokalbo, injicerar välbehövlig energi när han väl dyker upp, men tyvärr får han inte stanna på scenen tillräckligt länge.

Donald Sumpter, Omar Silva och Hiran Abeysekera i The Prisoner. Foto: Ryan Buchanan.

Manuset, skrivet av Brook tillsammans med medregissören Marie-Hélène Estienne, trevar sig fram med en sådan planlöshet, späckad med klichéer om att ”förlåta och glömma”, att det börjar kännas som ett straff lika outhärdligt som Mavusos. Tack och lov finns det lite humor insprängt, inte minst när Mavuso får veta att efter tio års förvisning kan hans straff äntligen börja.

”Nu?!” frågar han klentroget, ”vad har jag då gjort här i alla dessa år?” Precis min känsla.

Oförlåtligt tråkig och pinsamt blek; The Prisoner är en stor besvikelse från en teaterlegend.

Spelas fram till 4 november 2018

BOKA BILJETTER TILL THE PRISONER HÄR